söndag 24 juni 2018

Söndagspredikan - I Jösse Härad dök två figurer upp

Mitt i  flytt och omgivningsbyte kom så kallet åter till mig:
Jag fick en liten "uppenbarelse".

Fortsätt du skriva predikningar - och kulmen nåddes då jag firade midsommar på en inglasad altan i Jösseförs, Arvika, Jösse Härad i Värmland.
Det är som i predikstolen jag trivs bäst för där kan en jämt just skrive om allt.
Ingen där sade någonting, men det som hände - ni vet det mellanmänskliga samspelet -
som vi tale om så môe ...
Dialekter är i synnerhet ett underbart inslag i vår svenska kultur.
För att inte tala om de människorna som i tid och otid likt en oslipat diamant berikar vår och Guds Hage med ord och uttryck så en nästan smâller tå.

Jag vill tro - och det ska en ju göra i kyrkan - vilket är en myt  - jag är säker på att Gud själv önskar oss att tro lite varstans.

Kära Gud!
Det skedde  i de dagar när jag flyttat från Västerbottens träskrike, inlandsfjällen och havet att jag
på min färd hamnade i ett tågstopp.
Du gjorde det strömlöst på spåret och det var då jag kom tänka på att ändra mitt spår att inte sluta skriva predikningar.
Du sände i min väg två figurer som i ärlighetens namn  kommer från en annan botten - Norrbotten närmare bestämt.
Ty bottenriken är stora och sprider ut sig i väster och norr.
På en karta kan en lägga två bottnar på varann och lägga väster under norr.
Således ligger norr ovanpå till de byter läge.
Ovan och under sker ....
Jösse är ett härad vid Glafsfjorden med djupa skogar omkring.

Med husbil och husvagn och resglada fruntimmer dök de två figurerna upp.
Jag är helt säker på att de kom från en av Dina skapta hörn, även om de nog är utrustade med skaparprakt själv också då.

Den ene hette Gärde - vilket jag först uppfattade som gärdet.
En av dina ängar Gud!
Han liksom bara fanns där och kom med infallskommentarer så en rent häpna.
När en häpnat klart kommer skrattet  och den processen är mycket kort!
Utan att överdriva eller imponera så hade han faktisk det.

Den andra jusselinen bar namnet KorvGöran.
I Norrbotten kan en tydligen döpas till vad som helst - men som min älskade norska farmor sa:
Navnet skjemmer ingen om ingen skjemmer navnet.
Och faktum var att denna man var som en korv - med det på mitten som gör smaklökarna glada.

Hoppsan -  här kom det visst en ekivok en som min älskade Gösta på snart 99  skulle sagt - ni vet han som jag är bihustru till - och faktum är att jag saknar honom mycket.

Vilken figur KorvGöran har och vilken varmhjärtat man som kunde berätta om människor som gick lite utanför trender o annat tjafs.
Han - och kanske Gärde på gärdet kan hjälpa dig Gud med att dela ut fiskar och älgkött och andra goda gärningar till människorna.

En äkta jössehäring som deltog helt naturligt var den inglasade  "altanens  härskare" - som är gift med min bästa vän Maud.
Det sitter inte direkt fast där heller kan jag säga.

Som single malt kom ju då det eviga ämnet på tal att jag ju borde ha en man så en "kontaktannons" utformades:
Jag söker en man punkt slut.

Kära Gud varför skulle jag göra det?
Vad sa du?
Hörde jag rätt?
Ska jag fortsätta singla malten eftersom jag redan uppfyllt kvoten med att säkra så jorden inte går under med efterföljande?
Och att  min livsmission  numera är att verka där jag känner att jag kommer till min rätt?
Tack gode Gud för det svaret.
Det där med det femte hjulet kan dra sin väg.
En kan se det som ett reservhjul  ..
Nämen Herregud;
Nu får jag nog sluta ganska så omgående, för nu spinner det iväg alldeles förfärligt här märker jag.
Om hundra år är allting glömt - (men spåren i cybern kommer finnas ...)
Människans vägar äro outrannsakliga - urannsaklige på norsk.
Men det vet du ju Gud vid det här laget.
Tack för sällskapet!
(Ps. Utan kvinnor stannar Sverige. Ds.)

Bilden visar det himlaspel  på min vägg  i rummet
då björklövens grenar  utanför blåser och västersolen solen får spela mot norr just från Jösse Härad
Amen
💫💫💫

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset


torsdag 21 juni 2018

Jag är hemma nu ...

I måndags for mitt flyttlass, i tisdag for jag.
Flyg till Arlanda Stockholm, buss vidare till Karlstad och därifrån med Värmlandstrafik och allt gick som på räls både i luften och på vägen.
Den riktiga rälsen ligger fast mellan Karlstad o Arvika - men se i Kil blev det strömlöst och efter en del väntan så blev det ersättningsbuss sista sträckan.

Det är alltid intressant att iakttaga  människors - inklusive mina egna reaktioner.
Jag måste säga att det inte är en helt enkel situation att lösa så där.
Den tågvärdinnan gjorde det bra!
Så mycket information att ge, att beställa buss med flera små detaljer som bör klaffa.
Några av oss människor är otåliga och vill ha information direkt.
Nåja, så är det ju inte allt som går som tåget nu för tiden ...

På bussen kom jag i samspråk med en trevlig pedagog, så vilken fin resa det blev av det!
Några vidgade vyer när tåget inte gick på räls :-)

Min bästis Maud hämtade upp mig, bjöd på middag och lånade mig en madrass o lite sängkläder att sova på, samt en kopp, ett fat, en tesked samt en toarulle och en handduk.
Så anlände jag residenset; ljust och vänligt välkomnande.
Imorgon kommer flyttlasset tänkte jag och lade mig tidigt.

Men se, mitt flyttlass tog en omväg om Malmö - men flyttgubbarna lovade att i morgon (torsdag) nån gång så kommer vi.
Och det gjorde de!

Så härligt vara här!
Residenset ska efterhand möbleras och ja, jag är glad och verkligen hemma nu.


Bakom kartongerna ska min skrivarkvart vara,
resten blir vardagrum eller ska jag rent av dra till
med finrummet?
Utsikten  mot horisonten är fantastisk
och det lär blir några fina himmelsbilder att uppleva.

Min blivande ateljé
wow så det ska penslas och skvättas färg här

Kök finns också :-)
Utanför fönstret har jag två täller (tallar)
 och idag såg jag två hackspettar och flera andra fåglar hålla till där
Imorgon ska jag fira midsommar hos bästisen o hennes man och så dyker det upp annat folk från Norrland - det ser jag framemot.

Glad midsommar!

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i sitt nya residens

söndag 10 juni 2018

Min sista söndagspredikan

Kära församling som inte finns, men som ändå får träda in :-)
Idag ska vi stanna upp en stund och fylla tiden med det som hänt.
Jag vet, det är ju långt från att hålla sig i nuet - men var så säker att 16 år innehåller så många nu och här.
Att leva i nuet eller med nuet är också det vi bär med oss in i varje nu. Inte för att vi går runt och tänker på det, det skulle ju bli alldeles för tungt.
Men i vårt inre finns det!

Att 16 år skulle gå så fort.
Det var olidligt spännande att säga upp sitt fasta jobb och ge sig i väg med det som rymdes i min dåvarande bil, en Nissan Micra årsmodell 1997.

Jag valde metoden att få ihop ett hem efterhand.
Det gick utmärkt!
Jag fick ihop tre stycken närmare bestämt.
Denna gång tar jag med mig bohaget.

Med bankande hjärta och fjärilar här och var satt jag bakom ratten en hel dag för att komma till mitt nya hem - och för att få vara farmor  i närheten.
Mitt andra möte med tjejen Moa som blev min fantastiska lekkamrat i många år.
Inte en dag jag ångrar på att jag valde närheten och det nya livet som timanställd och helt nya omgivningar.
Något år senare kom en liten pojke, Pontus som också blev min bästa lekkamrat.
Härlig är jorden och släkten följa släktens gång.
Jag menar det inre, det fina, det starka och sköra som biologin ställer till med.
Så lärorikt att ha de små och  upptäcka en ny dimension i själva livet.
När de med sina föräldrar nu flyttar  till en ny stad och jag till min så känns det så gott så.


