fredag 20 april 2018

Skrivpaus

Mina reflektioner med filosofiska dropp tar nu en paus :-)
Må gott och njut våren <3

Husfrun

fredag 13 april 2018

Den hemlösa fick lägenhet

Nu ska jag svänga mig i de akademiska lianerna.
Kanske blir det mer häng än sväng.
Trots att min akademia är utan någon särskilt hög faktor.
Några poäng har jag dock skrapat ihop. 
Om jag förstått rätt så är det uppsatsskrivandet, en avhandling rent av med opponering och godkänt sådan ett nålsöga. För att träda in i akademins förunderliga värld.
Den er i mina ögon exakt lika förunderlig som världen utanför.

Den sortens uppsatser har ett visst utformande, ett visst syfte och är en smula strängt hållen.
Nog fick jag med det, men efter några försök så gav jag upp. 
Typen som jag tillhör "dör lite grann" när mitt inre inte lever för det jag skriver. 
Jag gick miste om dåtidens 5 poäng vilket inte har haft betydelse alls i mitt liv.

Är nog därför som jag skriver inlägg bättre än en uppsats.
Hoppsan, här smög sig in lite självbeundran också.
En akademisk uppsats är disciplinär och bygger på vetenskap som ska ses beprövad eller beprövas.
Det där undrar jag på, fast jag är för det beprövade också.
Men innan det blir beprövad så måste det ju prövas. Ingen svår devis att pränta ner, det behövs icke akademia för det påståendet.

Jag har tänkt på att om alla var akademiker  hur skulle då världen se ut?
Eller om alla var icke akademiker.
Skulle det ens gå med tanke på att mänsklighetens väsen är så olika av födsel och möjligen ohejdad vana?

En gång för många år sedan var jag på en föreläsning inom mitt yrke som undersköterska i vården.
En akademiker, i förhållandevis hög ålder lade fram något viktigt och bra.
En deltagare behövde bryta upp med orden:
- Jag har ett arbete att sköta!
- Det har jag också, svarade akademikern.

Vår litenhet eller vår storhet är oss människor till såväl gagn som ogagn.

Ja, det är den uppkomna fejden kring Svenska Akademin som gett mig dessa reflektioner -
Det är spännande att leva och se hur det går.

Såg ni förresten inslaget på SVT om den hemlösa pensionären som klarade nätterna under vinterhalvåret genom att åka buss och tåg?
Han har fått lägenhet nu!

En man vars liv varit som vanligt tills han skilde sig och annan motgång tog vid.
Utan skyddsnät.

Det ena utesluter inte den andra, tänker jag och får syn på dammråttorna som flyger omkring fast jag sitter stilla.

Hå hå jaja.



Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

söndag 8 april 2018

Kyrkans starka snaps - söndagspredikan

Efter en längre predikledighet är jag åter på väg upp i predikstolen.
Och det är full fart i dag. Ett dop ska förrättas, två konfirmander ska konfirmeras.
Ett äktenskap ska ingås och som avslutning ska en personlighet begravas.

Kyrkan tar nya grepp, det dukas upp buffé i mittgången, ett gående bord så att säga.
Bordet pryds av god plockmat, gott dricka av det nyktra slaget.
Kyrkvärden Eva Adamsson är mycket road av god mat och festligheter och det gör hon med den äran.

Lite undangömd finns en flaska Kyrkans starka snaps och små kyrksnapsglas står omkring.
Jag har ju smygsmakat och det känns som en blandning av Jägermeister och Gammel Dansk.
Att bruka nattvardsvinet praktiseras inte på tillställningar som dessa.

Nu är jag ju inte en riktig präst så jag ska inte ta hand om dessa ritualer.
Men jag är fri att predika från predikstolen mellan varven.
Jag har fått äran att göra slutordet efter begravningen också.

Kantorn är en pärla när han drar i gång den stora kyrkorgeln, med sina fingrar och ben får han till det så det står härliga till.
Andäktig är vad jag låtsasprästen blir och vad ska då inte den riktiga prästen bli.
Fast han är ju van förstås.

Så kommer föräldrarna med det lilla barnet som ska få sitt huvudbad och bli en liten fin kristen medborgare. Barnet sover på pappas arm.
Det är mycket så nu att papporna får kliva fram. De står liksom inte längre bara för huvudtillverkningen.

En syn för Gudar där de nu på ena sidan av det dukade bordet tar sig fram upp till dopfunten.
Undrar om detta är ett barfotabarn?
Tänk att jag som en liten heffaklump så läckert smyger mig fram och lyfter på dopklänningen  - och ja minsann - barfota.
Å då är vi alltså två utan strumpor och skor i kyrkan i dag.
Jag har gått på 'Upplev med alla sinnen' kurs där  coachen utlovade heligheten de luxe om en gick barfota i kyrkan.
Nagellacken har jag taget bort, men den blåsvarta stortånageln kan jag inte göra något åt.

Barfotabarnet får sitt namn och jag får tecken att kliva upp i predikstolen.
Det finns fyra trappsteg upp och dopsteget är första anhalten.
Nu praktiseras inte detta till vanligt, men jag tycker om det symboliska.
Ser troligen lite konstigt ut.
Med händerna på trappräcket upplåter jag min stämma - och anar från alla besökare att de känner sig något undrande, sånt märks på andning och ansiktsuttryck.

'Amina Dorotea, nu när ditt huvud fått sig ett litet bad så är du nu inte bara dina föräldrars barn  utan också ett Guds barn.
Var lugn lilla hjärtat. Om Gud finns så är du hans barn vare sig du fått några droppar vatten i huvudet eller inte'
Första akten avslutas med Tryggare kan ingen vara.

De två konfirmanderna  kommer fram, läser alla de tio budorden samt trosbekännelsen utantill med ett tillägg som de i stämmor framför.
' Kära Gud - om du finns så har du med tiden fått alldeles för mycket att göra. Världen förändras och kanske behöver Du Gud och hela himmelriket ändra struktur och inriktning, precis som poliser bli mer synlig på våra gator.'



Nytt tecken till mig och jag klivet upp ett steg i trappan
'Amen'

Efter detta behövs en paus och riktiga prästen bjuder:
Varsågoda!
Fantastisk med sorl och en smula osäkerhet kring det gående bordet, det minglas frisk och stämningen är uppsluppen.
Som den väktare jag är så viskar jag i prästens öra att det är nog bäst att  spara på kyrkans starka snaps vi har ju två seanser kvar.
Vi är så eniga så.
Jag smyger ner flaskan innan för min långklänning. Jag har ett lönnfack där.

Så drar kantorn igång Mendelssohns brudmarsch och då blir det som gelea i mina ben, själen får kramp och jag blir salig.
Varför gifte jag mig bara en gång?

Så blir jag varse de två kvinnorna som båda är klädda i vitt. Den ena i klänning och den andra i kostym.
Prästen som är modern och därtill barskallad  viger utan minsta tecken på någon tvekan alls de två som står där barfota och säger ja till allt.
Nästa steg upp är som att bli lyft, jag känner knappt att jag vidrör trappsteget.
Äktenskapssteget är taget.


'Lycka till önskar jag er.  Försök så länge ni kan leva med era egna inre i behåll, kompromissa så långt det går. Bär varandras bördor, gift om er om ni så måste'

Så sänker stillheten sig över kyrkan.
Amina Dorotea får magknip och för en stund bryter hennes skrik stillheten, varpå hon strax därefter sträcker sig nöjd i pappas famn och undslipper sig en riktig brakfis.
Bröstmjölksodören påminner oss om Moder Jord vars relation till Gud vi bara kan ana.

Efter lite stök och bök bärs kistan ut från från prästens lilla kammare och ställs vackert upp framför altarringen.
Nya knep i kyrkan kräver nya lösningar, mittgången är ju upptagen.

Prästen samlar  sig och förrättar personligheten Adolf Arthur Helge Holgersson som vigs till sista vilan.
Av jord är du kommen till jord ska du åter varda.

Då är det dags för mitt sista fjärde steg.
Dödssteget.
Det är verkligen himmelsk mäktigt, rent av dödskul att stå på sista trappsteget och få "läsa ut" en personlighet som han byggd upp under 108 år.
Som den ungdom jag räknas vara jämförd med personligheten så hör jag mig själv säga:

'Adolf Arthur Helge, du barfotabarn som så egensinnigt levde ditt liv, tyckte som du tyckte och gick som du gick. Inte brydde du dig om varken far eller mor eller Gud för den delen. Döpt blev du, konfirmerade dig inte, levde med kvinnor i synd och hävdade bestämt att du älskade så länge som du hade lust.  Hjalmar Gullbergs devis.
Inga barn blev gjorda, du var född steril. Så kvinnan som önskade snärja dig fick tji  - hon var gravid med  annan man.
Humanist var du, och när det uppdagas att du gömde några flyktingar på vindan och sedan bad om en kyrklig begravning för att i Guds jord få vila så beviljade vår fina präst detta, någon längre överläggning med Gud gjordes nog inte - tror jag , du vet i kyrkan får man gärna tro - fast du för länge sedan gett upp och gått ur svenska kyrkan.
Herren, eller någon annan, välsigne vår utgång och vår ingång
Vi ska alla den vägen vandra, döden förenar oss och inför den är vi förhoppningsvis alla lika'

Hur jag visste att Adolf Arthur Helge var ett barfotabarn?
Smygande hade jag innan tillställningarna började kikat in under kistlockets fotända.
Tack Nils Ferlin för barfotabarn.

