söndag 13 juli 2014

Resa med bloggluff, nylonstrumpa och höjdskräck

Jag reser mycket nu för tiden, mer än jag gjort i hela mitt liv. Ibland två gånger per dag.
Kors och tvärs över landet. I bland känner jag igen mig på platser jag faktisk varit. Men den där lekstugan jag och min resepartner fick sova på golvet i, då barnen på morgonen strömmade in för att dörren var inte låst, den har jag inte besökt sedan dess.

Var var det? Skåneland tänker jag, där är allt möjligt tänkbart.

Jag bloggluffar nämligen.

Som barn reste jag med min far i norska landet. Trollstigen, Geiranger och många andra platser.
"Ja, jeg elsker nesten dette landet som det stiger opp og ned".

En gång på norska Sörlandet gick fläkträmmen på Peugeoten av.
Min mormor, som bar nylonstrumpor var med på den resan, och lösningen blev ett antal mil med nylonstrumpan till fläktrem.
 Motståndet att bli av med nylonstrumpan var stort, men även mormor ville vidare. På verkstaden blev det viss uppståndelse. Hade den inte dykt upp hade mormors andra strumpa gått åt.


För ett antal år sedan skulle jag göra mitt livs egna resa " i upp och nerbranta slingervägar" - ner till Geiranger.

Min son och hans dåvarande flickvän var med.
Minnen från resorna med far i fjällen dök upp. Jag skrek och bad att få gå istället.

När vi närmade oss nerstigningen kom ångesten, den griper tag i mina knän, de vill vika sig och jag går in i ångestens branta stup.

Kaoset ligger så nära, vända och resa mindre branta vägar? Jag hade ju valt att följa min utmaning, gäcka höjdrädslan med en resa. Till sonens stora glädje dessutom.

Skammen över att vända blev större en rädslan, det dök upp en lösning i mina knän - ja, knän och hjärna står varandra väldigt nära i denna situationen.

Jag inviger de unga i min ångest och hur jag tänker klara av den:
- Jag kommer att köra mycket sakta, prata hela tiden för att hålla fokus på att  klara av det hela.

Min sons uttryck glömmer jag aldrig; - det vore ju bra om du har koll på vägen också, säger han torrt.
Flickvänner säger det känns bra om jag har koll på vägen. Hon är lugn.

Så jag startar bilen och jag ger oss iväg på nerfärden.

Ok, nu är vi igång, -jag bakom ratten och styr i mycket sakta mak, hjärtat klappar hårt, titta inte neråt, se på vägen , där är den ju ... krypkör - snart en kurva - oj - möte med en stor bil med husvagn just där - ja så klart alla är på semester nu - det funkar- kollar spegeln bakåt, oroväckande lång kö.

Bilen bakom blinkar otåligt i ljusen, tutar och hjärtat mitt är nu helt uppe i halsen. Ner med dig fortsätter jag min hög röst - menar hjärtat - ungdommarna tror jag menar färden:
-Ja vi är snart nere nu, säger de och pratar om den ljuvliga syn de upplever.

Jag fortsätter mitt talande: Det här går ju fint, jag kan ju andas och tvinga tillbaka svindeln i knäna, visslar lite, höga berg och djupa dalar.

Nu tutar bilen bakom igen ilsket och oroväckande - ny kurva - lite smalare än de förra - och halleluja där kommer det en buss!

"Je taime".
Franskmannen i bilen bakom kommer i rasande fart upp på min sida, rusar motorn och växlar upp - .
Jag inser att jag måste stanna och hålla så gott ut mot kanten som möjligt - bussen gör det samma i sitt innerläge i kurvan.

"Je suie la proffessiur" klarar sig på en hårsmån.
Hur kör han? Och hur kör jag?

Vi kommer ner i det vackraste vackra och min glädje är stor, det gick!

Bredvid oss kommer en stor motorcykel och parkerar.
En liten kvinna vinglar av den och faller omkull på marken, vit i ansiktet.

Hennes resesällskap kommer henne till undsättning.
Hon körde sin första tur med sin nya motorcykel i brant terräng, med höjdskräck!










4 kommentarer:

  1. Vardagshjältinna, det är vad du var då!
    Vilken pärs! Huj, jag kan riktigt känna med dig hur du kände det. Vettskrämd och svindel i knäna. Ja, det är mycket med knäna, jag har hört att man kan trolla med dem också och det ju det du gjorde då. Tufft gjort och fina ungdomar som förstod dig.
    En spännande läsning bjöd du på! Tack Tove!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svindelkram för kommentaren kära pettasjäntan! :)

      Radera
  2. Så modigt av dig ! Du ska vara stolt. Är också höjdrädd och vet vad det kan innebära... :-)

    SvaraRadera
  3. Ja, det känns i knäna vid tanken på händelsen. Tack för berömmet!
    :)

    SvaraRadera

Närvaro

Förr var jag inte så medveten om det där med att de dagar som gick var livet. Sedan ett par tre år så lyckas jag få ihop att så gott som al...