Min allra första mobil som jag fått ärva av min bästa vän i Arvika låg på bilsätet bredvid.
På den tiden kunde en byta utslitna batterier. En läcker blå sak som det stod Ericson på!
Nödtelefon enligt mig.
Inte kunde jag ana att jag 9 år senare enbart skulle ha en mobil.
Jag hade tränat på att svara och att ringa upp.
När den så plötsligt ringde så höll jag på att köra i diket.

De sista 10 milen var i stort som de första dryga 90.
Skulle jag då aldrig komma fram??

När en flyttar iväg med sig själv och sina erfarenheter så ger en sig ut på ett gungfly, rosa och mörka  moln och en bit stadig mark som en inte blir varse för än det har gått en tid.
Jag tänker på rötter.
Ganska bestämt har mitt liv blivit så att jag rotar mig lite varstans och hur rädd jag än är så blir det trygghet i att vara sig själv, med sig själv och för sig själv och i sig själv.
Tänker på min egen farmor som blev min förebild i mitt eget farmorskap.
Hennes liv, vars rötter stannade i sin hembygd och där mina rötter har sitt ursprung.

På något sätt ordnar sig det där med mänsklig gemenskap.
Lite fick jag jobba, det ska sägas att det tog sin tid.

Arbetsplatserna har blivit många.
Två före inpoolning på fast anställning efter 3 år här och sedan några byten  till.
Jag höll mig inom samma yrke, men bytte platser, det är ju så sunt.
Nu tog ju min arbetsförmåga slut efter några års rundor i väggen.
Men det blev ingen förlust i längden - tvärt om älskar jag mitt nuvarande liv som tidig pensionär.
Bättre liv kan jag inte leva än det jag lever nu!
Var jag än bor!
Några varningar fick jag - du kommer ju inte ha något kvar tills  du blir riktig pensionär - nej nej - men det är nu jag lever och vill leva.
Det blir alltid en råd sa min farmor!
Hon blev aldrig något mer än fattig, men ack så livsrik!


Lärdom, rikedom och fattigdom o andra domar, i synnerhet självkännedomen följer i ett  flyttbart rotsystem också.
Var medmänniska så långt det går och lite till.
Men det finns ju en gräns även för det.
Sväng dig i lianerna om så behövs.
Njaa det är inte så aktuellt för min del då ...

Kyrkklockor ringer var en än bor - nästan i alla fall

Slutbön:
Tack för tiden här uppe.
Modet att söka sin plats för att fylla en inre vilja av längtan frågar inte om du har modet - du får det om du släpper in det.
Alla kollegor, alla chefer och framför alla vårdtagare och anhöriga samt kurser och fortbildning som har gett min liv guldkant under dessa år.
Alla bekantskaper som har gett mig närhet och stor glädje.
Alla surströmmingsfester o andra fester.
Men mest av allt mina underbara barnbarn.
Jag är farmor och visst kan jag tänka mig bli oldemor.
Kanske måste jag flytta en gång till :-)

Konstnären i mig fick drivkraft och alla färger i abstrakta snurrar är mitt liv som stryks på dukar stora som små.
Och jag lämnar till betraktaren att avgöra om jag är en verklig konstnär.
3 utställningar har det blivit.
Min 4:e är inbokat i juni nästa år i min nya stad. Nygammal menar jag förstås.
Det är så roligt att ställa ut sig .... ingen prestation eller annat tjafs.

Nu ger jag mig av på nya äventyr om en vecka + 2 dagar.
Livet är epoker och den senaste om 16 år är i mitt minne så väl bevarat.
Nu väntar mig en ny och efter ett halvårs förberedelse så är jag klar.
Att flytta är också att lämna.

Tack också till er läsare som följt mina predikningar, det har gjort mig gott!
Jag känner att jag predikat klart och får hitta nya infallsvinklar på mitt söndagsskriv.
Det torde gå hur bra som helst för jag har sån leklust/ordlust kvar efter barnbarnen som jag ju måste göra av någonstans och vad passar bättre än den livslinjen jag redan är inne på när jag som sagt nu planterar om mina rötter. Igen.


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

fredag 8 juni 2018

Alfabetiska intelligenser - skit samma sa bonden



För ordningens skull:
Definition enl, min vän Wiki Pedia (som ska läsas i ett ord)
Intelligens
kommer av latinska intellego som betyder att förstå, begripa, inse, avgöra.
Det handlar om att utifrån givna grunder avsiktligt utveckla sitt tänkande.
Till intelligensen räknas vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning

Så till oordningen:
Förstå o begripa.
Jag förstår allt men begriper inget.

Utifrån givna grunder ... 
Konfysintelligensensen inträder - om jag då vill utgå från ogivna grunder.
 .... för om givna grunder finns så måste ju de ogivna finnas, om inte annat för motsatsens skull?
Då fattar jag genast det där med att förstå men inte begripa.
Samt att begripa, men inte förstå.

Skit samma som bonden sa när han blev tvungen att göra sitt förnödna i gödselstacken.

Intelligenser på ogivna grunder 

AQ - ambitionsintelligens
BQ  - bokstavsintelligens
CQ - cirkuleraintelligens
DQ - därutöverintelligens
EQ - emotionell intelligens
Härstämmar inte från mig. En man vid namn Daniel Goldman har skrivit boken om emotionell intelligens, mycket läsvärd och jag fann troligen mig själv iden boken, vad gäller känslor alltså.
FQ - förverkligaintelligens
GQ - gårdetsågårdetintelligens, förkortas GSGQ
HQ - hanteraintelligens
IQ - den redan satta intelligenskvoten vilken  utgör skalan för mätningar
     - intresseintelligens min tolkning
JQ - jajamensanintelligens
KQ - kruxintelligens
LQ - lättjaintelligens
MQ - mankvinnaintelligens
NQ - nästaintelligens
OQ - ostintelligens
PQ - parintelligens - nära besläktad med MQ
RQ - retroaktivintelligens
SQ - skruvaintelligens
TQ - trissintelligens
UQ - utvecklingsintelligens
VQ - viljaintelligens
WQ - whateverintelligens
XQ - okändintelligens
YQ - yster&yrintelligens
ZQ - zetaintelligens
ÄQ - älskaintelligens
ÖQ - övaintelligens
ÅQ- åstadkommaintelligens

Fotnot: Det norska alfabetet klingar bättre på slutet :-)

Livslinjers reflektionen med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset  

Om bilden har något att göra med texten
På given grund nej
På ogiven grund ja

tisdag 5 juni 2018

Uren luren himmelturen

I dag vaknade jag tidigt, ursövd - nu blev det ett rött sträck under ursövd.
Men det låter jag vara.
Utsövd är ett tillstånd då en sovit ut.
Ursövd står för att sova ur sig. Det står var och en fritt vad en vill sova sig ur :-)

Ni vet urminnes tider, urmodern, uruppförnade.
Uren luren och himmelturen som är taget ur en norsk sång vars text ger inledning till det norska programmet Der ingen skulle tru att nokon kunde bu.
Där ingen skulle tro att någon kunde bo.
Där i uren luren himmelturen bor Anne Knutsdotter, vars mor heter Kari och brodern heter Truls.
Med största sannolikhet heter då fadern Knut

Har sett den där ingen skulle truserien flera gånger på NRK play så jag får det norska språket med mig.
Mobergs utvandrarserie har jag också sett flera gånger, läst böckerna både på svenska och norska.

En skulle tru att jag totalt fastnat och inte tar mig vidare.
Nu har jag satt en ny kopp te på dragning .... vissa morgnar är teet godare än i går till exempel.
Så då räcker det inte med en balja Anemon utan det får bli två.

Jag kan varmt rekommendera att läsa och se fler gånger om en tycker om något, för det där med tillväxt och utveckling kommer sig på fötter på det sättet.
Det finns nämligen så mycket att upptäcka andra och tredje gången.