Nu kommer Kyrkans starka snaps fram igen, faten fylls på och kantorn släpper loss där uppe på läktaren, så fullt har det aldrig varit i en mittgång förr - och det är som om ingen vill gå hem.
Precis som det var då Karl Oskar och "jag tyar inte längre" Kristina har sitt första gästabud i det nya landet.
Man dröjer sig kvar.
Även efter att Kyrkans starka snaps är helt tom.


Livslinjers reflektion med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

torsdag 5 april 2018

"Bästa sjukvård NI som sagde - att till ER ska ingen gå"

Första utkastet till detta inlägg blev så meterlångt av alla tankar och åsikter jag har samlat på mig, egna och andras upplevelser av vården. 
Den som inte fungerar.
Den som inte tar patienten genom nålsögat så tillgängligheten är och förblir ett tomt löfte.

Långa utsvävningar är som att överdiagnostisera och har ringa effekt ...

Så jag kortade jag ner. 
Under den nergångna förkortningstiden så stod det klart för mig att lik som att korta ner ett inlägg så kortas också vården ner.

Krya på ER ni sjukvårdsansvariga; 
uppdragsgivare i politisk syfte inom landsting o kommun samt utförare i den direkta vården, 1177.se, sjukhus, sjukstugor, vårdcentraler och/eller hälsocentraler. 

Bara det - hälso- eller vårdcentralen  .... Valfrihet redan där: 
Vill du ha hälsa eller vård; hälsa eller vård för att behålla hälsan?
Om det inte vore nödvändigt skulle nog flertalet avstå från en kontakt.

Glöm inte att det finns möjligheter för ER att konsultera patienterna. 
Det behövs bara ett telefonsamtal, övrig bokning går som på räls. 
Om vi nu inte gaddar ihop oss vill säga och gör oss oåtkomliga eller helt enkelt inte klarar av ett samtal just då.
Då får du återuppringningstid i bästa fall nästa dag. 
Om inte döden hinner inträffa vill säga.



Livlinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

torsdag 29 mars 2018

.... det är fan inte lätt att göra rätt utan att göra fel ...

Idag tar jag mig an de stora frågorna på mitt lilla vis :-)
Det kommer gå så att världen tippar över.
Länge har världen legat och vippat på tippaöverkanten, den är i obalans, men har likväl en balans.  ??Beroende på hur en ser det.
När vet en tillräckligt om något för att veta 100% hur det kommer gå?
Inte för än efteråt.
Plastpåsarna som täcker havens botten borde kanske i stället ha skickats ut i universum.
Eller inte alls bli uppfunnen - tänk Tupperware .....

Människan är en slag figur, vi tilldelar oss massor av dumheter och så vidare. Vi uppför oss som egoister och är inte alls så smarta som vi tror. Vi glider lätt in i stormansgalenskap och ser oss så klart allvetande.
Vi har smutsad ner till följd av att våra intelligenta hjärnor går helt upp i falsett då vi anar ekonomisk vinning, nya upptäckter och så vidare.

Hemskt nog tycker jag att det egentligen är vår framgång som skapar vår undergång.
Människans driv är att ständigt upptäcka nytt.

När all plast började hamna lite varstans så var vi troligen inte upplysta nog att veta att det var livsfarligt.
Det vi då slängde/slänger på botten eller i marken kan vi ju inte se och då finns ju inte problemet heller.
I min barndom fanns inga kommunala sophögar utan skräpet slängdes här och var.
Vår tid är plaståldern!
Läg därtill egen utveckling och det positva tänkandet som gör att vi tror oss kunna flytta berg.
Sopberget rår vi inte på - men vi kan bättra oss.

Men om jag ser bakåt i tiden från Big Bang och alla tidsåldrar framåt samt föser in människans uppkomst, tillväxt och varseblivning så blir det på något sätt inte underligt alls med plast och avgaser.
Och tänk att kossor&annan nötkreatur också är miljöovänliga.
För att inte tala om industrialismen som tog världen med storm - utveckling, bättre livsvillkor. Mekanik och teknik tar oss långt.
Tänk på bilismen.
Många jobb som lika många är glad över och ger möjligheter är farliga jobb. Se på tobaken - nu bör vi inte röka alls - ja, då blir ju alla de som producerar tobak arbetslösa.

Det är fan inte lätt att göra rätt utan att att göra fel.
Min teori om undergång för att ge en ny chans att bygga upp världen - igen -
kommer den bli bättre tro eller kan  vi rent av ge oss av ut i rymden?
Bebo andra planeter?

Jag ställer mig samma fråga som jag gör om politiker - kan de/vi tillräckligt för att vår värld ska bli det det ultimata samhället?
Vet vi människor tillräckligt för kunna behålla Moder Jord intakt? 

Eller  reparera den?
Och hjälper det att tippa över kanten?

Alltid när jag ger mig in på stora livsexistensiella frågor så  påminns jag om hur lite jag vet om det mesta.
Nå ja, en vardagsfilosof är en vardagsfilosof.
Som sagt, från Big Bang och hit så fortsätter jorden gå runt runt, rundgång så som människornas varande.

Håll med mig om att det trots allt är spännande att finnas till även om det ser mörkt ut.
Nej, du behöver inte hålla med förresten, då får vi ju ingen förändring :-)
Tänd ett ljus och låt det brinna!
"Vad lärde vi oss av historien? Av historien lärde vi att vi inte lärde oss något av historien".
De där orden är inte mina, men jag ska nu ut å rädda världen så jag hinner inte leta upp vem som sade dem!

Glad påsk och tack för sällskapet om du läste hela vägen
Det är spännande å leva å se hur det går :-)

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyrigth Husfrun i residenset

lördag 24 mars 2018

Surkjerrring, motvals, uppkäftig och alldeles underbar

Det ska ingenting till nu för tiden.
Hinner inte tänka utan direkt slås hugget på.
Går igång. Ingen impulskontroll. Den kontrollen har tidvis varit dålig förut också, men nu har den då taget alldeles överhanden eller överhuvud för det är ju i huvet det sker.

Det mesta som går i gång mig är de som kör moppe med registerringsskylt på gång&cykelväg, de som kör permobil som svin och inte väjer alls och det är inte ungdomar jag syftar på här.
Fotgängare som SKA gå 3 eller 4 i bredden och samtala och inte alls flytta sig ett uns om 1-10 mm.
Jag kokar formligen och går på min sida men väjer heller inte utan här mig själv säga:
Ja, ha ja! - och spänner ögonen i den om närmast.
Jag drar mig heller inte för att gå rakt på och glädjen är stor när jag lyckas rubba balansen hos den jag stöter i.

Det finns ett fenomen till på gångvägen som jag är förtjust i. Det är när osäkerhet uppstår om vem som går på respektive rätt eller fel sida.
Naturligvis går jag på rätt sida och kan gå ändå upp i ansiktet på den som går på fel sida. Eftersom jag är kort till växten så kan förhållandet mellan lång, kort och normal bli ganska så kul formation.
Är jag kortast så måste jag ju kompensera detta med att verkligen visa att det jag som har rätt!
Utmaningar behövs för den pensionär med visst funktionshinder som tagit sig an gåkulturen på gång&cykelvägar och trottoarer.

Även rökare har jag i kikaren då jag är ute på tur. De som hejdlöst röker och sedan släpper fimpen på marken, eller i dropprännor längs väggen.
- Hallå där! Att du röker är ju din sak men ta för Guds skull - var han han med detta att göra - Gud alltså - hand om skräpet och släng det inte så som om du styr världen och kan fimpa varhelst det passar dig!
Svaren jag får, om jag får svar är oftast att:  Jag är inte den ända som gör detta!
Då pekar jag finger!

Löst bajsande hundars ägare ingår i mitt uppdrag, de får veta hut kan jag säga.

Andra dagar är jag hur underbar som helst- jag flyttar mig för andra, jag har med mig en uppsamlingspåse för fimpar och annat och är så galant när jag öppenhjärtigt slår ut med armen i välformulerad gest med det leende typ mun från öra till öra.

Är det underligt att det är krig i världen?
Ibland ställer jag/vi till den och ibland vill jag/vi stoppa den, läs förebygga.
För det är väl i det lilla vi visar vem vi är tillräckligt för att bli stora nog att fixa de bagateller som dagligen dröser över oss?
Det är inte antingen eller det är både och ....
Men .....

Notera ansiktet vid armbågen 

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 20 mars 2018

Sjukt

Något så banalt och ända allvarligt nog. Jag är sjuk och kan knappt våga att andas bättring.
Så om innehållet i min text denna dag är något oklart, det vill säga mer än vanligt :-)
så hänger det säkert ihop med den feberyra som fått mig att leva som i dimma då termometern som har böjbar spets envisas med visa gott over 38 och 39 grader.
Helt sjukt! Eller hur?

