torsdag 29 mars 2018

.... det är fan inte lätt att göra rätt utan att göra fel ...

Idag tar jag mig an de stora frågorna på mitt lilla vis :-)
Det kommer gå så att världen tippar över.
Länge har världen legat och vippat på tippaöverkanten, den är i obalans, men har likväl en balans.  ??Beroende på hur en ser det.
När vet en tillräckligt om något för att veta 100% hur det kommer gå?
Inte för än efteråt.
Plastpåsarna som täcker havens botten borde kanske i stället ha skickats ut i universum.
Eller inte alls bli uppfunnen - tänk Tupperware .....

Människan är en slag figur, vi tilldelar oss massor av dumheter och så vidare. Vi uppför oss som egoister och är inte alls så smarta som vi tror. Vi glider lätt in i stormansgalenskap och ser oss så klart allvetande.
Vi har smutsad ner till följd av att våra intelligenta hjärnor går helt upp i falsett då vi anar ekonomisk vinning, nya upptäckter och så vidare.

Hemskt nog tycker jag att det egentligen är vår framgång som skapar vår undergång.
Människans driv är att ständigt upptäcka nytt.

När all plast började hamna lite varstans så var vi troligen inte upplysta nog att veta att det var livsfarligt.
Det vi då slängde/slänger på botten eller i marken kan vi ju inte se och då finns ju inte problemet heller.
I min barndom fanns inga kommunala sophögar utan skräpet slängdes här och var.
Vår tid är plaståldern!
Läg därtill egen utveckling och det positva tänkandet som gör att vi tror oss kunna flytta berg.
Sopberget rår vi inte på - men vi kan bättra oss.

Men om jag ser bakåt i tiden från Big Bang och alla tidsåldrar framåt samt föser in människans uppkomst, tillväxt och varseblivning så blir det på något sätt inte underligt alls med plast och avgaser.
Och tänk att kossor&annan nötkreatur också är miljöovänliga.
För att inte tala om industrialismen som tog världen med storm - utveckling, bättre livsvillkor. Mekanik och teknik tar oss långt.
Tänk på bilismen.
Många jobb som lika många är glad över och ger möjligheter är farliga jobb. Se på tobaken - nu bör vi inte röka alls - ja, då blir ju alla de som producerar tobak arbetslösa.

Det är fan inte lätt att göra rätt utan att att göra fel.
Min teori om undergång för att ge en ny chans att bygga upp världen - igen -
kommer den bli bättre tro eller kan  vi rent av ge oss av ut i rymden?
Bebo andra planeter?

Jag ställer mig samma fråga som jag gör om politiker - kan de/vi tillräckligt för att vår värld ska bli det det ultimata samhället?
Vet vi människor tillräckligt för kunna behålla Moder Jord intakt? 

Eller  reparera den?
Och hjälper det att tippa över kanten?

Alltid när jag ger mig in på stora livsexistensiella frågor så  påminns jag om hur lite jag vet om det mesta.
Nå ja, en vardagsfilosof är en vardagsfilosof.
Som sagt, från Big Bang och hit så fortsätter jorden gå runt runt, rundgång så som människornas varande.

Håll med mig om att det trots allt är spännande att finnas till även om det ser mörkt ut.
Nej, du behöver inte hålla med förresten, då får vi ju ingen förändring :-)
Tänd ett ljus och låt det brinna!
"Vad lärde vi oss av historien? Av historien lärde vi att vi inte lärde oss något av historien".
De där orden är inte mina, men jag ska nu ut å rädda världen så jag hinner inte leta upp vem som sade dem!

Glad påsk och tack för sällskapet om du läste hela vägen
Det är spännande å leva å se hur det går :-)

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyrigth Husfrun i residenset

lördag 24 mars 2018

Surkjerrring, motvals, uppkäftig och alldeles underbar

Det ska ingenting till nu för tiden.
Hinner inte tänka utan direkt slås hugget på.
Går igång. Ingen impulskontroll. Den kontrollen har tidvis varit dålig förut också, men nu har den då taget alldeles överhanden eller överhuvud för det är ju i huvet det sker.

Det mesta som går i gång mig är de som kör moppe med registerringsskylt på gång&cykelväg, de som kör permobil som svin och inte väjer alls och det är inte ungdomar jag syftar på här.
Fotgängare som SKA gå 3 eller 4 i bredden och samtala och inte alls flytta sig ett uns om 1-10 mm.
Jag kokar formligen och går på min sida men väjer heller inte utan här mig själv säga:
Ja, ha ja! - och spänner ögonen i den om närmast.
Jag drar mig heller inte för att gå rakt på och glädjen är stor när jag lyckas rubba balansen hos den jag stöter i.

Det finns ett fenomen till på gångvägen som jag är förtjust i. Det är när osäkerhet uppstår om vem som går på respektive rätt eller fel sida.
Naturligvis går jag på rätt sida och kan gå ändå upp i ansiktet på den som går på fel sida. Eftersom jag är kort till växten så kan förhållandet mellan lång, kort och normal bli ganska så kul formation.
Är jag kortast så måste jag ju kompensera detta med att verkligen visa att det jag som har rätt!
Utmaningar behövs för den pensionär med visst funktionshinder som tagit sig an gåkulturen på gång&cykelvägar och trottoarer.

Även rökare har jag i kikaren då jag är ute på tur. De som hejdlöst röker och sedan släpper fimpen på marken, eller i dropprännor längs väggen.
- Hallå där! Att du röker är ju din sak men ta för Guds skull - var han han med detta att göra - Gud alltså - hand om skräpet och släng det inte så som om du styr världen och kan fimpa varhelst det passar dig!
Svaren jag får, om jag får svar är oftast att:  Jag är inte den ända som gör detta!
Då pekar jag finger!