Nu var det ju inte varma rekommendationer jag skulle skriva om, men orden kommer ju från uren via luren till himmelturen så att.
Fritt ur mitt så menar jag följande:
Orden kommer alltså från uren, längst ner i ord-jorden.
Så till luren, alltså nu i modern tid telefonen, vars lur inte längre finns mer än som symbol på mobilen, ni vet den gröna och röda som av och på så galant vi kan klickatrycka.
Å då står endast himmelturen kvar.
Först upp på högsta berget, i Norge då Gladhöpiggen typ Glittretind för att så därifrån ta sig in i himlen.
Akkurat som livet!
Helt i orden.
(Vilket på norska betyder helt i sin ord-ning)

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset


söndag 3 juni 2018

Let dance - söndagspredikan

Präst eller predikant.
Förkunnare.

Härom dagen kom jag på att det där med att filosofera egentligen är att fila på sin tankar.
Ibland filar jag så tanken rent av rinner ut sanden.
Så står jag där som ett slags filspån och undrar - och det är här i undringen det sker - nya tankar redo att filas på dyker genast upp.
Således gör det inget om det som kändes så avgörande viktigt rinner ut i den där sanden.
Bättre flyt kan en inte ha.
Så mycket fil - feelings behöver rensas ur ibland.

Angående fil(feel)ing så hände det sig så att jag en dag satt och lättsurfade på nätet.
Hamnade på en fil ( feel)  sida som av en slump eller sökte jag rent av?
https://www.bible.com/sv/search/bible?q=l%C3%A4rjungarna

Här på jorden ser det ut som om vi till tider liksom "tävlar om vem som är störst".
Filen "feel" som jag då hamnade på frågar sig lärjungarna det samma:
Vem är störst i himlen?

Så som i himlen -  så och på jorden.
Nu går det inte att hoppa över Mikael Nykvists rollfigur i filmerna med samma namn.
Minns ni scenen där han lär sig cykla?

Då ska jag ta er vidare i dagens predikan:

Matteusevangeliet 18:1 vers 1-5
1"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade vem är störst i himmelriket?
2 Han kallade till sig ett barn och ställde det  framför dem.
3 Och sade: Sannerligen om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket.
4 De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.
5 Och den som  i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig."

Kryptisk och solklart så det förslår, något att filosofera över.
Borde vi alla vara mer  som barn?
Vi prisar ju barnasinnet och helgar de som har det kvar.
Någon säger barnsligt, drar på munnen eller axlarna och ser till att  bli så vuxen det bara går.

Om predikanten; alltså om jag hade några svar så skulle ni genast få dem.
Till ingen nytta skulle jag filosofen säga, för svaren finns inom var och en och vi kan endast låta de komma fram för en dialog, dialoger för en alltid vidare i filosofins underbara värld.
Om däremot de rätta svaren anses nödvändiga så får en söka sig andra vägar.
Av och till så står en ju inför något som kräver svar och underlag att göra rätt val.

Svenska Försvaret rustas upp för fullt.Viktig information till Sveriges innevånare har anlänt våra postlådor.
Läge för filosofiska rundor?

Min predikstol också denna söndag är under mitt parasoll på min stora fina balkong på tredje våningen - nära till himlaperspektivet kan jag säga  :-)
Min predikarfastighet heter Visheten I. Adress Lyckogränd.
Snart flyttar jag ju och jag kommer ha balkong och bo högt så jag har horisonten att blicka mot.
Nå, så är det ju inte så mycket det yttre det kommer an på, utan det inre.

Denna vy ... utsikten från min nuvarande balkong som gett insikter -
på nästa balkong finns nya vyer -
faktum är att jag väntar dit :-)

Slutord:
Ann Wilson, domare i Lets Dance sa ungefär följande inför slutliga avstämningen i årets tävling:
Show och glädje, javisst, men utan djupet ingen glädje.
Jag säger bara Jon Henrik Fjällström och den kvinnan som han dansade med som så skickligt lotsade fram honom. De gjorde et tillsammans.

So Lets Dance!
Till tonerna av Dance me to the end of love.
Eller Halleluja.
Jag säger också bara Leonard Cohen.
Andligt spisa.
Vacker att sjunga med i.


Amen.

Livslinjers reflektioner med filosofisk dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 29 maj 2018

Märtas funktioner

Märta sitter där i rullen.
Med sitt liv i varsamt minne bevarat. Inte längre lika öppet som förr.
Men inuti, när hon fått hjälp av sin favoritläggerska och befinner sig i sin säng i utmärkt läge då inget ont invaderar henne så kommer de till henne. Minnena.
Det är bara så synd att favoritläggarskan jobbar så sällan.

Fullt klar i tanken och känslan berikar det hennes kropp med värme. Hon tror sig känna lycka just då.
Från barndom, ungdom och vuxenlivet som maka, mor och efter hand ännu fler funktioner.
Funktioner tänker hon, ja, just funktioner som ska fungera på livets väg och när en faller ner i diket är funktionen allt mer viktig.
Rullstolen och den höj-och sänkbara sängen har en funktion.
Taklyften också, men den gillar inte Märta.
Hänga där och sväva  luften.

Visst fanns det ondska, men i stora drag var den funktionen långt borta från hennes liv.
Funktion, hon smakar på ordet och tänker fram fler ord som beskriver livet som hon levd.

Men hon kan inte kalla sina barn en funktion bestämmer hon sig för och blir där hon ligger i sin sköna ställning full i skratt.
Först kom Johan, en vilde redan i moderlivet, påhittig och svår att få att lyda. Men hon  och mannen hennes fick då till det och då Johan fick ett syskon, Martin var det som det gav med sig en del av hans framfart.
Han blev lugnare.
Så kom två jäntor på samma gång. Anna först, mest kavat och hon fyllde rummet med ett gällt skrik. Några minuter senare kom Kerstin, tystare och sömnig.

Nu byter tankarna spår i Märtas kropp.
Det bli sällsamt fint när hon i tankarnas minnen möter mannen sin, Anton igen.
Jaa, säger hon tyst för sig själv så inte rumsgranninnan vaknar.
Rumsgranninnan bestämde de sig för att de ska heta, det var innan Karin fick ännu en stroke och tappade talet.

Anton var en skogens man och det var efter flera år i skogen som livet tog slut då trädet han fällt föll  åt fel håll och Anton hamnade under. Huggarkamraten kunde inget göra.
Åren var svåra för Märta då.
Tårar finner sin väg utmed kinden och blandar sig med mjuka minnen om det starka famntaget, de förtroliga samtalen, hur de läste dikter för varandra som de själva gjort och hur de löste problemen i livet för sig och barnen.

Ett minne kommer förbi och hon stannar upp vid det.
De bestämde sig för att gå förbi hos sina närmaste grannar, Håkan och Maria.

Utanför den öppna dörren hör de Marias skrik inifrån.
Sluta snälla Håkan, vädjar hon.
Då susar hans knytnäve genom luften på väg att träffa hustrun ännu en gång.
Anton tar trappan upp i ett rött och tar tag i Håkans höjda arm och hindrar att Maria träffas.
Ett slag från eller till, tänker Märta men det kunde ha dödat Maria
Vad Anton gjorde med Håkan är det bara de fyra som vet och det stannade dem emellan. Maria fick ett gott liv trots allt.
De förblev barnlösa men tog hand om ungar som var en för mycket runt om och dessa barn gick det gott för.

Märta känner tröttheten siga in över sig och hon överlämnar sig till sömnen.

Märtas funktion upphörde för gott. När favoritläggerskan kom för att vända henne så var det inget liv som längre fungerade.

Märta körs till enkelrummet, görs i ordning av personalen. Ett ljus tänds och en avriven blomma av en Hoia Multiflora får plats i Märtas händer.
Ett fönster öppnas på glänt så själen får fritt ut sväva.
Johan, Martin, Anna o Kerstin med familjer kommer.
Eftersom det är kallt i rummet kommer favoritläggarskan med filter som går i vackert gult och rostrött och lägger de över deras axlar.

Det är Märtas virkade filtar till vart och ett av barnen, deras äkta hälfter, så barnbarnen.
Hon tänkte just att de skulle överlämnas då hon inte längre fanns till.
Så var den funktionen också fylld.

- Ni behöver inte skynda er säger hon stilla och lämnar dem - till sina funktioner.