Ja, just den där termen, helt sjukt alltså -  som är så vanlig nu för tiden att allt som är mycket bra, roligt eller fantastiskt ska få motsatsorden att understryka det som vi är så SÅ GLADA över.
Det är som om att något är bra liksom inte räcker längre. Vi måste till varje pris uppgradera betydelsen och effekten för att få fram känslan på så hög nivå att  .... ja, vad då ...

Underhållningsprogram av olika valörer har också blivit sjuka. Det "skriks och det åbäks".
Det är som om känslorna har fått fritt spelrum och när de då får det så går det överstyr.
Överstyryra.

Det är som det att stå still och framföra något på en scen inte tas på allvar.
Jodå, jag har insikt i  att jag inte längre är ung och att känsloyttringar är bra för människan.
Friskheten lägger an på sjukheten och ger oss nya dimensioner.

Världen lever sitt eget liv och några sjukdagar per år i en förkylning med feber är ju på riktigt sjukt.
Övergående sjukt.
Vi vet med säkerhet att det finns långt värre sjukdomar - men skulle vi understryka det med att det är helt friskt?
Böjbar spets är det inte bara termometern som har - tydligen har människan också det.
Något tillspetsad.

 
Godis, kosttillskott eller medicin?
Nåja, om hundra år är allting glömt! Det tål att tänkas på för med alla spår vi lämnar efter oss i cybern
så är det inte helt troligt - utan helt sjukt - kanske.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright  Husfrun i residenset

torsdag 15 mars 2018

Flyttbilen kommer - Arvika nästa

Flyttbilen kommer att stå utanför min ingång till mitt nuvarande residens i mitten av juni, en måndag närmare bestämt.
Första gången jag anlitar en flyttfirma. Alla flyttar - och de har varit många, små som stora har jag själv ordnat med hjälp av vänner, sonen och en o annan fästman :-)
Detta är fjärde gången jag gör en storflytt. 
Min äkta man och far till min son som jag skilde mig från för mååånga år sedan sade med glimten i ögat: Fröken Flyttfågel.
Ett sammanträffande att flyttfirman heter Flyttfågeln :-)

Sonfamiljen flyttar på sig till annan stad och då har jag inget som binder mig här längre. 
Jag väljer "min egen stad Arvika" och blir åter värmlänning. 
Det ska bli så gött så.
Nära nog till familjens nya stad, till vänner i Stockholm och till min släkt på norska sidan, tar tåget såklart. Att bo mellan Stockholm och Oslo är ingen dum idé :-)


Tiden som nära farmor är över. Så fantastisk att få uppleva det!
En hel livslycka.  16 år har det blivit här uppe.
Det var orsaken till min flytt; först fanns Moa i drygt fyra år sedan kom Pontus också.
Det som finns lagrat i mig av minnen och mycket kärlek tar jag med mig.

Bästa kompis, bästa vän, bästa farmor och vuxenkompis är de ord jag fått höra. 
Telefonen har ringt: Farmor, kan vi leka idag?
Kan vi vara med varann?
Kan jag söva över?
Hämtat på dagis och skola, då de flugit i mina armar och startat sin dag med att berätta att idag hämtar farmor mig!
Vilken förmån det är att få vara farmor!!
En gång farmor alltid farmor.
Kanske får jag uppleva att bli gammelfarmor också - oldemor, inte mig emot :-)

Här i Residenset är det rörigt och verksamt med att sortera och packa. Turer till återvinningen, tugga dokument, lämna helt och rent till Second hand samt böcker i flera lådor som jag tar farväl av. 
Någon annan ska läsa den boken, åta och dricka av det porslin jag nu gör mig av med för att använda mitt arv efter min farmor, middagsporslin som har guldkant på tallriken och på så sätt blir det guldkant i vardagen också - mitt livs motto nu för tiden.
Tål inte diskmaskin - no problems at all - och kaffeservicen som inte håller kaffet varmt. 
Men vad gör det då kopparna är små  och ständigt kan fyllas på.
En får drecke då det är varmt.
Det känns alldeles underbart.

Ja, då är det några månader kvar här i residenset. Adressen Lyckogränd i fastigheten Visheten 1 byts ut mot Bergsgatan i Dragspelet.
Hör redan tonerna i bälgen och berget känns mjukt i sin hårdhet.
Högt upp med utsikt blir det också denna gång.
Livsglädjen gror i mig och jag slår åter en rot i värmländska myllan.
Jag ska inte börja på nytt eller börja om - jag ska fortsätta mitt livsprojekt med glädjen inom mig.
Ack Värmland du sköna.
Residensstatusen tänker jag behålla, ändras på så sätt att det blir lite större och jag kommer att inreda sovrummet till min 
Ateljé Klara Ovidia.
Hela lägenheten blir min livsateljé.
Tavlor ska målas och ord präntas ner så länge  hälsan håller och livet står mig bi.

Fågelmannen på Torget i Arvika
Skulptur
av Liss Eriksson, yngste son till Christian Eriksson
Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

torsdag 8 mars 2018

Inga problem - en fjäril i mars?

"Problem är egentligen inte problem, men konstruerade verkligheter som vissa inte gillar"
Denna definition formades till av norsk man i kretsen kring kretsen.

Minns en aforismisk ordalydelse som dök upp för mina öron nån gång på 1990 talet:
Är du probleminriktad eller lösningsfokuserad?
Naturligtvis blev lösningsfokuserat ett ord att gilla och föredra. Är en lösningsfokuserat så finns ju inga problem.
Men vad ska en då lösa?

VI  - jag och mina vänner, Wiki Pedia och några uppslagsböcker har nu under min frukost haft ett samarbete kring ordet.

Problem eller inte.

Problem kommer från grekiskans problema som betyder det förelagda, uppgift.
Många ser ordet i betydelsen svårighet, andra ser hellre betydelsen utmaning.
Det var nog där aforisistisken uppstod :-)

Problemlösningen i sig är otroligt intressant:
1. Analys
2. Kontemplerar alternative lösningar för att få nuläget - som innehåller problemet - nuläget definieras som ÄR-värdet flyttas till
3. Målet som är BÖR-värdet - alltså att ÄR och BÖR är på samma punkt och således försöka ändra nuläget så det stämmer med det uppsatta målet.
Vidare kan lösningen = eliminera problemet genom att målet flyttas till nuläget.

Om inga lösningar finns så kvarstår alltså problemet?
Ett problem kan bara ses som ett problem om det finns en möjlig lösning - och nu närmar vi oss Husfruns filosofisk dropp - av andra filosofers filosofi ...
oj nu fick jag problem här ... vilse i problemlösningen ....
Ett problem kan bara ses som ett problem om det finns en möjlig lösning .... hm ja ha ... så finns ingen lösning så finns inget problem heller ... jag citerar Wikipedia:
"I ett teoretisk scenario där en problematisk situation uppstår som är, per definition olösbar kan situationen i fråga inte rimligen klassificeras som ett problem på  grund av sin oföränderliga natur"

Rent praktisk kan problem och lösning gestalta sig så här:
Fjärilen dök upp från ingenstans, flög någon centimeter över golvet tog sig upp i fönsterkarmen och under tiden jag fick fram mobilkameran för att fånga fenomenet på bild så dök problemet upp - hur skulle jag lösa det med att få den att överleva, när den redan överlevd vintern?
Ja, jag löste det genom att ta ÄR  till BÖR och döden inträffade 07.30.


Livslinjers reflektioner med med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

lördag 3 mars 2018

Mycket väsen för lite ull


Lika bra jag släpper "bomben" direkt.
Jag tänker skriva om döden. Den som otroligt nog - nej, jag menar helt naturligt - finns bland oss hela tiden, det ända säkra vi vet när vi en gång är födda.
Men vi stoppar oftast flitigt undan den och om en tar fram den i ord och tankar så viker halva skaran undan. Om en har publik vill säga. Och det kan en ha tills det där inträffar att en släpper ur sig ordet döden.

Vi kan försvara oss med att vi inte bad om att bli födda. Om alla tänkte så att det är bäst att inte sätta barn till världen, ja, då hade vi ju  ingen värld.

Så trist för Adam och Eva, de avlade till ingen nytta. Eller mer troligt det där med att vi härstammar från aporna.
Att vi först gick på alla fyra, pressade ur oss otydliga läten och sedan reste oss sakta, fick en utvecklad hjärna om än invecklad och ännu är den något ospänstig om en ska tro forskningen.
Vi beter oss som om vi fortfarande är på savannen och söker vårt byte. Vi är flyktberedda.
Det är nog därför som vi illa flyr och fäktar  döden.

Språket utvecklas, vi får  ben och armar. Och könet.
Vad gäller könet kan jag tycka:
Så mycket väsen för lite ull.

Jämställdheten är het.
På kyrkogården, i minnes- och asklundar ligger vi huller om buller kvinnor och män.
Döden förenar och lägger oss jämställda.

Bara det där med alla kromosomer och hormoner, lägg därtill demoner - inte kan en leva för evigt med den utrustningen.

För att inte tala om fett, proteiner, kolesterol, insulin, kortisol, serotonin, blodet och alla muskler, alla meter tarm och andra maggömmor.
Vi är utrustade med en blind tarm till och med - appendix, det maskformiga bihanget som ingen nytta  åstadkommer, men kan likväl bli sjuk och dö.
Vi har scener och ligament samt allt annat som vår kropp är byggd av.

