tisdag 29 maj 2018

Märtas funktioner

Märta sitter där i rullen.
Med sitt liv i varsamt minne bevarat. Inte längre lika öppet som förr.
Men inuti, när hon fått hjälp av sin favoritläggerska och befinner sig i sin säng i utmärkt läge då inget ont invaderar henne så kommer de till henne. Minnena.
Det är bara så synd att favoritläggarskan jobbar så sällan.

Fullt klar i tanken och känslan berikar det hennes kropp med värme. Hon tror sig känna lycka just då.
Från barndom, ungdom och vuxenlivet som maka, mor och efter hand ännu fler funktioner.
Funktioner tänker hon, ja, just funktioner som ska fungera på livets väg och när en faller ner i diket är funktionen allt mer viktig.
Rullstolen och den höj-och sänkbara sängen har en funktion.
Taklyften också, men den gillar inte Märta.
Hänga där och sväva  luften.

Visst fanns det ondska, men i stora drag var den funktionen långt borta från hennes liv.
Funktion, hon smakar på ordet och tänker fram fler ord som beskriver livet som hon levd.

Men hon kan inte kalla sina barn en funktion bestämmer hon sig för och blir där hon ligger i sin sköna ställning full i skratt.
Först kom Johan, en vilde redan i moderlivet, påhittig och svår att få att lyda. Men hon  och mannen hennes fick då till det och då Johan fick ett syskon, Martin var det som det gav med sig en del av hans framfart.
Han blev lugnare.
Så kom två jäntor på samma gång. Anna först, mest kavat och hon fyllde rummet med ett gällt skrik. Några minuter senare kom Kerstin, tystare och sömnig.

Nu byter tankarna spår i Märtas kropp.
Det bli sällsamt fint när hon i tankarnas minnen möter mannen sin, Anton igen.
Jaa, säger hon tyst för sig själv så inte rumsgranninnan vaknar.
Rumsgranninnan bestämde de sig för att de ska heta, det var innan Karin fick ännu en stroke och tappade talet.

Anton var en skogens man och det var efter flera år i skogen som livet tog slut då trädet han fällt föll  åt fel håll och Anton hamnade under. Huggarkamraten kunde inget göra.
Åren var svåra för Märta då.
Tårar finner sin väg utmed kinden och blandar sig med mjuka minnen om det starka famntaget, de förtroliga samtalen, hur de läste dikter för varandra som de själva gjort och hur de löste problemen i livet för sig och barnen.

Ett minne kommer förbi och hon stannar upp vid det.
De bestämde sig för att gå förbi hos sina närmaste grannar, Håkan och Maria.

Utanför den öppna dörren hör de Marias skrik inifrån.
Sluta snälla Håkan, vädjar hon.
Då susar hans knytnäve genom luften på väg att träffa hustrun ännu en gång.
Anton tar trappan upp i ett rött och tar tag i Håkans höjda arm och hindrar att Maria träffas.
Ett slag från eller till, tänker Märta men det kunde ha dödat Maria
Vad Anton gjorde med Håkan är det bara de fyra som vet och det stannade dem emellan. Maria fick ett gott liv trots allt.
De förblev barnlösa men tog hand om ungar som var en för mycket runt om och dessa barn gick det gott för.

Märta känner tröttheten siga in över sig och hon överlämnar sig till sömnen.

Märtas funktion upphörde för gott. När favoritläggerskan kom för att vända henne så var det inget liv som längre fungerade.

Märta körs till enkelrummet, görs i ordning av personalen. Ett ljus tänds och en avriven blomma av en Hoia Multiflora får plats i Märtas händer.
Ett fönster öppnas på glänt så själen får fritt ut sväva.
Johan, Martin, Anna o Kerstin med familjer kommer.
Eftersom det är kallt i rummet kommer favoritläggarskan med filter som går i vackert gult och rostrött och lägger de över deras axlar.

Det är Märtas virkade filtar till vart och ett av barnen, deras äkta hälfter, så barnbarnen.
Hon tänkte just att de skulle överlämnas då hon inte längre fanns till.
Så var den funktionen också fylld.

- Ni behöver inte skynda er säger hon stilla och lämnar dem - till sina funktioner.



Efterord:
Många är de upplevelser och erfarenheter jag bär med mig från min tid i vården. Livets sista tid, sjukdom, förlorade funktioner, livsmättade öden och tillkortakommanden. men också det flödande livet som de levd, sprang barfota i gräset,  försvann i förälskelse och kom över i kärlek. Födde barn eller inte. Välutbildade,  lättutbildade, fin kultur och mindre fin, enkelt och ståndsmässigt om varann.
För inför döden finns inga olikheter, mer än den personlighet som var och en haft.

När jag jobbat några år i vården fick jag i min hand en berättelse skriven av en man som drabbades av enstroke och att ligga många timmar i sängen var en plåga. Men det fanns en favoritläggerska som ordnade så smärtan gav vika.
Jag letade så efter detta lilla häfte i mina boklådor nu inför flytten, men tyvärr jag fann det inte.
Den berättelsen satt klistrad inom mig.
När det senare blev möjligheter för mig  med utbildning och föra vidare just detta att bädda skönt för någon så kände jag mig "nära nog kallad" att föra budskapet vidare.
Kruxet i all omvårdnad är att låta den sjuke få behålla sin integritet och att ligga så skönt det bara går när kroppen svider och brinner.
Men det tar tid att finna fram dit.

Jag känner fortfarande ett slags engagemang i omvårdnadsfrågorna.




Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun I Residenset


10 kommentarer:

  1. Åh ... Tove!!! Så underbart fint skrivet. Jag har inte lika lätt för tårar nu som tidigare, men här ville dem verkligen trilla.
    Stort vemod, stor kärlek och värme. Berörande på djupet.
    Kram, vännen <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lollo för de goa orden och för besöket!
      <3

      Radera
  2. Så fint igen! Jag tycker om omtanken som barnen får dra runt sina axlar. Filtarna förstås, alla virkade maskor som har vuxit fram via Märtas händer och via hennes hjärta. En fin handling, ett fint avsked. Kärlek, vill jag kalla det! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack gråsyster!
      Jag satt med en fundering att skriva in något i slutet att ta med sig för de sörjande och då kom filtideen upp, så fint att du uppmärksammade det :-)
      Kärlek <3

      Radera
  3. Åh, Tove, så vackert skrivet! Jag riktigt får gåshud och håren reser sig 💝
    Så varsamt. Där fick själen ro.
    Omtanke, ljus och kärlek 💝

    SvaraRadera
    Svar
    1. Omtanke ljus o kärlek!
      Tack Gerd <3

      Radera
  4. Så vackert du skriver.Det känns i hjärtat. Även om det är en sorglig berättelse så ler jag ändå ibland, för det finns en del positivt invävt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel! Sorg och glädje följs ju åt.
      <3

      Radera
  5. Att bli lämnad åt andras godtycke när en själv inte längre kan ta hand om sig är ju ett stort och svårt dilemma. Mn det finns hopp, glädje, sorg och saknad. Att få det värdigt på ålderns höst tror jag är en önskan vi alla har.
    Så vackert dkrivet tove och med sådan inlevelse ochb känsla.
    Väldigt tänkvärt!
    Stor kram!

    SvaraRadera
  6. Det finns hopp, glädje, sorg och saknad Ditte <3
    Tack för att du läste och kommenterade!
    Stor kram!

    SvaraRadera

Skrivpaus

Dags igen för skrivpaus Ha en fin höst