Efterord:
Många är de upplevelser och erfarenheter jag bär med mig från min tid i vården. Livets sista tid, sjukdom, förlorade funktioner, livsmättade öden och tillkortakommanden. men också det flödande livet som de levd, sprang barfota i gräset,  försvann i förälskelse och kom över i kärlek. Födde barn eller inte. Välutbildade,  lättutbildade, fin kultur och mindre fin, enkelt och ståndsmässigt om varann.
För inför döden finns inga olikheter, mer än den personlighet som var och en haft.

När jag jobbat några år i vården fick jag i min hand en berättelse skriven av en man som drabbades av enstroke och att ligga många timmar i sängen var en plåga. Men det fanns en favoritläggerska som ordnade så smärtan gav vika.
Jag letade så efter detta lilla häfte i mina boklådor nu inför flytten, men tyvärr jag fann det inte.
Den berättelsen satt klistrad inom mig.
När det senare blev möjligheter för mig  med utbildning och föra vidare just detta att bädda skönt för någon så kände jag mig "nära nog kallad" att föra budskapet vidare.
Kruxet i all omvårdnad är att låta den sjuke få behålla sin integritet och att ligga så skönt det bara går när kroppen svider och brinner.
Men det tar tid att finna fram dit.

Jag känner fortfarande ett slags engagemang i omvårdnadsfrågorna.




Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun I Residenset


måndag 28 maj 2018

Stråns strejf i vinden





Där inuti
kommer från ingenstans varstans
nyblivet 
i kärlek



Bildar en klump
en högrest skulptur
kanske


Livet växlar
och klumpen
blir skulptur




Sommaräng
blommors paradis
ormen osynlig i gräset

Nejden finns runt om
närhet till avstånd
till alltet och ingentings

Kort lyser glöden
av solens strålar
skuggan och regnet är utan










Lyckans gestalt
förser olyckan
 allt blir en mellanting

Nyss sprang hon i gräset
kvinnan som dog två gånger
först i sjukdomen så på riktig













Vi får för oss
att märka
allt

Det är  så vi märker
att det märkbara
fluktar oss knappt märkbart














Som stråns strejf i vinden











Livslinjers poesi 
Copyright Husfrun i residenset 

söndag 27 maj 2018

Under mitt parasoll - där small champagnekorken - söndagspredikan

Var hälsad alla!
Det är söndag. Mors dag och ja, en dag som alla andra och ändå inte.
Igår filosoferade jag över att jag inte tar mig ur fläcken.
Men som den paradox jag egentligen är så tar jag mig fritt från den ena fläcken till andra.
Fläckvis.
Således.
Och som oftast märker jag det inte förrän efteråt då Filosofia, min partner i livslinjerna väcker mig.
Min talarstol är som rubriken anger under mitt parasoll. Lättklädd eftersom sommarvärmen behagar.
Men icke avklädd!

VÄNNER:
På EGEN förekommen anledning så har jag funderat över begreppet, begreppets innehåll per definition och inte minst hur det gestaltar sig i verkligheten.
Rakt av, rakt in och ibland rakt ut.
Ja, svaren är som en frisk fors som ännu inte är kraftutbyggt.
De är också som en solpanel och ett vindkraftverk.
Jaa, till och med fossila detaljer dyker upp.
Ord som ärlighet i vänskap, klara och tydliga budskap tål att tänkas på.
Medmänsklighet, mellanmänsklighet och empati är andra ord som infinner sig.
Men ingenting står stilla, ej heller svaren.
Vänskapen har många faser. Kanske också fasor?

ROBINSON:
Om jag skulle anmäla mig tro?
Otroligt intressant, härligt, skamligt och alldeles mänskligt. Ikväll avgörs det.

PARTILEDARDEBATT, OCH DERAS  TAL TILL NATIONEN OM HUR VI HAR DET 2028:
Ja, det tål att tänkas på vad de säger och jag kan inte låta bli att låta den röda tråden filosofiskt löpa fritt mellan dessa tre överskrifter:
Spel - det är ett spel!
Är det ett spel?
Rollspel i verkligheten tycker jag passar gott in ....
Lets Dance!
ÅÅÅÅ vad jag har njutit av klänningarna och svepandet och tokiga roligheter - samt prestationer.
Den undersköne Jon Henrik - visst heter han så - som gav psykisk ohälsa ett ansikte med en så vacker så oerhört bra dans.
Ja, jag vet;några vill tycka att det blir SÅ jippopräglad att det inte blir taget på allvar. Skitsnack!
Vi lever ju i god tro, hopp och kärlek!

"Käre Gud
Jag vill tro att du med din inre värme känner trygghet i att några i mänskligheten ger dig en hjälpande hand?"

Jag har också tänkt på det där med Gift vid första ögonkastet.
Tycker det kan döpas om och ändra innehåll till Gift efter flera ögonkast.
Hm?
Ska jag anmäla mig?

Hittar en anteckning som jag gjort under skrivpausen:
Äldre hud - oelastisk livslinje hud ..

"Kära Gud
Hur måste inte din hud
Se ut
Den  borde vara helt slut
- tror jag i allafall"
*****

Låt alla mödrar och ickemödrar komma till mig ....
Skål solens söndag under mitt parasoll där jag lättklädd sitter.
Hmmmm ...
Aviva - en spansk vinbaserad dryck som ger fruktig smak av olika sorter och färger .
Så här ser innehållet i flaskan ut om en skakar lite på den .
Aviva är också ett svensk namn som betyder Vår enligt en koll jag gjorde på nätet.

 När den har stått stilla är innehållet helt lugnt.
Hur blir det då när en fått i sig innehållet?  

Fruktbart - tror jag :-)

 - och där small champagnekorken över terrasräcket och for upp i himlens port
Tack för besöket!

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright: Husfrun i Residenset

fredag 20 april 2018

Skrivpaus

Mina reflektioner med filosofiska dropp tar nu en paus :-)
Må gott och njut våren <3

Husfrun

fredag 13 april 2018

Den hemlösa fick lägenhet

Nu ska jag svänga mig i de akademiska lianerna.
Kanske blir det mer häng än sväng.
Trots att min akademia är utan någon särskilt hög faktor.
Några poäng har jag dock skrapat ihop. 
Om jag förstått rätt så är det uppsatsskrivandet, en avhandling rent av med opponering och godkänt sådan ett nålsöga. För att träda in i akademins förunderliga värld.
Den er i mina ögon exakt lika förunderlig som världen utanför.

Den sortens uppsatser har ett visst utformande, ett visst syfte och är en smula strängt hållen.
Nog fick jag med det, men efter några försök så gav jag upp. 
Typen som jag tillhör "dör lite grann" när mitt inre inte lever för det jag skriver. 
Jag gick miste om dåtidens 5 poäng vilket inte har haft betydelse alls i mitt liv.

Är nog därför som jag skriver inlägg bättre än en uppsats.
Hoppsan, här smög sig in lite självbeundran också.
En akademisk uppsats är disciplinär och bygger på vetenskap som ska ses beprövad eller beprövas.
Det där undrar jag på, fast jag är för det beprövade också.
Men innan det blir beprövad så måste det ju prövas. Ingen svår devis att pränta ner, det behövs icke akademia för det påståendet.

Jag har tänkt på att om alla var akademiker  hur skulle då världen se ut?
Eller om alla var icke akademiker.
Skulle det ens gå med tanke på att mänsklighetens väsen är så olika av födsel och möjligen ohejdad vana?

En gång för många år sedan var jag på en föreläsning inom mitt yrke som undersköterska i vården.
En akademiker, i förhållandevis hög ålder lade fram något viktigt och bra.
En deltagare behövde bryta upp med orden:
- Jag har ett arbete att sköta!
- Det har jag också, svarade akademikern.

Vår litenhet eller vår storhet är oss människor till såväl gagn som ogagn.

Ja, det är den uppkomna fejden kring Svenska Akademin som gett mig dessa reflektioner -
Det är spännande att leva och se hur det går.

Såg ni förresten inslaget på SVT om den hemlösa pensionären som klarade nätterna under vinterhalvåret genom att åka buss och tåg?
Han har fått lägenhet nu!

En man vars liv varit som vanligt tills han skilde sig och annan motgång tog vid.
Utan skyddsnät.

Det ena utesluter inte den andra, tänker jag och får syn på dammråttorna som flyger omkring fast jag sitter stilla.

Hå hå jaja.



Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

söndag 8 april 2018

Kyrkans starka snaps - söndagspredikan

Efter en längre predikledighet är jag åter på väg upp i predikstolen.
Och det är full fart i dag. Ett dop ska förrättas, två konfirmander ska konfirmeras.
Ett äktenskap ska ingås och som avslutning ska en personlighet begravas.

Kyrkan tar nya grepp, det dukas upp buffé i mittgången, ett gående bord så att säga.
Bordet pryds av god plockmat, gott dricka av det nyktra slaget.
Kyrkvärden Eva Adamsson är mycket road av god mat och festligheter och det gör hon med den äran.

Lite undangömd finns en flaska Kyrkans starka snaps och små kyrksnapsglas står omkring.
Jag har ju smygsmakat och det känns som en blandning av Jägermeister och Gammel Dansk.
Att bruka nattvardsvinet praktiseras inte på tillställningar som dessa.

Nu är jag ju inte en riktig präst så jag ska inte ta hand om dessa ritualer.
Men jag är fri att predika från predikstolen mellan varven.
Jag har fått äran att göra slutordet efter begravningen också.

Kantorn är en pärla när han drar i gång den stora kyrkorgeln, med sina fingrar och ben får han till det så det står härliga till.
Andäktig är vad jag låtsasprästen blir och vad ska då inte den riktiga prästen bli.
Fast han är ju van förstås.

Så kommer föräldrarna med det lilla barnet som ska få sitt huvudbad och bli en liten fin kristen medborgare. Barnet sover på pappas arm.
Det är mycket så nu att papporna får kliva fram. De står liksom inte längre bara för huvudtillverkningen.

En syn för Gudar där de nu på ena sidan av det dukade bordet tar sig fram upp till dopfunten.
Undrar om detta är ett barfotabarn?
Tänk att jag som en liten heffaklump så läckert smyger mig fram och lyfter på dopklänningen  - och ja minsann - barfota.
Å då är vi alltså två utan strumpor och skor i kyrkan i dag.
Jag har gått på 'Upplev med alla sinnen' kurs där  coachen utlovade heligheten de luxe om en gick barfota i kyrkan.
Nagellacken har jag taget bort, men den blåsvarta stortånageln kan jag inte göra något åt.

Barfotabarnet får sitt namn och jag får tecken att kliva upp i predikstolen.
Det finns fyra trappsteg upp och dopsteget är första anhalten.
Nu praktiseras inte detta till vanligt, men jag tycker om det symboliska.
Ser troligen lite konstigt ut.
Med händerna på trappräcket upplåter jag min stämma - och anar från alla besökare att de känner sig något undrande, sånt märks på andning och ansiktsuttryck.

'Amina Dorotea, nu när ditt huvud fått sig ett litet bad så är du nu inte bara dina föräldrars barn  utan också ett Guds barn.
Var lugn lilla hjärtat. Om Gud finns så är du hans barn vare sig du fått några droppar vatten i huvudet eller inte'
Första akten avslutas med Tryggare kan ingen vara.

De två konfirmanderna  kommer fram, läser alla de tio budorden samt trosbekännelsen utantill med ett tillägg som de i stämmor framför.
' Kära Gud - om du finns så har du med tiden fått alldeles för mycket att göra. Världen förändras och kanske behöver Du Gud och hela himmelriket ändra struktur och inriktning, precis som poliser bli mer synlig på våra gator.'



Nytt tecken till mig och jag klivet upp ett steg i trappan
'Amen'

Efter detta behövs en paus och riktiga prästen bjuder:
Varsågoda!
Fantastisk med sorl och en smula osäkerhet kring det gående bordet, det minglas frisk och stämningen är uppsluppen.
Som den väktare jag är så viskar jag i prästens öra att det är nog bäst att  spara på kyrkans starka snaps vi har ju två seanser kvar.
Vi är så eniga så.
Jag smyger ner flaskan innan för min långklänning. Jag har ett lönnfack där.

Så drar kantorn igång Mendelssohns brudmarsch och då blir det som gelea i mina ben, själen får kramp och jag blir salig.
Varför gifte jag mig bara en gång?

Så blir jag varse de två kvinnorna som båda är klädda i vitt. Den ena i klänning och den andra i kostym.
Prästen som är modern och därtill barskallad  viger utan minsta tecken på någon tvekan alls de två som står där barfota och säger ja till allt.
Nästa steg upp är som att bli lyft, jag känner knappt att jag vidrör trappsteget.
Äktenskapssteget är taget.


'Lycka till önskar jag er.  Försök så länge ni kan leva med era egna inre i behåll, kompromissa så långt det går. Bär varandras bördor, gift om er om ni så måste'

Så sänker stillheten sig över kyrkan.
Amina Dorotea får magknip och för en stund bryter hennes skrik stillheten, varpå hon strax därefter sträcker sig nöjd i pappas famn och undslipper sig en riktig brakfis.
Bröstmjölksodören påminner oss om Moder Jord vars relation till Gud vi bara kan ana.

Efter lite stök och bök bärs kistan ut från från prästens lilla kammare och ställs vackert upp framför altarringen.
Nya knep i kyrkan kräver nya lösningar, mittgången är ju upptagen.

Prästen samlar  sig och förrättar personligheten Adolf Arthur Helge Holgersson som vigs till sista vilan.
Av jord är du kommen till jord ska du åter varda.

Då är det dags för mitt sista fjärde steg.
Dödssteget.
Det är verkligen himmelsk mäktigt, rent av dödskul att stå på sista trappsteget och få "läsa ut" en personlighet som han byggd upp under 108 år.
Som den ungdom jag räknas vara jämförd med personligheten så hör jag mig själv säga:

'Adolf Arthur Helge, du barfotabarn som så egensinnigt levde ditt liv, tyckte som du tyckte och gick som du gick. Inte brydde du dig om varken far eller mor eller Gud för den delen. Döpt blev du, konfirmerade dig inte, levde med kvinnor i synd och hävdade bestämt att du älskade så länge som du hade lust.  Hjalmar Gullbergs devis.
Inga barn blev gjorda, du var född steril. Så kvinnan som önskade snärja dig fick tji  - hon var gravid med  annan man.
Humanist var du, och när det uppdagas att du gömde några flyktingar på vindan och sedan bad om en kyrklig begravning för att i Guds jord få vila så beviljade vår fina präst detta, någon längre överläggning med Gud gjordes nog inte - tror jag , du vet i kyrkan får man gärna tro - fast du för länge sedan gett upp och gått ur svenska kyrkan.
Herren, eller någon annan, välsigne vår utgång och vår ingång
Vi ska alla den vägen vandra, döden förenar oss och inför den är vi förhoppningsvis alla lika'

Hur jag visste att Adolf Arthur Helge var ett barfotabarn?
Smygande hade jag innan tillställningarna började kikat in under kistlockets fotända.
Tack Nils Ferlin för barfotabarn.

Nu kommer Kyrkans starka snaps fram igen, faten fylls på och kantorn släpper loss där uppe på läktaren, så fullt har det aldrig varit i en mittgång förr - och det är som om ingen vill gå hem.
Precis som det var då Karl Oskar och "jag tyar inte längre" Kristina har sitt första gästabud i det nya landet.
Man dröjer sig kvar.
Även efter att Kyrkans starka snaps är helt tom.


Livslinjers reflektion med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

torsdag 5 april 2018

"Bästa sjukvård NI som sagde - att till ER ska ingen gå"

Första utkastet till detta inlägg blev så meterlångt av alla tankar och åsikter jag har samlat på mig, egna och andras upplevelser av vården. 
Den som inte fungerar.
Den som inte tar patienten genom nålsögat så tillgängligheten är och förblir ett tomt löfte.

Långa utsvävningar är som att överdiagnostisera och har ringa effekt ...

Så jag kortade jag ner. 
Under den nergångna förkortningstiden så stod det klart för mig att lik som att korta ner ett inlägg så kortas också vården ner.

Krya på ER ni sjukvårdsansvariga; 
uppdragsgivare i politisk syfte inom landsting o kommun samt utförare i den direkta vården, 1177.se, sjukhus, sjukstugor, vårdcentraler och/eller hälsocentraler. 