Skelettet är en verklig höjdare i mina ögon.
206 ben som kläs upp och på av allt ovannämnda.
Som sagt, lägg därtill alla känslor och andra yttringar vi har eller utsätts för.

Själva livet i äggen och livmodern efter tillförsel av tömd  fröpåse från  - ja, ni vet.
Redan där börjar kriget i kroppen.

När döden kommer - oväntad eller väntat så är inte vår första tanke att den är naturligt och skönt för kroppen som ju levd ett tungt liv.
Det som gör oss till människor, våra känslor av kärlek, värme och en djupare mening av betydelse och tillhörighet.
Saknad är en del av livet kan en säga för de som bli kvar.
Att bli vän med döden tar tid, men hindrar  inte från ett gott liv.
Däremot är vägen dit krånglig.
Och alldeles fullkomligt normalt .... som alla de 206 benen inom oss.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 27 februari 2018

Almanackor och skott

Dagens text:
Dök upp i huvudet då jag först var säker på att det var måndag idag. Men när jag kikade i almanackan så visade den på tisdag och det stämde med datumet så då är det ju så.
Således hade jag alltså två söndagar föregående vecka.
Naturligtvis njuter jag denna lilla vardagliga villfarelse.
Förresten är ju söndag helgdag.
Långhelg  :-)

Härledas kan att jag då sannolikt befann mig i nuet.
Det står för det där allmännpopulistiska att vara  i nuet.
Skrev jag allmänt? Det är också individualpopulistisk.
Det är dessutom vettigt för en själv.

Kruxet med nuet är att vara i  det samtidigt med det en gör, alltså utför något som kan betraktas som en rörelse. Dynamisk få något gjort.
Eller inte.
I januari hade jag en tid att passa på eftermiddagen, jag var på rätt dag men glömde helt bort tiden. Straffavgift två hundra sek.
Ja, jag har till och med glömt att betala räkningar.

Å andra sidan har jag betalat samma räkning två gånger också. På samma dag.
Stolpskott.

Dagens bild:
Tuggade almanackor från tidigare år

Dagens ordspråk:
Som jag fann i årets Interplano almanacka v 7.
"Du missar 100% av alla skott du inte skjuter"
Wayne Gretzky
"The great one"  född 1961, fd. professionell  kanadensisk ishockeyspelare enl. vännen Wikipedia.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

söndag 25 februari 2018

"Lerins Lärjungar" - tack så mycket!

Lerins lärjungar, som jag följde med stort nöje, förundran och beundran fick mig att fundera över annorlundaskapet.
Utanförskapet.
Vem skapar det?

Lerins lärjungar, ett göra gott i själen program, massor av konstnärliga upplevelser och såpass vidvinkelsyn att jag kände mig som deltagare i gemenskapen med ständigt nya upptäckter i glädjen att leva ut som människa. På duk, i foto, i musik, dans och litteratur .
Så begåvade när de fick leva ut!
Faktum fick de mig att växa som människa.

Vem är egentligen funktionshindrad?

För mig är  annorlunda ett ord som beskriver att en person eller företeelse är och lever på ett annat sätt. Har andra förutsättningar, men samma  önskemål och mål i livet.
Utifrån ett funktionshinder, ett handikapp.
Nog finns det fler exempel på att hand-ikapp kan bytas ut med händ-ig.

Normalitet är ett annat begrepp. Jag gillar onormal normalitet.
Jag har diskuterat det där med mitt andra jag.
Har nämligen fått med mig att inre samtal är av godo.
Jag brukar använda mig av mitt sämre och/eller mitt bättre jag.
Redan här kan en härleda begreppet normalitet och spåna lite på annorlunda.
Att ha två jag är både praktisk och roligt, men kan lätt förväxlas med en psykisk diagnos.
Men för att få den diagnosen bör en höra röster och det gör jag inte.
Jo, förresten min inre röst.
Kommer ni ihåg det där uttrycket att vända kappan efter vinden?
Med två jag och inre röster  så ligger jag troligen bra till ...

Så här kan ett samtal gå till:
Vem är funktionshindrad?
De som har en diagnos kanske.
Diagnos ja, det är ju också ett ord.
Sjukdomsbenämning.
Effektfullt och till hjälp, men också ett laddat begrepp eftersom det kan få den olåten att samla in folket i vrår.
Och så blir de där.
NÅ, jag säger som min farmor, namnet skämmer ingen om ingen skämmer namnet.
Min mormor sa att det finns flera scener i det borgerliga liv än i en ko.
Min mamma, vad sa hon om livet?

Apropå normalitet så ter det sig lite underligt.
De/Vi normala vanliga som lever så normalt vanligt så de/vi blir less, önskar bryta oss ur och snudda vid "onormaliteten" för att få bli en åtminstone något "ovanlig vanlig" människa.


Vitt på svart
målat av Klara Ovidia - mitt andra jag :-)


Livet är en paradox,
det gäller att få syn på saken, gå förbi hindret  och finna sin funktion.
Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

tisdag 13 februari 2018

Tacknämlig tacksamhet

Tacknämlig.
Takknemlig på norska
Nämligen tacksam.

Intressant fenomen det där med tacksamhet.
Tacksam för att?
I mångt och mycket för många är det en tacknämlig sak.

Tacksamhet och acceptans hör samman, ibland kommer förlåtelsen på kuppen.
Och allt är frid och fröjd.
Nåja.

Finns det gränser för tacksamhet?
Klart det gör.
Tacksamhet är tacknämlig att utöva i det godas syfte.
Den tacksamma sorten kan ibland bli enerverande.
Men också förlösande.
Orsaker till tacksamhet är många.
Från att vakna på morgonen till att somna på kvällen.

Men ärligt tacknämligt:
Finns det någon om är tacksam för att livet avslutas?
Hur är det med de som sitter i fängelse?
Eller de som fängslas i sin egen sjuka kropp?
Om svar anhålles icke.

Lär dig
Livets svåra gåta
älska glömma 
och förlåta
..... hm?

Tacksamheten i sig säg själv är tacknämlig.
Vända det onda till goda eller åtminstone späda ut ondskan.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

onsdag 7 februari 2018

Kommer aldrig fram

Jag drömmer sedan länge en återkommande dröm.
Jag är på väg till min mormor som bodde i en stadsdel i Oslo då hon levde.
Hon dog 1992. Som barn åkte jag med buss hemifrån och in till storstan. Gick från busstorget och upp i stan för att ta spårvagnen när jag växte till och kunde klara mig själv.

I drömmarna hamnar jag vilse. Missar spårvagnens nummer och går fel.
Jag känner igen mig nästan överallt, men det blir ändå fel.
Så gott som varje gång hamnar jag antingen på en fabrik eller ett sågverk.
Känslan är att jag aldrig kommer fram fast jag vet.
När jag vaknar är jag omtöcknad, svettig  och andas häftigt.
Mardröm.

En gång irrade jag mig ner på Aker brygge där Petter Stordalen har ett av sina hotell.
Personalen var hjälpsam.
Men jag kom inte fram.

En annan gång hamnade jag i en trång sjukhuskulvert i form av en rutschbana och blev lovat att när jag kom till min avdelning skulle en sjukhustransportör  möta mig och föra mig in.
Jag kommer inte fram utan snurrar runt runt i rutschbanan.

Om jag gjort mig tolkningar om drömmarna?
Vårt medvetna gömmer vårt omedvetna när vi är vakna, men i sömnen vaknar det omedvetna och det medvetna ger det plats.... Möjligen kanske .... ibland är acceptans det bästa ...


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

söndag 4 februari 2018

Mellan linjerna råddar jag röjet


Du kan ingenting ta med dig när du går ...
Den där låten irrar  runt, jag har fått den på hjärnan helt enkelt.
Och mitt i allt som sker så undrar jag hur det har kunnat bli så mycket som jag samlat på mig.
I den båten är vi många.

Bland annat så fann jag min senaste dödsförklaring.
Jag menar förteckningen över hur jag önskar ha det vid min begravning och viktiga saker som gör det lättare för mina anhöriga att ordna upp efter mig.
Det låter det, ordna upp efter mig, som om jag skulle lämna livet i oordning.
Men om sanningen ska fram så är just oordning ett passande ord.
Förr var allt på sin plats, men nu är allt mera på sin oplats.
Det är ett rent nöje att notera sig att en inte går helt rakt genom livet.
Jag tror det är för att jag lever så mycket mera mellan linjerna nu för tiden.
Lite bohemisk skymtar fram.

Det är den fjärde förteckning i ordningen och har nu fem år på nacken.
Dags för revidering.
Jag har också tänkt att det ligger lite egoism i det där att att skriva planera sin begravning i detalj.
Kanske är det bästa att lämna åt de som blir kvar att göra som de vill.
Det är ju inte mindre släktsbandskärlek för det!

Tänk att jag fann självdeklarationer sparade från 1998.
Det där som ska undertecknas på heder och samvete.
Ja, heder och samvete digitalt numera.
Några gamla pensionsbesked dök upp och i ett av dem så skulle det var mest lönsamt om jag dog, mer pengar skulle då utfalla.
Om hedern och samvete framkom inget.

