söndag 14 januari 2018

Söndagspredikan - Jäntungen

Kära läsare,  tittainnare och andra sidvyare.
Ännu en söndag att predika på.
Tänkte göra ett experiment i dag.
Predikstolen får stå tom och inga prästkläder på den fantiserande prästen.
Gudrun Sjödens kläder gör sig gott. Fantasiprästen har blivit så förtjust i tjusiga sjalar lätt slängd över axlarna.
Det ger liksom rymd och utrymme och färgernas sjalpalett är så gott som obegränsade.
Nu kan en ju undra om predikan egentligen blir så mycket bättre av en sjal. Eftersom min tro i grunden är svag så låter jag den frågan passera.
Mitt välmående i omsvept sjal infinner sig.

Ska säga att det att inte stå i predikstolen ger ett annat utgångsläge när jag nu går i mittgången.
Men jag anammar en nära varo och inte en höjdpunkt från ovan.
Den stora frågan är hur jag ska inleda samtalet på golvet så att säga. Inte har jag tänkt på det. Det jag tänkt på er ju bara att det ska samtalas.

- Någon som har något att dela med sig av?
Tystnad och lätt skruva på sig hörs från bänkraden jag står bredvid.
Byter bänkrad och ställer frågan igen.
Samma reaktion.
Ett par gånger till gör jag det samma och resultatet blir det samma.

Då reser sig en jäntunge på så där 10 år kanske ur sin bänk längst fram och kommer mig tillmötes i mittgången.

- Jag kan berätta om min mormor, säger  hon glatt och helt utan osäkerhet och blygsel.
- Kan jag få låna din sjal?
Hon snurrar den käckt kring huvudet och knyter den därefter kring midjan.

- Hej, jag heter  Tina Tärnesson!
Min mormor hette Kristina och det är efter henne jag heter Tina.
Mormor trodde på Gud. Hon sa att hon var hans utsände på jorden.

Där står hon, Tina Tärnesson  i min sjal, och  utan tvekan släpper ut kärnfrågan i det kyrkliga klimatet.
- Tror ni på Gud? 
Hon ställer frågan till människorna på tredje bänkraden till höger räknat från altaret om en går framlänges.
Det sitter bara tre personer där.
Den första svarar:
- Nej, jag tror inte på Gud.
Den andra svaret:
Nej, jag tror heller inte på Gud.
Den tredje svarar:
- Nej, inte jag heller.

Tina Tärnesson vänder sig till samma bänkrad till vänster.
Där sitter också tre personer.
Där blir svaren att samtliga tror på Gud.

- Då är det oavgjort, kungör Tina Tärnesson.
Mormor sa att om en  inte tror så tror en inte och om en tror så tror en.
Hon tyckte inte det gjorde så mycket om någon inte trodde.

Vid kyrkkaffet räknar vi in fler än vanligt och samtalstonen är ömsom hög och ömsom låg. Kaffet tar  slut och kyrkvärdarna får koka nytt och tinar upp fler bullar från frysen.

Jag frågar Tina Tärnesson om hon  vill avsluta stunden med att tacka för i dag.
- Nu säger hon förvånat?
- Mitt i samtalen?

Men efter en stund så avtar samtalen av sig själv.
Troende och icke troende vet själv när det är dagas att sluta. ?

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp 

Copyright Husfrun i residenset

4 kommentarer:

  1. En lite annorlunda söndagspredikan. Tina är ju verkligen uppfriskande. Själv funderar jag på varför tre icke troende har besökt gudtjänsten. Kanske det finns ett frö som vill gro där i alla fall.
    Tack Tove! <3

    SvaraRadera
  2. :-) Icke troende besöker gudstjänsten där en svagt troende fantasipräst tar hjälp av barn till sin predikan letar nog efter nån stans att sätta sina frön, ja, Karin det håller jag med om :-)
    Håll till godo <3

    SvaraRadera
  3. Intressant och tänkvärd söndagspredikan! Och att gå till kyrkan, även om en är tveksam till tron i sig, tyder på att det finns en tanke om att hitta något man söker efter. Det finns ju många halmstrån. Var men säker på sin sak, sin tro, eller otro - så kom man nog inte ens till kyrkan.
    Stor kram bästa "söstra mi".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Många halmstrån finns och sökandet är en del av människan.
      Kyrkan är för mig ett rum att finnas i och det är ofta vackert och stillsamt, men så är det ju det med tron då ... men tiderna förändras och så är det väl också med det kyrkliga ... Tack "söstra mi"

      Radera

Skrivpaus

Dags igen för skrivpaus Ha en fin höst