Bara det - hälso- eller vårdcentralen  .... Valfrihet redan där: 
Vill du ha hälsa eller vård; hälsa eller vård för att behålla hälsan?
Om det inte vore nödvändigt skulle nog flertalet avstå från en kontakt.

Glöm inte att det finns möjligheter för ER att konsultera patienterna. 
Det behövs bara ett telefonsamtal, övrig bokning går som på räls. 
Om vi nu inte gaddar ihop oss vill säga och gör oss oåtkomliga eller helt enkelt inte klarar av ett samtal just då.
Då får du återuppringningstid i bästa fall nästa dag. 
Om inte döden hinner inträffa vill säga.



Livlinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

torsdag 29 mars 2018

.... det är fan inte lätt att göra rätt utan att göra fel ...

Idag tar jag mig an de stora frågorna på mitt lilla vis :-)
Det kommer gå så att världen tippar över.
Länge har världen legat och vippat på tippaöverkanten, den är i obalans, men har likväl en balans.  ??Beroende på hur en ser det.
När vet en tillräckligt om något för att veta 100% hur det kommer gå?
Inte för än efteråt.
Plastpåsarna som täcker havens botten borde kanske i stället ha skickats ut i universum.
Eller inte alls bli uppfunnen - tänk Tupperware .....

Människan är en slag figur, vi tilldelar oss massor av dumheter och så vidare. Vi uppför oss som egoister och är inte alls så smarta som vi tror. Vi glider lätt in i stormansgalenskap och ser oss så klart allvetande.
Vi har smutsad ner till följd av att våra intelligenta hjärnor går helt upp i falsett då vi anar ekonomisk vinning, nya upptäckter och så vidare.

Hemskt nog tycker jag att det egentligen är vår framgång som skapar vår undergång.
Människans driv är att ständigt upptäcka nytt.

När all plast började hamna lite varstans så var vi troligen inte upplysta nog att veta att det var livsfarligt.
Det vi då slängde/slänger på botten eller i marken kan vi ju inte se och då finns ju inte problemet heller.
I min barndom fanns inga kommunala sophögar utan skräpet slängdes här och var.
Vår tid är plaståldern!
Läg därtill egen utveckling och det positva tänkandet som gör att vi tror oss kunna flytta berg.
Sopberget rår vi inte på - men vi kan bättra oss.

Men om jag ser bakåt i tiden från Big Bang och alla tidsåldrar framåt samt föser in människans uppkomst, tillväxt och varseblivning så blir det på något sätt inte underligt alls med plast och avgaser.
Och tänk att kossor&annan nötkreatur också är miljöovänliga.
För att inte tala om industrialismen som tog världen med storm - utveckling, bättre livsvillkor. Mekanik och teknik tar oss långt.
Tänk på bilismen.
Många jobb som lika många är glad över och ger möjligheter är farliga jobb. Se på tobaken - nu bör vi inte röka alls - ja, då blir ju alla de som producerar tobak arbetslösa.

Det är fan inte lätt att göra rätt utan att att göra fel.
Min teori om undergång för att ge en ny chans att bygga upp världen - igen -
kommer den bli bättre tro eller kan  vi rent av ge oss av ut i rymden?
Bebo andra planeter?

Jag ställer mig samma fråga som jag gör om politiker - kan de/vi tillräckligt för att vår värld ska bli det det ultimata samhället?
Vet vi människor tillräckligt för kunna behålla Moder Jord intakt? 

Eller  reparera den?
Och hjälper det att tippa över kanten?

Alltid när jag ger mig in på stora livsexistensiella frågor så  påminns jag om hur lite jag vet om det mesta.
Nå ja, en vardagsfilosof är en vardagsfilosof.
Som sagt, från Big Bang och hit så fortsätter jorden gå runt runt, rundgång så som människornas varande.

Håll med mig om att det trots allt är spännande att finnas till även om det ser mörkt ut.
Nej, du behöver inte hålla med förresten, då får vi ju ingen förändring :-)
Tänd ett ljus och låt det brinna!
"Vad lärde vi oss av historien? Av historien lärde vi att vi inte lärde oss något av historien".
De där orden är inte mina, men jag ska nu ut å rädda världen så jag hinner inte leta upp vem som sade dem!

Glad påsk och tack för sällskapet om du läste hela vägen
Det är spännande å leva å se hur det går :-)

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyrigth Husfrun i residenset

lördag 24 mars 2018

Surkjerrring, motvals, uppkäftig och alldeles underbar

Det ska ingenting till nu för tiden.
Hinner inte tänka utan direkt slås hugget på.
Går igång. Ingen impulskontroll. Den kontrollen har tidvis varit dålig förut också, men nu har den då taget alldeles överhanden eller överhuvud för det är ju i huvet det sker.

Det mesta som går i gång mig är de som kör moppe med registerringsskylt på gång&cykelväg, de som kör permobil som svin och inte väjer alls och det är inte ungdomar jag syftar på här.
Fotgängare som SKA gå 3 eller 4 i bredden och samtala och inte alls flytta sig ett uns om 1-10 mm.
Jag kokar formligen och går på min sida men väjer heller inte utan här mig själv säga:
Ja, ha ja! - och spänner ögonen i den om närmast.
Jag drar mig heller inte för att gå rakt på och glädjen är stor när jag lyckas rubba balansen hos den jag stöter i.

Det finns ett fenomen till på gångvägen som jag är förtjust i. Det är när osäkerhet uppstår om vem som går på respektive rätt eller fel sida.
Naturligvis går jag på rätt sida och kan gå ändå upp i ansiktet på den som går på fel sida. Eftersom jag är kort till växten så kan förhållandet mellan lång, kort och normal bli ganska så kul formation.
Är jag kortast så måste jag ju kompensera detta med att verkligen visa att det jag som har rätt!
Utmaningar behövs för den pensionär med visst funktionshinder som tagit sig an gåkulturen på gång&cykelvägar och trottoarer.

Även rökare har jag i kikaren då jag är ute på tur. De som hejdlöst röker och sedan släpper fimpen på marken, eller i dropprännor längs väggen.
- Hallå där! Att du röker är ju din sak men ta för Guds skull - var han han med detta att göra - Gud alltså - hand om skräpet och släng det inte så som om du styr världen och kan fimpa varhelst det passar dig!
Svaren jag får, om jag får svar är oftast att:  Jag är inte den ända som gör detta!
Då pekar jag finger!

Löst bajsande hundars ägare ingår i mitt uppdrag, de får veta hut kan jag säga.

Andra dagar är jag hur underbar som helst- jag flyttar mig för andra, jag har med mig en uppsamlingspåse för fimpar och annat och är så galant när jag öppenhjärtigt slår ut med armen i välformulerad gest med det leende typ mun från öra till öra.

Är det underligt att det är krig i världen?
Ibland ställer jag/vi till den och ibland vill jag/vi stoppa den, läs förebygga.
För det är väl i det lilla vi visar vem vi är tillräckligt för att bli stora nog att fixa de bagateller som dagligen dröser över oss?
Det är inte antingen eller det är både och ....
Men .....

Notera ansiktet vid armbågen 

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 20 mars 2018

Sjukt

Något så banalt och ända allvarligt nog. Jag är sjuk och kan knappt våga att andas bättring.
Så om innehållet i min text denna dag är något oklart, det vill säga mer än vanligt :-)
så hänger det säkert ihop med den feberyra som fått mig att leva som i dimma då termometern som har böjbar spets envisas med visa gott over 38 och 39 grader.
Helt sjukt! Eller hur?

Ja, just den där termen, helt sjukt alltså -  som är så vanlig nu för tiden att allt som är mycket bra, roligt eller fantastiskt ska få motsatsorden att understryka det som vi är så SÅ GLADA över.
Det är som om att något är bra liksom inte räcker längre. Vi måste till varje pris uppgradera betydelsen och effekten för att få fram känslan på så hög nivå att  .... ja, vad då ...

Underhållningsprogram av olika valörer har också blivit sjuka. Det "skriks och det åbäks".
Det är som om känslorna har fått fritt spelrum och när de då får det så går det överstyr.
Överstyryra.

Det är som det att stå still och framföra något på en scen inte tas på allvar.
Jodå, jag har insikt i  att jag inte längre är ung och att känsloyttringar är bra för människan.
Friskheten lägger an på sjukheten och ger oss nya dimensioner.