Och - mig veterligen står jag inte närmare livets avslut - jag bara råddar röjet.
Rådda är att ta ansvar, organisera och röja undan.

Leva mellan linjerna
akryl
50x70

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

söndag 28 januari 2018

Skit inte i tarmfloran

En dag hamnade en smörklick av misstag i min tekopp.
Medge att det finns vissa likheter med tarmsystemet.
Visst är det alldeles underbart att tarmens ve och väl numera  är en del av livet. Det har den ju alltid varit, men mer i det dolda. Den till och med samarbetar med hjärnan.
Trög mage är lika med trög hjärna?
Lös mage är lika med finfin hjärna, vi lär oss, kommer i håg och är briljanta med idéer och att genomföra dem?
Stackars hjärnan då både fenomenen uppstår samtidigt!
Tarmfloran; vilket fantastisk ord.
Naturfloran ligger naturligtvis långt före i utseende, färger och formationer.
Avföringen som avskiljer oss från det kroppen inte behöver, det som blir över då tarmfloran gjort sitt.
Gallblåsan, levern  och bukspottkörteln har varit i full gång och blodet har taget till sig alla näringsämnen.

Det är nog därför det rumlar om där inne och ibland pyser rumlet ut.
Med hjälp av tarmfloran.
Här kan vi dock urskilja såväl färger som formationer.
Tarmen är alltså ett viktigt "avskräde". För alla människor.

När barn första gångerna lämnar sina korvar i potta eller toalett är de oftast mycket stolta. Det där hänger i hela livet vill jag påstå. Med den skillnaden att stoltheten byts ut mot lättnad.
När barnen är mycket små är rapa och fisa en nödvändighet. Vi blir glada och berömmer och gör allt vi kan för att de ska få till det.
Senare gör vi motsatsen, vi lär de att hålla rumlet inne.

Tänk er en situation i en buss där alla egentligen är fisträngda.
Om alla fes samtidigt så skulle det inte märkas lika mycket som om en och en släpper sig.
Nu är ju en del helt ljudlösa medans andra är högljudda.
Luktvariationer hoppar jag över.

Tarmfloran består av bakterier och andra mikroorganismer som naturligt finns i tarmen.
Bakterier är encelliga mikroorganismer utan cellkärna.
Ett mycket vackert ord i systemet tarmfloran är organeller, de är membranomslutna och ligger innanför cytosolen.
Minsann kan jag se de i solens sken.
Organeller är cellens motsvarighet till organ.
Det torde då vara de som organ -iserar hjärnan kanske.
Visste du att inom tarmfloran finns domäner?
Tarmflora.com kanske?

Eftersom jag inte är vetenskapskvinna kan jag fritt få bolltra mig i egna tolkningar.
Bolltra är troligen ett norskt ord. Vilket innebär att fritt sväva och reflektera.
Skitsnack eller inte.

Tarmfloran i cytosolens nedgång
Titeln på min målning i akryl är tillfällig eller så är den inte det :-)
50 x 60


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

torsdag 25 januari 2018

Visitkort och dans

Av min statistik att döma hälsar jag en stor del av världen God morgon!
Käckt tycker jag!

Okäckt är det att efter alla snö så töar det nu i dag.
Droppar droppar en och en.

Jag röjer om dagarna i lådorna med av lite av varje. Jisses rena samlarmanin konstaterar jag.
Visitkort, jag säger bara visitkort.
De allra flesta från konstnärer, men ett av dem från en dejt med middagsbjudning. På åttiotalet!
Fast en sa inte dejt då.
Och plötsligt så blir jag lite yngre, jag menar lite mindre, smärt och tydligen intressant och rolig.
Till och sprudlande.
Jag sprudlar nu också med den skillnaden att det är längre mellan sprudlet.
Å andra sidan är de starkare. Liksom mer fylligt.

Nå, så resulterade det inte i något varaktigt, men en fin vänskap både med personen i fråga och en av hans vänner.
Vi for ut och dansade alla tre. Riktigt förspänt tyckte jag!
Och mycket trevligt, roligt, framför allt dansant!

Visitkorten ja .. de låg först i högen för spara, sedan i högen för slänga och sedan spara igen.
Förnuftet fick råda.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset 

söndag 21 januari 2018

Eufori och aforism - det är som fan


Mitt skrivande är som en slags dalgång mellan höga fjälltoppar. En skulle kunna tro att jag är född i norra Norge, men jag är född på södra mer plattlandet.
En gran som sades vara Europas längsta kallades Goliat växte inte så långt från där jag bodde.
Ingen nämnde något om David.
Vips så plöjer jag dalens åkerlapp och vips så , nja ... nästan vips så är jag på bergstoppen och vad som händer där vet ju alla som har varit på en bergstopp.
Topptur.
Eufori. Upprymd och överväldigad. En kan nästan flyga ner i dalen igen.
Aforismernas paradis eller hur?
Affirmationer vilket enkelt kan uttryckas som att
omprogrammera hur en tänker, känner och handlar - i vissa situationer.
Typ: Ta dig upp på toppen och du får överblick.
Se allt från ovan - helikopterperspektivet. Vilket gör dig till en bra person. Du kan!
Hela världen ligger för dina fötter!

Men vad gör en med höjdskräcken?
Aforismer  hör i hop med det positiva tänkandet, sätta sig mål och delmål.
Sikta mot stjärnorna och en når trädtopparna.

Tror en tillräckligt på den teorin kan en ju flytta berg.
Då försvinner höjdskräcken och du är regissören i ditt eget liv.

Det positiva tänkandet som en tid ansågs rädda världen har numera fått mer sällskap av det negativa.
Mina tankar går mer i banan att det föddes en del av individuell självupptagenhet, det positiva tänkandet alltså.
Att vara negativ i meningen att inte direkt köpa allt positivt utan lägga till en realism vilket inte direkt leder till olycka utan tvärt om.
Att ha en negativ inställning av typen ifrågasättande och iakttagande är inte bakåtsträvande!

Naturligtvis har jag ett djupt personligt minne i att genomsyras av positivt tänkande.
I en av mina första "behandlingar" av den utmattning som flyttade in i min kropp; stresshantering som Kommunhälsan så "friskt" bjöd mig och många andra på.
Affirmationerna flödade och budskapet gjorde mig konfys och faktisk ganska så nedstämt efter en tid.
Min självbild av att vara positiv fick sig en rejäl törn, jag var för lite positiv.
Det gick så långt att jag skrev med den läppstiften jag aldrig använde på badrumsspegeln:
Jag är bra.
För varje dag upplevde jag mig allt sämre på att vara bra.
En god vän gjorde mig uppmärksam på att jag ständigt rättade mig själv och sa att jag nu skulle tänka positivt.
"Vad är det för behandling du går i?"

Så småningom fann jag mig själv igen i den blandningen av realism, äventyrslust uppbyggd av negativa och positiva incitament.
Mindre självupptagen (?) högst individuell och en bland alla andra - liten nog att vara stor.

Det är som fan vad det där lilla och stora perspektivet har en tendens att snirkla  sig in i mina texter.
                                     
                                   Tack för sällskapet om du följt mig resan ända hit :-)

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

onsdag 17 januari 2018

Put the kettle on ...

Just den där frasen snappar jag upp när jag ser något engelskt.
Den är så inbjudande befriande i möte mellan människor vänligt.
A nice cup oft tea!
Help yourself!

Varje morgon puttar jag vattenkokarn on. Stor tekopp, två påsar English breakfast.
Först doppar jag påsarna lite så där upp och ner, så får de lugnt låta sig dras ur och ett glasfat över så dragningen blir fulländat.
Och så, ja, en tesked brunströ.
Förunderligt god, stärkande och jag vaknar.
Eftersom jag bor själv så blir det mänskliga mötet något beskuret.
Men ett litet samtal med sig själv går också an.

Ibland är de samtalen något enkelriktade i sitt innehåll, men jag vet att  krydda de med motsatser.
En kan inte gå runt å hålla med sig själv hela tiden. En behöver lite mothugg.
Eller ett motdrag. Ett hugg är ett hugg, då är det kört.
Ett drag är ett drag, berikar, bidrar till omkringsigseende om en har lite tur.
Jag låter bli de där stora frågorna om livets mening och varför.
Nu ljög jag.
Jag skiljer inte så mycket på de stora och små frågorna. De små bli stora och tvärtom.
Inbördes betydelse attraherar så det blir sting i sammanhanget.
Huller om buller och hipp som happ.

I dag ska håret klippas. Undrar om jag ska snagga ner så gott som allt.
Ekonomiklipp kallar min frissa den varianten.
Hår växer ju ut.

När pistillen blir på pastillen
får ståndaren huvudbry

Livslinjers reflektion med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset 

söndag 14 januari 2018

Söndagspredikan - Jäntungen

Kära läsare,  tittainnare och andra sidvyare.
Ännu en söndag att predika på.
Tänkte göra ett experiment i dag.
Predikstolen får stå tom och inga prästkläder på den fantiserande prästen.
Gudrun Sjödens kläder gör sig gott. Fantasiprästen har blivit så förtjust i tjusiga sjalar lätt slängd över axlarna.
Det ger liksom rymd och utrymme och färgernas sjalpalett är så gott som obegränsade.
Nu kan en ju undra om predikan egentligen blir så mycket bättre av en sjal. Eftersom min tro i grunden är svag så låter jag den frågan passera.
Mitt välmående i omsvept sjal infinner sig.

