söndag 10 juni 2018

Min sista söndagspredikan

Kära församling som inte finns, men som ändå får träda in :-)
Idag ska vi stanna upp en stund och fylla tiden med det som hänt.
Jag vet, det är ju långt från att hålla sig i nuet - men var så säker att 16 år innehåller så många nu och här.
Att leva i nuet eller med nuet är också det vi bär med oss in i varje nu. Inte för att vi går runt och tänker på det, det skulle ju bli alldeles för tungt.
Men i vårt inre finns det!

Att 16 år skulle gå så fort.
Det var olidligt spännande att säga upp sitt fasta jobb och ge sig i väg med det som rymdes i min dåvarande bil, en Nissan Micra årsmodell 1997.

Jag valde metoden att få ihop ett hem efterhand.
Det gick utmärkt!
Jag fick ihop tre stycken närmare bestämt.
Denna gång tar jag med mig bohaget.

Med bankande hjärta och fjärilar här och var satt jag bakom ratten en hel dag för att komma till mitt nya hem - och för att få vara farmor  i närheten.
Mitt andra möte med tjejen Moa som blev min fantastiska lekkamrat i många år.
Inte en dag jag ångrar på att jag valde närheten och det nya livet som timanställd och helt nya omgivningar.
Något år senare kom en liten pojke, Pontus som också blev min bästa lekkamrat.
Härlig är jorden och släkten följa släktens gång.
Jag menar det inre, det fina, det starka och sköra som biologin ställer till med.
Så lärorikt att ha de små och  upptäcka en ny dimension i själva livet.
När de med sina föräldrar nu flyttar  till en ny stad och jag till min så känns det så gott så.


Min allra första mobil som jag fått ärva av min bästa vän i Arvika låg på bilsätet bredvid.
På den tiden kunde en byta utslitna batterier. En läcker blå sak som det stod Ericson på!
Nödtelefon enligt mig.
Inte kunde jag ana att jag 9 år senare enbart skulle ha en mobil.
Jag hade tränat på att svara och att ringa upp.
När den så plötsligt ringde så höll jag på att köra i diket.

De sista 10 milen var i stort som de första dryga 90.
Skulle jag då aldrig komma fram??

När en flyttar iväg med sig själv och sina erfarenheter så ger en sig ut på ett gungfly, rosa och mörka  moln och en bit stadig mark som en inte blir varse för än det har gått en tid.
Jag tänker på rötter.
Ganska bestämt har mitt liv blivit så att jag rotar mig lite varstans och hur rädd jag än är så blir det trygghet i att vara sig själv, med sig själv och för sig själv och i sig själv.
Tänker på min egen farmor som blev min förebild i mitt eget farmorskap.
Hennes liv, vars rötter stannade i sin hembygd och där mina rötter har sitt ursprung.

På något sätt ordnar sig det där med mänsklig gemenskap.
Lite fick jag jobba, det ska sägas att det tog sin tid.

Arbetsplatserna har blivit många.
Två före inpoolning på fast anställning efter 3 år här och sedan några byten  till.
Jag höll mig inom samma yrke, men bytte platser, det är ju så sunt.
Nu tog ju min arbetsförmåga slut efter några års rundor i väggen.
Men det blev ingen förlust i längden - tvärt om älskar jag mitt nuvarande liv som tidig pensionär.
Bättre liv kan jag inte leva än det jag lever nu!
Var jag än bor!
Några varningar fick jag - du kommer ju inte ha något kvar tills  du blir riktig pensionär - nej nej - men det är nu jag lever och vill leva.
Det blir alltid en råd sa min farmor!
Hon blev aldrig något mer än fattig, men ack så livsrik!


Lärdom, rikedom och fattigdom o andra domar, i synnerhet självkännedomen följer i ett  flyttbart rotsystem också.
Var medmänniska så långt det går och lite till.
Men det finns ju en gräns även för det.
Sväng dig i lianerna om så behövs.
Njaa det är inte så aktuellt för min del då ...

Kyrkklockor ringer var en än bor - nästan i alla fall

Slutbön:
Tack för tiden här uppe.
Modet att söka sin plats för att fylla en inre vilja av längtan frågar inte om du har modet - du får det om du släpper in det.
Alla kollegor, alla chefer och framför alla vårdtagare och anhöriga samt kurser och fortbildning som har gett min liv guldkant under dessa år.
Alla bekantskaper som har gett mig närhet och stor glädje.
Alla surströmmingsfester o andra fester.
Men mest av allt mina underbara barnbarn.
Jag är farmor och visst kan jag tänka mig bli oldemor.
Kanske måste jag flytta en gång till :-)

Konstnären i mig fick drivkraft och alla färger i abstrakta snurrar är mitt liv som stryks på dukar stora som små.
Och jag lämnar till betraktaren att avgöra om jag är en verklig konstnär.
3 utställningar har det blivit.
Min 4:e är inbokat i juni nästa år i min nya stad. Nygammal menar jag förstås.
Det är så roligt att ställa ut sig .... ingen prestation eller annat tjafs.