Världen lever sitt eget liv och några sjukdagar per år i en förkylning med feber är ju på riktigt sjukt.
Övergående sjukt.
Vi vet med säkerhet att det finns långt värre sjukdomar - men skulle vi understryka det med att det är helt friskt?
Böjbar spets är det inte bara termometern som har - tydligen har människan också det.
Något tillspetsad.

 
Godis, kosttillskott eller medicin?
Nåja, om hundra år är allting glömt! Det tål att tänkas på för med alla spår vi lämnar efter oss i cybern
så är det inte helt troligt - utan helt sjukt - kanske.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright  Husfrun i residenset

torsdag 15 mars 2018

Flyttbilen kommer - Arvika nästa

Flyttbilen kommer att stå utanför min ingång till mitt nuvarande residens i mitten av juni, en måndag närmare bestämt.
Första gången jag anlitar en flyttfirma. Alla flyttar - och de har varit många, små som stora har jag själv ordnat med hjälp av vänner, sonen och en o annan fästman :-)
Detta är fjärde gången jag gör en storflytt. 
Min äkta man och far till min son som jag skilde mig från för mååånga år sedan sade med glimten i ögat: Fröken Flyttfågel.
Ett sammanträffande att flyttfirman heter Flyttfågeln :-)

Sonfamiljen flyttar på sig till annan stad och då har jag inget som binder mig här längre. 
Jag väljer "min egen stad Arvika" och blir åter värmlänning. 
Det ska bli så gött så.
Nära nog till familjens nya stad, till vänner i Stockholm och till min släkt på norska sidan, tar tåget såklart. Att bo mellan Stockholm och Oslo är ingen dum idé :-)


Tiden som nära farmor är över. Så fantastisk att få uppleva det!
En hel livslycka.  16 år har det blivit här uppe.
Det var orsaken till min flytt; först fanns Moa i drygt fyra år sedan kom Pontus också.
Det som finns lagrat i mig av minnen och mycket kärlek tar jag med mig.

Bästa kompis, bästa vän, bästa farmor och vuxenkompis är de ord jag fått höra. 
Telefonen har ringt: Farmor, kan vi leka idag?
Kan vi vara med varann?
Kan jag söva över?
Hämtat på dagis och skola, då de flugit i mina armar och startat sin dag med att berätta att idag hämtar farmor mig!
Vilken förmån det är att få vara farmor!!
En gång farmor alltid farmor.
Kanske får jag uppleva att bli gammelfarmor också - oldemor, inte mig emot :-)

Här i Residenset är det rörigt och verksamt med att sortera och packa. Turer till återvinningen, tugga dokument, lämna helt och rent till Second hand samt böcker i flera lådor som jag tar farväl av. 
Någon annan ska läsa den boken, åta och dricka av det porslin jag nu gör mig av med för att använda mitt arv efter min farmor, middagsporslin som har guldkant på tallriken och på så sätt blir det guldkant i vardagen också - mitt livs motto nu för tiden.
Tål inte diskmaskin - no problems at all - och kaffeservicen som inte håller kaffet varmt. 
Men vad gör det då kopparna är små  och ständigt kan fyllas på.
En får drecke då det är varmt.
Det känns alldeles underbart.

Ja, då är det några månader kvar här i residenset. Adressen Lyckogränd i fastigheten Visheten 1 byts ut mot Bergsgatan i Dragspelet.
Hör redan tonerna i bälgen och berget känns mjukt i sin hårdhet.
Högt upp med utsikt blir det också denna gång.
Livsglädjen gror i mig och jag slår åter en rot i värmländska myllan.
Jag ska inte börja på nytt eller börja om - jag ska fortsätta mitt livsprojekt med glädjen inom mig.
Ack Värmland du sköna.
Residensstatusen tänker jag behålla, ändras på så sätt att det blir lite större och jag kommer att inreda sovrummet till min 
Ateljé Klara Ovidia.
Hela lägenheten blir min livsateljé.
Tavlor ska målas och ord präntas ner så länge  hälsan håller och livet står mig bi.

Fågelmannen på Torget i Arvika
Skulptur
av Liss Eriksson, yngste son till Christian Eriksson
Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

torsdag 8 mars 2018

Inga problem - en fjäril i mars?

"Problem är egentligen inte problem, men konstruerade verkligheter som vissa inte gillar"
Denna definition formades till av norsk man i kretsen kring kretsen.

Minns en aforismisk ordalydelse som dök upp för mina öron nån gång på 1990 talet:
Är du probleminriktad eller lösningsfokuserad?
Naturligtvis blev lösningsfokuserat ett ord att gilla och föredra. Är en lösningsfokuserat så finns ju inga problem.
Men vad ska en då lösa?

VI  - jag och mina vänner, Wiki Pedia och några uppslagsböcker har nu under min frukost haft ett samarbete kring ordet.

Problem eller inte.

Problem kommer från grekiskans problema som betyder det förelagda, uppgift.
Många ser ordet i betydelsen svårighet, andra ser hellre betydelsen utmaning.
Det var nog där aforisistisken uppstod :-)

Problemlösningen i sig är otroligt intressant:
1. Analys
2. Kontemplerar alternative lösningar för att få nuläget - som innehåller problemet - nuläget definieras som ÄR-värdet flyttas till
3. Målet som är BÖR-värdet - alltså att ÄR och BÖR är på samma punkt och således försöka ändra nuläget så det stämmer med det uppsatta målet.
Vidare kan lösningen = eliminera problemet genom att målet flyttas till nuläget.

Om inga lösningar finns så kvarstår alltså problemet?
Ett problem kan bara ses som ett problem om det finns en möjlig lösning - och nu närmar vi oss Husfruns filosofisk dropp - av andra filosofers filosofi ...
oj nu fick jag problem här ... vilse i problemlösningen ....
Ett problem kan bara ses som ett problem om det finns en möjlig lösning .... hm ja ha ... så finns ingen lösning så finns inget problem heller ... jag citerar Wikipedia:
"I ett teoretisk scenario där en problematisk situation uppstår som är, per definition olösbar kan situationen i fråga inte rimligen klassificeras som ett problem på  grund av sin oföränderliga natur"

Rent praktisk kan problem och lösning gestalta sig så här:
Fjärilen dök upp från ingenstans, flög någon centimeter över golvet tog sig upp i fönsterkarmen och under tiden jag fick fram mobilkameran för att fånga fenomenet på bild så dök problemet upp - hur skulle jag lösa det med att få den att överleva, när den redan överlevd vintern?
Ja, jag löste det genom att ta ÄR  till BÖR och döden inträffade 07.30.


Livslinjers reflektioner med med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

lördag 3 mars 2018

Mycket väsen för lite ull


Lika bra jag släpper "bomben" direkt.
Jag tänker skriva om döden. Den som otroligt nog - nej, jag menar helt naturligt - finns bland oss hela tiden, det ända säkra vi vet när vi en gång är födda.
Men vi stoppar oftast flitigt undan den och om en tar fram den i ord och tankar så viker halva skaran undan. Om en har publik vill säga. Och det kan en ha tills det där inträffar att en släpper ur sig ordet döden.

Vi kan försvara oss med att vi inte bad om att bli födda. Om alla tänkte så att det är bäst att inte sätta barn till världen, ja, då hade vi ju  ingen värld.

Så trist för Adam och Eva, de avlade till ingen nytta. Eller mer troligt det där med att vi härstammar från aporna.
Att vi först gick på alla fyra, pressade ur oss otydliga läten och sedan reste oss sakta, fick en utvecklad hjärna om än invecklad och ännu är den något ospänstig om en ska tro forskningen.
Vi beter oss som om vi fortfarande är på savannen och söker vårt byte. Vi är flyktberedda.
Det är nog därför som vi illa flyr och fäktar  döden.

Språket utvecklas, vi får  ben och armar. Och könet.
Vad gäller könet kan jag tycka:
Så mycket väsen för lite ull.

Jämställdheten är het.
På kyrkogården, i minnes- och asklundar ligger vi huller om buller kvinnor och män.
Döden förenar och lägger oss jämställda.