Ska säga att det att inte stå i predikstolen ger ett annat utgångsläge när jag nu går i mittgången.
Men jag anammar en nära varo och inte en höjdpunkt från ovan.
Den stora frågan är hur jag ska inleda samtalet på golvet så att säga. Inte har jag tänkt på det. Det jag tänkt på er ju bara att det ska samtalas.

- Någon som har något att dela med sig av?
Tystnad och lätt skruva på sig hörs från bänkraden jag står bredvid.
Byter bänkrad och ställer frågan igen.
Samma reaktion.
Ett par gånger till gör jag det samma och resultatet blir det samma.

Då reser sig en jäntunge på så där 10 år kanske ur sin bänk längst fram och kommer mig tillmötes i mittgången.

- Jag kan berätta om min mormor, säger  hon glatt och helt utan osäkerhet och blygsel.
- Kan jag få låna din sjal?
Hon snurrar den käckt kring huvudet och knyter den därefter kring midjan.

- Hej, jag heter  Tina Tärnesson!
Min mormor hette Kristina och det är efter henne jag heter Tina.
Mormor trodde på Gud. Hon sa att hon var hans utsände på jorden.

Där står hon, Tina Tärnesson  i min sjal, och  utan tvekan släpper ut kärnfrågan i det kyrkliga klimatet.
- Tror ni på Gud? 
Hon ställer frågan till människorna på tredje bänkraden till höger räknat från altaret om en går framlänges.
Det sitter bara tre personer där.
Den första svarar:
- Nej, jag tror inte på Gud.
Den andra svaret:
Nej, jag tror heller inte på Gud.
Den tredje svarar:
- Nej, inte jag heller.

Tina Tärnesson vänder sig till samma bänkrad till vänster.
Där sitter också tre personer.
Där blir svaren att samtliga tror på Gud.

- Då är det oavgjort, kungör Tina Tärnesson.
Mormor sa att om en  inte tror så tror en inte och om en tror så tror en.
Hon tyckte inte det gjorde så mycket om någon inte trodde.

Vid kyrkkaffet räknar vi in fler än vanligt och samtalstonen är ömsom hög och ömsom låg. Kaffet tar  slut och kyrkvärdarna får koka nytt och tinar upp fler bullar från frysen.

Jag frågar Tina Tärnesson om hon  vill avsluta stunden med att tacka för i dag.
- Nu säger hon förvånat?
- Mitt i samtalen?

Men efter en stund så avtar samtalen av sig själv.
Troende och icke troende vet själv när det är dagas att sluta. ?

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp 

Copyright Husfrun i residenset

fredag 12 januari 2018

Cultura abstrus - bearbeta svårfattligt enkelt?

Idag kände mina ordvingar att de ville ut å flyga å träffa på bilder och tavlor i min lilla värld som jag delar med dig om du så vill.
Ta i, ta till och låta flytet finna sig.
Min definition av att låta orden dansa med bilden och ge sig hän till det är dags att ge sig - av.

Denna bilden är från grunden ett lila tulpanblad i visset tillstånd. Ståndare och eller pistiller var svarta. Här är de blåa.
Alla bilder och alla mänskliga förehavanden är kultur. Latinets cultura  betyder bearbetning, odling och bildning.
När jag redigerade =  bearbetade/odlade den till det här synliga så blev den abstrus.
Dunkel och svårfattlig. Låt oss säga att abstrus är kusin med abstrakt vilket står för inte påtaglig, utpräglad teoretisk och därigenom svårgripbar.
Att teoretisk dyker upp här är mig lite främmande, för mig veterligen så hade jag ingen teori bakom redigeringen eller hade jag det? Om det är brist eller tillgång i bildning torde vara osagt. Det är ibland lönsamt att lämna något åt slumpen.
När en ger sig in i djungeln cultura absbstrus så  blir det som det blir :-)

Svarta stigar eller något annat
55 x 45
akryl
sign.Klara Ovidia
Röda spöken eller Kyrkfönster
45  x 55
akryl
sign. Klara Ovidia
Lilla röda
20 x 50
akryl
sign. Klara Ovidia
Bilden av tavlan är något suddig vilket jag tycker passar bra med tanke på det abstrakta


Ett Irish Coffee glas ...
dricker en för mycket av det så kan innehållet se ut så här ...
En abstrusprocess visar spegelbilden av det  röda handtaget på min kaffebryggare
samt lite annat spegelbart.
Redigerat bearbetat foto.

Färgernas återgivning och ljus är inte så lätt att få till.
En tavla i lampsken, solsken eller diffust mörker ger flera tavlor i samma tavla. 
Upphängd tavla ger ofta fler perspektiv.

Om du följde med hela vägen hit så ska du ha stort tack för följet!


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset // Klara Ovidia

tisdag 9 januari 2018

Några små stycken - livstycken

1.
Nej, tänkte hon när hon satt på tåget därifrån.
En stund senare då hon druckit upp kaffet i termosen och avnjutit smörgåsarna, avlutat med att lägga sockerbiten på tungan till sista droppen kaffe så tänkte hon: Ja.
Listan hon gjort sig, konsekvensbeskrivningen  som hon kallade den, hon hade gjort den tydlig och klar på både  på plus- och minussidan.
Det var när sockret smälte med kaffesmaken som hon insåg att hon glömt ge utrymme för det oförutsedda, det som händer det händer.
Lycka och tilfredshet strömmade inom henne.
Ja, tänkte hon där hon satt på tåget på väg till.

2.
Hon hade glömt handlarlistan hemma, men hon kände sig säker på att de varor hon lagt i korgen stämde.
Hon hade ett  sätt att komma i håg kommihåget. Att komma i håg antal varor.
Stödord hade hon provat ett tag, men det var inte så lyckat.
Men vad var den sista varan?
I huvudet gick hon genom kökskåpet med torrvaror kryddskåpet, kylskåp och frys.
Utan resultat.
Når hon kom hem kollade hon på listan som låg kvar på köksbänken.
Hon hade alla varorna.
På kvällen när hon skulle borsta tänderna kom hon på den sista varan.
Hon hade glömt anteckna  tandkrämen på handlarlistan, den kom bara med på kom i håg antal.

3.
Till tonerna från orgelmusiken bärs kistan ut av inhyrda bärare.
Det var ju bara hon och sonen kvar.
De gick sakta bakom. Prästen slöt an och gick på sonens sida.
Kyrkgången var bred.
Egentligen hade hon inte tänkt närvara alls.
Men sonen och terapeuten hade med sakliga skäl samt en touch av känsla talat med henne om vikten av ett avslut och hon hade gett med sig.
När de kom ut till gravplatsen och kistan sänkts ner trädde det fram en äldre kvinna klädd i påfallande vitt och med en röd ros i handen.
Hon slängde ner rosen och blåste en slängkyss från fingertopparna upp mot himlen.
Hon tog ett steg tillbaka och avlägsnade sig från dem.
När de kom till parkeringen stod kvinnan vid sin bil.
Hon kom emot dem och lämnade henne en lapp där det stod.
Jag är din biologiska mor. Om du vill ha kontakt så ring detta nummer.
Sonen läste och utbröt:
Var det där min mormor?

4.
Skvallerligan var igång.
Det rapporterades om nyinflyttade, vad vaktmästaren missat och den stundande julfesten som så få anmält sig till.
Fru Nilsson på våning 2 som envisades med att hon  skulle kallas fru Nilsson hade ånyo blivit inlagd på sjukhuset.  För vad?
Bestämd var hon nog ängslig och mycket ensam och otrevlig!
Minst alla i skvallerligan som uppgick till nära 15 av de 20 hyresgäster som bodde i huset retade sig på fru Nilsson som skulle vara så märkvärdig och inte ville tillhöra ligan.
En av de mest framfusiga i ligan, hon som tog på sig rollen att ringa på allas dörrar för att få en pratstund och sedan göra sin egen version om de besökta som hon frikostigt delade med sig av till de övriga.
Alla hennes slutsatser byggde på antaganden som fick sin sanning i vad hon hört av andra - den yttre skvallerligan som hon naturtligvis omgav sig med.
Denna gång var det allvarligt med fru Nilsson, hon kom inte hem.
I dödsannonsen stod att läsa:
Begravningingen äger äger rum i stillhet. Inga blommor eller kondoleanser önskas.
Respektera fru Nilssons sista vilja.
Vid begravningen smög den framfusiga ligaledaren fram till kyrkporten och räknade in närmare 100 personer som i stillhet tågade in i kyrkan.
Vid nästa ligasammankomst rapporterades detta.
En tankeställare tog plats i skvallerligan och 8 sökta annan bostad.



Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp 

Copyright Husfru i residenset


söndag 7 januari 2018

Söndagspredikan - en nagel i ögat

Här finns det oskrivna bladet, den öppna söndagen och min predikan.