Nu ger jag mig av på nya äventyr om en vecka + 2 dagar.
Livet är epoker och den senaste om 16 år är i mitt minne så väl bevarat.
Nu väntar mig en ny och efter ett halvårs förberedelse så är jag klar.
Att flytta är också att lämna.

Tack också till er läsare som följt mina predikningar, det har gjort mig gott!
Jag känner att jag predikat klart och får hitta nya infallsvinklar på mitt söndagsskriv.
Det torde gå hur bra som helst för jag har sån leklust/ordlust kvar efter barnbarnen som jag ju måste göra av någonstans och vad passar bättre än den livslinjen jag redan är inne på när jag som sagt nu planterar om mina rötter. Igen.


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

16 kommentarer:

  1. Och här sitter jag i "kyrkbänken" och undrar vad det ska bli av mig när du inte äntrar prediksstolen längre och ger mig ett livsord på vägen. Kan du inte ta prediksstolen med dig dit du är på väg, rötterna får ju också komma med och prästerskapet kan du ju inte bara lämna kvar här i all intighet. Eller? Tomt blir det Tove! Men finns du kvar på facebook ändå? För helt kan du ju inte försvinna...tycker
    din gråsyster. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Karin gråsyster - det blir fortsatt skriv:-)
      >3

      Radera
  2. Det har varit väldigt intressant att få ta del av dina tankar som du så generöst har spridit i dina söndagspredikningar. Var och en är sin lyckas smed och man får försöka fundera på hur man egentligen vill ha det. Allt rör vi inte över men mer än vad vi tror om modet finns där...

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Znogge - visst smider vi själva också :-)
      Kram

      Radera
  3. Vad fint inlägg, och vad modigt att ge sig iväg med vad som ryms i en Nissan Micra - kan tänka mig att det låg en hel del tankearbete bakom. Tack för alla fina söndagspredikningar. Den bild jag som läsare fått av dig, är att du verkar till att vara en fantastiskt fin och generös person. Tycker om att läsa det du skriver.

    Hoppas nu att du kommer att trivas på ditt nya ställe, men det får vi väl läsa om i kommande inlägg.

    Ha det fint!
    Kram Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Christina <3
      Kommande inlägg ser jag fram emot att skriva :-)
      Kram

      Radera
  4. Kära Tove, jag älskar dina predikningar och fnuligheter, med ord och konst! Jag läser det mesta, även om jag inte satt ett tassavtryck.
    Du är modig som lyssnar till din inre röst, för det är ju livet, vi är här och nu. Hoppas du trivs på din nya ort, jo det är jag förresten säker på.
    Skyltsöndagskram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Gerd! Visst kommer jag trivas :-)
      Tassavtryck äro icke nödvändiga heller :-)
      Måndagskram <3

      Radera
  5. Kära "söstra mi"! Tack för denna söndagspredikan. Och jag vet att jagm som de andra, kommer att sakna dins söndagspredikningar. De har gett mina tankar viss fart framåt och satt fantasin i gungning. Nåja, den lilla jag har...Du har haft fina år där uppe i norr och att vara en närvarande farmor har gett er alla en sån glädje. Jag småfnittrar när jag tänker på mina besök hos dig. Du vet ju att jag inte är direkt praktisk men jag bidrar på annat sätt och gör det så att man kan skratta högt. Du är klok och sätter så bra ord på tankarna som jag tror att många av oss också kan tänka. Hos mig fastnade särskilt meningen "du får modet om du släpper in det". Så sant. Det gäller att våga.
    Stor kram och många tankar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Ditte "söstra mi"!
      Du bidrar alldeles fantastisk och du finns ju i planeringen framåt också!
      Släpp in modet kram!

      Radera
  6. Lycka till med ditt nya liv. Du är modig och klok. Det kommer att gå bra. Hoppas att få höra av dig framöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maggan! Så kul att du tittar in också :-)

      Radera
  7. Men sån passande bild, jag blir rörd när jag läser,-)
    Livet.
    Ja du har upplevt och vågat, Våga är viktigt.
    Att bli farmor nära var fint ,-)
    Det gäller att lita på sig själv och ta chansen.
    Du är en sann konstnär så jag önskar dig lycka till med din kommande utställning!
    Önskar dig lycka till med nya platsen var än den ligger så blir den ditt hem ,-)
    Du har poesi i tanke och själ så det blir en förunderlig plats ,-)
    Ha det kanon!
    STOR KRAM Primrose ,-)

    SvaraRadera
  8. Oj oj en sån vacker kommentar, tusen tack kära konstnärsvän <3

    SvaraRadera

Ha alltid oskrivna blad - en sida i Livsboken

Varannan sida är den motsatta sidan. Alltid två sidor av samma sak. Om sidorna inte räcker till så spara en. Sidantalet saknar betydelse....