Bara det där med alla kromosomer och hormoner, lägg därtill demoner - inte kan en leva för evigt med den utrustningen.

För att inte tala om fett, proteiner, kolesterol, insulin, kortisol, serotonin, blodet och alla muskler, alla meter tarm och andra maggömmor.
Vi är utrustade med en blind tarm till och med - appendix, det maskformiga bihanget som ingen nytta  åstadkommer, men kan likväl bli sjuk och dö.
Vi har scener och ligament samt allt annat som vår kropp är byggd av.

Skelettet är en verklig höjdare i mina ögon.
206 ben som kläs upp och på av allt ovannämnda.
Som sagt, lägg därtill alla känslor och andra yttringar vi har eller utsätts för.

Själva livet i äggen och livmodern efter tillförsel av tömd  fröpåse från  - ja, ni vet.
Redan där börjar kriget i kroppen.

När döden kommer - oväntad eller väntat så är inte vår första tanke att den är naturligt och skönt för kroppen som ju levd ett tungt liv.
Det som gör oss till människor, våra känslor av kärlek, värme och en djupare mening av betydelse och tillhörighet.
Saknad är en del av livet kan en säga för de som bli kvar.
Att bli vän med döden tar tid, men hindrar  inte från ett gott liv.
Däremot är vägen dit krånglig.
Och alldeles fullkomligt normalt .... som alla de 206 benen inom oss.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 27 februari 2018

Almanackor och skott

Dagens text:
Dök upp i huvudet då jag först var säker på att det var måndag idag. Men när jag kikade i almanackan så visade den på tisdag och det stämde med datumet så då är det ju så.
Således hade jag alltså två söndagar föregående vecka.
Naturligtvis njuter jag denna lilla vardagliga villfarelse.
Förresten är ju söndag helgdag.
Långhelg  :-)

Härledas kan att jag då sannolikt befann mig i nuet.
Det står för det där allmännpopulistiska att vara  i nuet.
Skrev jag allmänt? Det är också individualpopulistisk.
Det är dessutom vettigt för en själv.

Kruxet med nuet är att vara i  det samtidigt med det en gör, alltså utför något som kan betraktas som en rörelse. Dynamisk få något gjort.
Eller inte.
I januari hade jag en tid att passa på eftermiddagen, jag var på rätt dag men glömde helt bort tiden. Straffavgift två hundra sek.
Ja, jag har till och med glömt att betala räkningar.

Å andra sidan har jag betalat samma räkning två gånger också. På samma dag.
Stolpskott.

Dagens bild:
Tuggade almanackor från tidigare år

Dagens ordspråk:
Som jag fann i årets Interplano almanacka v 7.
"Du missar 100% av alla skott du inte skjuter"
Wayne Gretzky
"The great one"  född 1961, fd. professionell  kanadensisk ishockeyspelare enl. vännen Wikipedia.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

söndag 25 februari 2018

"Lerins Lärjungar" - tack så mycket!

Lerins lärjungar, som jag följde med stort nöje, förundran och beundran fick mig att fundera över annorlundaskapet.
Utanförskapet.
Vem skapar det?

Lerins lärjungar, ett göra gott i själen program, massor av konstnärliga upplevelser och såpass vidvinkelsyn att jag kände mig som deltagare i gemenskapen med ständigt nya upptäckter i glädjen att leva ut som människa. På duk, i foto, i musik, dans och litteratur .
Så begåvade när de fick leva ut!
Faktum fick de mig att växa som människa.

Vem är egentligen funktionshindrad?

För mig är  annorlunda ett ord som beskriver att en person eller företeelse är och lever på ett annat sätt. Har andra förutsättningar, men samma  önskemål och mål i livet.
Utifrån ett funktionshinder, ett handikapp.
Nog finns det fler exempel på att hand-ikapp kan bytas ut med händ-ig.

Normalitet är ett annat begrepp. Jag gillar onormal normalitet.
Jag har diskuterat det där med mitt andra jag.
Har nämligen fått med mig att inre samtal är av godo.
Jag brukar använda mig av mitt sämre och/eller mitt bättre jag.
Redan här kan en härleda begreppet normalitet och spåna lite på annorlunda.
Att ha två jag är både praktisk och roligt, men kan lätt förväxlas med en psykisk diagnos.
Men för att få den diagnosen bör en höra röster och det gör jag inte.
Jo, förresten min inre röst.
Kommer ni ihåg det där uttrycket att vända kappan efter vinden?
Med två jag och inre röster  så ligger jag troligen bra till ...

Så här kan ett samtal gå till:
Vem är funktionshindrad?
De som har en diagnos kanske.
Diagnos ja, det är ju också ett ord.
Sjukdomsbenämning.
Effektfullt och till hjälp, men också ett laddat begrepp eftersom det kan få den olåten att samla in folket i vrår.
Och så blir de där.
NÅ, jag säger som min farmor, namnet skämmer ingen om ingen skämmer namnet.
Min mormor sa att det finns flera scener i det borgerliga liv än i en ko.
Min mamma, vad sa hon om livet?

Apropå normalitet så ter det sig lite underligt.
De/Vi normala vanliga som lever så normalt vanligt så de/vi blir less, önskar bryta oss ur och snudda vid "onormaliteten" för att få bli en åtminstone något "ovanlig vanlig" människa.


Vitt på svart
målat av Klara Ovidia - mitt andra jag :-)


Livet är en paradox,
det gäller att få syn på saken, gå förbi hindret  och finna sin funktion.
Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

tisdag 13 februari 2018

Tacknämlig tacksamhet

Tacknämlig.
Takknemlig på norska
Nämligen tacksam.

Intressant fenomen det där med tacksamhet.
Tacksam för att?
I mångt och mycket för många är det en tacknämlig sak.

Tacksamhet och acceptans hör samman, ibland kommer förlåtelsen på kuppen.
Och allt är frid och fröjd.
Nåja.

Finns det gränser för tacksamhet?
Klart det gör.
Tacksamhet är tacknämlig att utöva i det godas syfte.
Den tacksamma sorten kan ibland bli enerverande.
Men också förlösande.
Orsaker till tacksamhet är många.
Från att vakna på morgonen till att somna på kvällen.

Men ärligt tacknämligt:
Finns det någon om är tacksam för att livet avslutas?
Hur är det med de som sitter i fängelse?
Eller de som fängslas i sin egen sjuka kropp?
Om svar anhålles icke.

Lär dig
Livets svåra gåta
älska glömma 
och förlåta
..... hm?

Tacksamheten i sig säg själv är tacknämlig.
Vända det onda till goda eller åtminstone späda ut ondskan.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

onsdag 7 februari 2018

Kommer aldrig fram

Jag drömmer sedan länge en återkommande dröm.
Jag är på väg till min mormor som bodde i en stadsdel i Oslo då hon levde.
Hon dog 1992. Som barn åkte jag med buss hemifrån och in till storstan. Gick från busstorget och upp i stan för att ta spårvagnen när jag växte till och kunde klara mig själv.

I drömmarna hamnar jag vilse. Missar spårvagnens nummer och går fel.
Jag känner igen mig nästan överallt, men det blir ändå fel.
Så gott som varje gång hamnar jag antingen på en fabrik eller ett sågverk.
Känslan är att jag aldrig kommer fram fast jag vet.
När jag vaknar är jag omtöcknad, svettig  och andas häftigt.
Mardröm.

En gång irrade jag mig ner på Aker brygge där Petter Stordalen har ett av sina hotell.
Personalen var hjälpsam.
Men jag kom inte fram.

En annan gång hamnade jag i en trång sjukhuskulvert i form av en rutschbana och blev lovat att när jag kom till min avdelning skulle en sjukhustransportör  möta mig och föra mig in.
Jag kommer inte fram utan snurrar runt runt i rutschbanan.

Om jag gjort mig tolkningar om drömmarna?
Vårt medvetna gömmer vårt omedvetna när vi är vakna, men i sömnen vaknar det omedvetna och det medvetna ger det plats.... Möjligen kanske .... ibland är acceptans det bästa ...


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

Söndagspredikan - I Jösse Härad dök två figurer upp

Mitt i  flytt och omgivningsbyte kom så kallet åter till mig: Jag fick en liten "uppenbarelse". Fortsätt du skriva predikningar...