I natt drömde jag att min blå nagel på höger stortå lossnade.
När jag vaknade och fann nageln på sin rätta plats blev jag först besviken och sedan glad.
Nu kan en ju tycka att en nagel från eller till inte har så stor betydelse. 
Men det har det ...

"Vara en nagel i ögat sägs vara något som är till förtret eller förargelse.
 Synonymt med vagel i ögat.
Etymologiskt säkerligen efter Bibeln 4 Mos. 33:55.
Visserligen förekommer ordet nagel inte på detta ställe i de svenska bibelöversättningarna" 
Denna texten hittade jag  här: 
https://sv.m.wiktionary.org sök på nagel i ögat.

Synonymen vagel i ögat står för att skräp blivit inkapslat i hornhinnan så det blir en liten bulle.
Det har jag haft några gånger, men nu var det länge sedan.
Om stortånageln hamnat i ögat skulle det verkligen vara en riktig vagel. 
Nagelvagel. Vagelnagel.

Den skulle förmodligen täcka hela ögat och absolut vara till förtret och förargelse.
Jag skulle då endast se med bara ena ögat!

Enögd och blåögd står jag där i predikstolen med ett skrivet blad, denna öppna söndagen och min korta predikan är till ända.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 2 januari 2018

"Ickefrågor och ickesvar"


 Hur mår du?
Är allt bra?
Förr svarade jag ärligt och lade gärna in ett perspektiv och resonemang på hur jag mådde!
Kände mig så väl om frågan.
För när en frågar så vill en väl ha svar ?

Det finns en artighetskultur i våra hurmårdufrågor som ställs i förbigåendets möte.
Numera har jag lärt mig tänket så jag svarar kort: Tack bra, hur är det själv?
Och det är i detta nu det händer; personen börjar som jag gjorde förr och jag får nästan hela livshistorian i knät så att säga.

Hm ....
Men ....
Om ....
När ...
Hur ..
Vad ...
Varför ...

Så jag har gett mig själv några svarsvarianter:
Jodå, det går.
Jämna plågor, men så ska det ju vara.
Eller dessa varianter:
En ska inte klaga.
En ska vara tacksam.
Andra har det värre.
Eller denna:
Är du säker på att du har tid att höra hur jag har det på riktigt?
Häri vilar en viss ironi, kanske till och med sarkastiskiteter.
Sant, men trevligt är det ju inte när ett kort möte i förbigående görs.

Det trevligaste "ickesvaret"på frågan är:
Tack som frågar!
För det är ett trevligt svar hur som. ?
 Ett "ickesvar" är alltså svaret som icke ger ett svar på en egentligen "ickefråga".

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyrigth Husfrun i residenset

torsdag 28 december 2017

Årsredovisning

Företaget husfruns residens noterar följande:
Vid bokslutet för detta herrans år 2017 följer i stora drag det förra herrans år 2016.
Dock inträffade ett fenomen som för året är helt nytt:
Klara Ovidias abstrakta konst har fått hänga på tre olika inrättningars väggar här  stan.
Jag har alltså kommit ut och jag har också hållit mig inne; vilken upplevelse!!

Som dagarna går så verkar det som om inget händer, men vid balansräkningen debet och kredit på såväl ekonomiska kontot som på humankontot att rörelsen minsann är igång.

Ett annat fenomen som dök upp är följande:
Några polyper i tarmen togs bort, astman fann sina tillfredsställande medikament - nästan i alla fall.
Nagelsvampen tog jag död på, men en fotvårta envisades att bli två.
Behandling pågår.
Någon annan  konstig åkomma har dykt upp på mina fotsulor.
Behandling pågår.
Hälsporre på båda hälar, ont i underbensbenen är några andra faktorer som vid varje steg påmint mig om att - ja ni vet.

En annat åkomma på huden i övergången rygg-skinkor som följt mig i åratal, säkert 25, har börjat trilska, så när jag ändå var hos syster på distriktet för skadat stortå - skadan uppstod vid nagelklipp då jag slant med saxen - så visade jag upp mina utslag.
Syster hämtade en annan syster - både funderade och ingen av dem hade sett något liknande!
Just den dagen var det tillgång på läkare - två stycken kom in.
Storögda och tvekande de med!
Den äldre av de två försökte lösa problemet direkt:
De där sprider sig då du fingrar på det - det får du sluta med så blir de borta!
Husfrun tände på pluggarna och meddelade herr doktorn att det gjorde jag inte alls - de där bor i min kropp och såpass vet jag att beröring via att klia sig här och var och inte hålla händerna rena icke förekommer hos en erfaren undersköterska!!
Allt detta uttalad med ögonkontakt!
Jag ställde också frågan om han kunde ge mig besked vad det var sedan han var så säker på sin sak.
Det kunde han inte!
Den yngre läkaren tog det hela på allvar och tog upp en anamnes - ett fint ord för sjukdomshistoria och hur det yttrar sig med symtom och förekomst - foto togs och inom vårdgarantin  på tre månader beräknas jag få en tid på Hudkliniken i Umeå.

När jag gick hem kunde jag inte låta bli att skratta lite:
Riktigt roligt att ha några små åkommor och att få stå upp för dem.
En annan sak som dök upp i skallen var att jag torde ha kommit i åldern då hypokondsriska
fenomen kan infinna sig.

På kontot för längd och vikt har inget hänt- min BMI står sig med att antal centimeter fel ++ på brädden och minus på längden :-)
Jag har nu samlat på mig 15, 5 år här uppe i norr.
Kom till mig 2018 och så får vi se vad vi hittar på!
Orden ska få dansa liksom pensel och kniv och en sak ska ske, återkommer om det!

Gott nytt år!

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

måndag 25 december 2017

Mellan Apostlagärningarna

Hej läsare, tittainare och andra som sidvyar husfruns kompositioner!

Igår morse vaknade jag med en förväntan inom mig, hm det var julafton!
Nog överraskade det mig en smula.
Här tändes ljusen och änglaspelet, och en enkel jultallrik fylldes, inget hemmagjort.
Faktum kändes den lilla synden med färdigköpt helt förlåtlig.
Kanske för att den inlagda sillen var så gott som hemmagjord :-)
En Aalborgs i snapsglaset.
Sedan sjöng jag julsånger, men hoppade över snapsvisorna.

Av någon anledning började jag tänka på Julevangeliet ...
...og det skjedde i de dagar...
Bibeln är på norska och utgavs av Det norske Bibelselskaps forlag 1937.
Den är inbunden i svart skinn och farfars namn står i guldskrift.
Klemet Olberg.
Det frasar i sidorna när jag bläddrar hit och dit i farfars gamla Bibel.

Bland Apostlagärningarna, mellan kap. 24 och 25 fann jag en utbetalningsslipp från Setskog Trygdekasse, Setta postgirokonto3 48 43 den nätta summa av 350.- kr.
Farfars pension alltså - eller kan det ha varit farmors?
Undrar vilket år det hände?

Farfar föddes 1900 och dog 1963, dagen före julafton.
Farmor föddes 1898 och dog 1973.
Jag föddes 1954.
Tänk att lilla bygden Setskog, som då var egen kommun och ligger i Akershus fylke på norska Östlandet, en gång hade eget trygdekontor! (Försäkringskassa)
Setta var en del av Setskog og hade eget poståpneri, alltså postkontor.
Då fanns det alltså två poståpnerier i denna bygden.
Nu finns inget av delarna sedan en längre tid.

Apostel åsyftar Jesu tolv närmaste lärjungar. Ett av synonymerna till apostel är budbärare, av grekiska apostolos.
Apostlar kommer och går, så gör också uppbyggande och nedläggning av kontor.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset.

torsdag 21 december 2017

Mycket god jul

Tänk vad jag önskar god jul åt höger och vänster och lite till. Facebook är ju en fin kontaktsite.
Sedan Instagram också kom till i mitt liv så blir det en till. De är ju kanaler jag väljer att ha.
Att önska God JUL är något som jag trivs med. Det hör till.
Uppväxt med det och eftersom julen för mig som för flera andra egentligen inte längre betyder det samma som förr.
Familjeträffen, med julmaten och julklapparna firades i år av tredje advent.
Ingen skillnad mot en vanlig julafton. Stämningen infann sig.
Det är att  träffas som är det fina.
Jag har julminnen som kunde kvitta att ha. Jag har jobbat. Jag har varit själv.
Grusade förväntningar. Sjukdom och död.

MEN också helt underbara minnen som med årens lopp blivit allt tydligare och de mindre bra något som också hör till och så blir det balans.
Intentionen att göra våra liv så felfria och rätt har sitt pris.
Vi säger ofta att det borde inte hände - nej nej, såklart, men det gör det i alla fall.
Människan är en komplex varelse. Så också deras handlingar.

Julen är hur som en del av det ljus vi, eller några av oss längtar efter. Vad det står för och betyder är individuellt.
Några går det helt förbi, tycker det är jävla onödigt.
Ibland låter jag bli att tycka. Låter bli att ta ställning till och med  då och då.
Jag önskar GOD JUL och önskar det av hela mitt hjärta, den jul som var och en vill fira eller inte fira.
Det är hur som helg.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

fredag 15 december 2017

Närvaro

Förr var jag inte så medveten om det där med att de dagar som gick var livet.
Sedan ett par tre år så lyckas jag få ihop att så gott som alla dagar vara närvarande
i det som pågår.
Klart jag tar en fusk emellanåt.
Och låter det passera.
För jag har lärt mig att om jag strävar och hela tiden tänker på att vara närvarande, så blir det inte äkta, medvetenheten och valmöjligheten gäckar mig på fel sätt.
Jag blir så upphängd i att dagen flyr iväg att jag missar närvaron.

