fredag 5 december 2014

"Vi tog bussen till storstan"

Så var det packat och klart.
Min kollega, en säker förare bakom ratten i bussen.
Lyften, toastolen och allt annat viktig stuvat in och säkert fastspänd.

Jag i sätet lite bakom.  Fastspänd.

Vår man, och uppdragsgivare, i sin rullstol satt längst fram och höll sig i  ett handtag.
Vi fick övertala till dubbel fastspändhet.

Resan var väl planerad och färden mycket viktig för vår man. Hans sista resa i motordrivet fordon.
Ett annat av hans önskningar var att få ordning på den gamla ljusstaken som var ett självbygge, det blev också av. Många timmars arbete med den i hans lägenhet, han var hjärnan, personalen hans händer ...du milde tid .. att det gick bra.

Det gjorde det inte heller, när den testades så mörklades hela boendet och smällen var mer eller mindre obeskrivlig.

En lång resa att sitta i rullstol, skulle det funka? Hemma på boendet var hans tillstånd så att många gånger om fick vi hjälpa honom att ändra ställning i rullen.

Resan gick som på räls! En enda flytt i rullen bad han om!
Han deltog i körningen genom att läsa skyltarna, kommenterade. Godkände endast en rast på den långa resan. De andra rasterna tog vi kommando över och bestämde. Mot hans vilja gjorde vi avlastningar för hans sittande.

Vår uppgift på resan var den samma som i boendet - förebygg trycksår! Han muttrade surt, men glad ändå inuti sig.
Berömde chauffören för ovanligt bra körning för att vara kvinna!

Väl framme mottogs vi av så mycket välkomnande så tårar föll konstant.
Obeskrivligt fantastisk!

Nu kommer nästa del som också kan föranleda viss kritik: Vår man och uppdragsgivare sov på en tältsäng! Han SOV!
 Motvilligt blev han vänd! Han sov sällan en hel natt hemma.

Vi stod på knä när vi utförde omvårdnaden!
Så långt är det farligt att gå med tanke på arbetstekniken. Riskanalysen var mycket blåögd!

Resan gjordes för känslan inuti som vår man uppdragsgivaren så väl behövde. Vi pratar så mycket om livskvalité, om självbestämmande i vården, det här torde vara det!

Att vara personal då det är som bäst och kan gå som sämst är en ynnest.
Jag kan inte säga det på annat sätt!


10 kommentarer:

  1. Livskvalitè är så viktigt, att få leva ett "liv" när man också är beroende av andra.
    Den resan blir ett varmt minne.
    Att bestämma över sitt liv så långt o länge som det är möjligt.
    Vilken ljusstake !? ,-))))
    Jag har själv varit andras "förlängda" armar och ben och "önskan"
    Ha det fint, mysig Helg.
    KRAM Primrose ,-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då "pratar vi nog samma språk" :)
      Ha en fin helg du med!
      kram

      Radera
  2. Det är väl något av skräcken i livet - att inte kunna bestämma över sitt liv. Och att inte kunna.
    En resa med livskvalitet!
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är något av skräcken i livet ...
      Resan var underbar.
      Trevlig helg!

      Radera
  3. Nog är det svårt att tänka sig att den dagen kanske kommer då man blir beroende av andras hjälp, av främmande människors hjälp. Då gäller det verkligen att man får någon som man kan lita på, någon som kan göra att livet fortfarande känns värt att leva.
    Varm kram, Ingrid

    SvaraRadera
  4. Så många gånger jag fått stå på hjälparsidan och tänkt nu står jag här ... en dag kan det bli min tur att få mottaga hjälpen ... hur vill jag ha den?
    Varm kram till dig med!

    SvaraRadera
  5. Din berättelse kommer mig att tänka på kvinnan i en stuga i skogen med terminal sjukdom. Hon sköttes av KVH, Kvalificerad Vård I Hemmet och behövde en central venkateter. Hon vägrade komma till sjukhuset och op-avdelningen där vi vanligen lade in dem. Så jag packade sterilgrejor, åkte med KVH-sköterskan, bad sonen ta ut hunden i köket, la mig på knä vid den alltför låga sängen och fixade det hela. Ont i ryggen och knäna var bara förnamnet men det var det värt.

    SvaraRadera
  6. Så underbart utförd doktorn!
    Heders!

    SvaraRadera
  7. Så lite det behövs för att sprida glädje *sant*
    Förstår att det var svårt att vända en person i en tältsäng ;.)
    Tack för din berättelse!

    SvaraRadera

En kommentar är alltid fint å få - tack för besöket :-)

Veckans rubrik - Full stopp

Full stopp - minns så väl min norska körlärare i Oslo då jag innan flytt till Sverige för så många år sedan övningskörde för mitt körkor. ...