De dagar jag förflyttar mig sakta och har med mitt inre från jag stigit upp och till jag lägger mig utan att tänka så mycket på just närvaron, ja de dagarna får jag full pott i närvaro.
Den gör sig själv liksom den där närvaron och då går vi tillsammans.

Och det är nu jag kommer till det som ger lite extra.
Minnen från min barndom och vuxenliv dyker upp - ur glömskan dyker det upp händelser och för en stund är jag i den händelsen.
Det är som om kvinnotanten jag, barnet och ungflickan i den vuxna kvinnan rör sig samtidigt.
Det är endast i vissa rörelser - som att ta sig ner på golvet, upp från golvet som barnet, vuxenkvinnan och tantkvinnan inte är överens.
Det är rätt så gott att inte allt är sig likt. Nya utmaningar stärker närvaron.
Förändring fryder!

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

måndag 11 december 2017

Nobel nåbel helg

Jag satt med filtvirken som jag fick lägga i från mig då intresset på skärmen fångade in mig.
Det blev inte många varv kan jag säga.
Nobelpristagare, Nobelstudion och Nobelklänningarna ja, hela det nobelliska.
Forskning och nya upptäckter efter lång möda - och massor med pengar.
Starka känslor, starka vetenskaper, underbart litterärt - den lilla människan blir stor och faller in i kugghjulet och blir alldeles klart lika liten.

Så icke, det stora finns inte utan det lilla så det går ut på ett.
Kugghjul eller stora svarta hål som kolliderar och drar oss ner mellan varven är nog bara sunt.
En av våra prinsessor väntar barn igen och lyste med sin frånvaro på middagen - Lång tid kvar till förlossning och jag tänkte att kanske blir det två där ...

Underhållningen och glasobeliskerna på bordet föll mig mer än väl i ögon- och örafröjden.

Omkringvärldens händelser den senaste tiden här som #metoo och alla andra taggar som blir allt fler och det dolda kommer upp i ljuset.
Tycker att de där svarta hålen i universum passar mer en väl rent symbolisk också.
Gravitationskraften, relativitetsteorin, Freudianska drifter, maktfullkomlig härskelust flödar och det är som vi  - ja för vi är väl ett vi - försöker göra upp med all smuts både i stort och smått.

Då kan en tänka på de underbara klänningar som finns så nåbel nobel - för att behålla det vackra som styrka i kampen (?) - och männen ja, de har sina mörka kostymfrackar.

Naturligtvis var jag med i Oslo Rådhus och delade ut Fredspriset också.
ICAN  -  och den flotta äldre dam som vigt sitt liv åt att sprida kunskapen och att kämpa mot atombombens vara. Hon som överlevde!

Sinnesrobönen lyder:

Gud, giv mig Sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra
det jag kan
och Förstånd att inse skillnaden

(Min kommentar: Gud är för var och en av oss det vi själv lägger i begreppet - en tillit till något större än mig själv är min tankemening).

I kväll ska jag se filmen Återstoden av dagen. Då ska jag inte filtvirka.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset 

fredag 8 december 2017

Body Shop - ett ragga- upp- en- kar tips

Härom dagen var jag inne på Body Shop för den goda duschcreme - tvålen som jag fått i present höll höll på att ta slut.
Jag letar i hyllan efter den flaska som jag så väl vet hur den ser ut. Vad tvålen hette var ju inte så viktigt.
Innehaverskan, tillika säljarinnan som kan sin sak mycket väl kom till min hjälp.
En lång process med att öppna korkar och lukta gjorde mig så gott som vimmelkantig - och ingen luktade som den jag hade hemma.
Säljerskan sa:
- På din beskrivning så kan det inte vara någon annan än den här.
- Nej, nej, inte alls, säger jag husfrun bestämd.

I ett slags bodyshoptisk beslut så kommer vi överens om att jag går hem och kollar.

Å jo da - hon hade rätt så klart.
Åter till affären.
Under tiden som hon ska registrera mig och så vidare så informerar hon mig om några goa manliga duschcreme - tvålar till 25 % rabatt.
- Kom får du lukta!
Jag blir yr av dofter och hör mig själv säga:
- Kanske ett sätt att ragga upp en kar på ...
Fniss och skratt runt om.
Vänder mig om och frågar de två närmaste kvinnorna:
- Ni kanske vill hänga med?
Första damen säger:
- Jag har redan en man. Men hon ler så gott så.
Andra damen svarar inte, ej hellre ler hon.
En man finns i samlingen och han  - ja, han pyser ut.
Inget av de manliga golukterna kom med hem.
Men lite snusar jag allt då jag passerar de manliga där ute .... :-)
Bättre snusa på dofter än lägga in en prilla.
Jag snusar in doften på äpplen också.
Så det så.

Livslinjers reflektioner med filosofisk dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 5 december 2017

Filtvirk &Vinter i P1


Julklappar tar aldrig upp så stor tid hos mig nu för tiden, men jag har ett uppdrag att virka filtar till mina barnbarns kusiner, två småtjejer som fick välja sina färger. Uppdraget kom då mina barnbarn fick sina filtar.

Då en sitter där i virkvrån så är det utmärkt att ställa in Vinter i P1 på datorn.
Sara Danius, som medverkade i Min sanning i går söndag i Svt 2 är en kvinna jag gärna lyssnar på.
Hon är inte bara cool i sina kreationer på  Nobelfesten, hon är kunnig och fri i sitt sätt att vara.
Saklig.
Hon talade om sin cancersjukdom. Hon gör det på ett sätt som ger mig tillförsikt.  Inte sentimentalt eller överdrivet utan som det var för henne och hur cancervården, bröstcancervården, har gått framåt.
Bland annat tar hon upp detta att det  uttrycks så ofta när någon dör i cancer så sägs att han eller hon förlorade kampen. Om alla andra sjukdomar sägs det inte så.
Att hon är den första kvinnliga ständiga sekreteraren i Svenska Akademin är helt finemangsfint!
Jag gillar hennes integritet!

En annan röst jag lyssnade på - och mycket gärna gör ofta är Håkan Nessers.
Hans resonemang under tiden han skriver är så livs levande och han är verkligen bra med orden, att påstå dem, men också att ifrågasätta dem. Han till och med skriva i texten: "Varför just detta ordet"?

Som tredje röst denna virkningsfyllda eftermiddag blev det Lars Lerins.
Han är för mig  en målande gåva från skog och mark och himmelen må ge honom ro - Brassemannen i hans liv ger honom glitter och fest.
Så blir kärlek till också.
Lars har en förmåga att också han säger saker, ifrågasätter samtidigt som han traskar vidare.
Inte vilket trask som helst kan en säga.
Hans senaste bok Och fågeln flög fritt för att upptäcka sin bur där Carl Larsson får vara med är naturligtvis SÅ Lerinsk.

På sista varvet med det rosa på filt nummer två kom jag fram till att det blev en fin drivande praktisk, intellektuell motion för hjärnan och känslomässig småkulturell bra eftermiddag!
Varv på varv
Att virka filtar och lyssna på Vinterprat i P1eller inte - det  är frågan det ...

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp 

Copyright Husfrun i residenset

söndag 3 december 2017

Söndagspredikan - oss

Kära läsare, tittainnare och andra som sveper förbi mina sidor.
Fortfarande i sovdräkten, en extra kopp kaffe och redo att samla ner tankar i skrift.
Just nu är jag som förblindat för solen som skiner in genom rumsfönstret, speglar sig i köksfönstret som jag kan se från skrivsoffan: tre fantastiska solar solar sig på grannhusets tak.

Gula  fläckar dansar på tangentbord och i texten.
Alltså ser denna söndag ljus ut.
Det är ju en ljus söndag, första advent.
Jag ska se till att få upp staken, den elekretiska och den som är oelekretisk.

Kära med-människor!
Alla dessa sekunder som vi samlar på oss år för år.
Alla dessa medmänniskor som inte längre finns med oss.
Alla oss som finns med oss.
Obemärkt glider händelser förbi för var och en av oss - inom oss och för en tid tror vi oss vara så ensamma och alena om händelsen stannar till och vi inte tar oss vidare.
Vad vi än tror eller inte tror är vi de personer vi är - tillhörighet synlig eller osynlig.

Jag håller mina händer om osynliga händer och  tänker att också det lilla i det dolda finns kärlekens labyrinter i tankens godhet.
När jag möter någon på promenaden hälsar jag, det har jag märkt ger god effekt.
Som ringar på vattnet. Som solen som solar sig på grannhusets tak.
Att ha god fart - framfart. 
Om än sakta i sekunderna ...
God söndag och en fin första advent!

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

Skrivpaus

Mina reflektioner med filosofiska dropp tar nu en paus :-) Må gott och njut våren <3 Husfrun