Löst bajsande hundars ägare ingår i mitt uppdrag, de får veta hut kan jag säga.

Andra dagar är jag hur underbar som helst- jag flyttar mig för andra, jag har med mig en uppsamlingspåse för fimpar och annat och är så galant när jag öppenhjärtigt slår ut med armen i välformulerad gest med det leende typ mun från öra till öra.

Är det underligt att det är krig i världen?
Ibland ställer jag/vi till den och ibland vill jag/vi stoppa den, läs förebygga.
För det är väl i det lilla vi visar vem vi är tillräckligt för att bli stora nog att fixa de bagateller som dagligen dröser över oss?
Det är inte antingen eller det är både och ....
Men .....

Notera ansiktet vid armbågen 

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 20 mars 2018

Sjukt

Något så banalt och ända allvarligt nog. Jag är sjuk och kan knappt våga att andas bättring.
Så om innehållet i min text denna dag är något oklart, det vill säga mer än vanligt :-)
så hänger det säkert ihop med den feberyra som fått mig att leva som i dimma då termometern som har böjbar spets envisas med visa gott over 38 och 39 grader.
Helt sjukt! Eller hur?

Ja, just den där termen, helt sjukt alltså -  som är så vanlig nu för tiden att allt som är mycket bra, roligt eller fantastiskt ska få motsatsorden att understryka det som vi är så SÅ GLADA över.
Det är som om att något är bra liksom inte räcker längre. Vi måste till varje pris uppgradera betydelsen och effekten för att få fram känslan på så hög nivå att  .... ja, vad då ...

Underhållningsprogram av olika valörer har också blivit sjuka. Det "skriks och det åbäks".
Det är som om känslorna har fått fritt spelrum och när de då får det så går det överstyr.
Överstyryra.

Det är som det att stå still och framföra något på en scen inte tas på allvar.
Jodå, jag har insikt i  att jag inte längre är ung och att känsloyttringar är bra för människan.
Friskheten lägger an på sjukheten och ger oss nya dimensioner.

Världen lever sitt eget liv och några sjukdagar per år i en förkylning med feber är ju på riktigt sjukt.
Övergående sjukt.
Vi vet med säkerhet att det finns långt värre sjukdomar - men skulle vi understryka det med att det är helt friskt?
Böjbar spets är det inte bara termometern som har - tydligen har människan också det.
Något tillspetsad.

 
Godis, kosttillskott eller medicin?
Nåja, om hundra år är allting glömt! Det tål att tänkas på för med alla spår vi lämnar efter oss i cybern
så är det inte helt troligt - utan helt sjukt - kanske.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright  Husfrun i residenset

torsdag 15 mars 2018

Flyttbilen kommer - Arvika nästa

Flyttbilen kommer att stå utanför min ingång till mitt nuvarande residens i mitten av juni, en måndag närmare bestämt.
Första gången jag anlitar en flyttfirma. Alla flyttar - och de har varit många, små som stora har jag själv ordnat med hjälp av vänner, sonen och en o annan fästman :-)
Detta är fjärde gången jag gör en storflytt. 
Min äkta man och far till min son som jag skilde mig från för mååånga år sedan sade med glimten i ögat: Fröken Flyttfågel.
Ett sammanträffande att flyttfirman heter Flyttfågeln :-)

Sonfamiljen flyttar på sig till annan stad och då har jag inget som binder mig här längre. 
Jag väljer "min egen stad Arvika" och blir åter värmlänning. 
Det ska bli så gött så.
Nära nog till familjens nya stad, till vänner i Stockholm och till min släkt på norska sidan, tar tåget såklart. Att bo mellan Stockholm och Oslo är ingen dum idé :-)


Tiden som nära farmor är över. Så fantastisk att få uppleva det!
En hel livslycka.  16 år har det blivit här uppe.
Det var orsaken till min flytt; först fanns Moa i drygt fyra år sedan kom Pontus också.
Det som finns lagrat i mig av minnen och mycket kärlek tar jag med mig.

Bästa kompis, bästa vän, bästa farmor och vuxenkompis är de ord jag fått höra. 
Telefonen har ringt: Farmor, kan vi leka idag?
Kan vi vara med varann?
Kan jag söva över?
Hämtat på dagis och skola, då de flugit i mina armar och startat sin dag med att berätta att idag hämtar farmor mig!
Vilken förmån det är att få vara farmor!!
En gång farmor alltid farmor.
Kanske får jag uppleva att bli gammelfarmor också - oldemor, inte mig emot :-)

Här i Residenset är det rörigt och verksamt med att sortera och packa. Turer till återvinningen, tugga dokument, lämna helt och rent till Second hand samt böcker i flera lådor som jag tar farväl av. 
Någon annan ska läsa den boken, åta och dricka av det porslin jag nu gör mig av med för att använda mitt arv efter min farmor, middagsporslin som har guldkant på tallriken och på så sätt blir det guldkant i vardagen också - mitt livs motto nu för tiden.
Tål inte diskmaskin - no problems at all - och kaffeservicen som inte håller kaffet varmt. 
Men vad gör det då kopparna är små  och ständigt kan fyllas på.
En får drecke då det är varmt.
Det känns alldeles underbart.

Ja, då är det några månader kvar här i residenset. Adressen Lyckogränd i fastigheten Visheten 1 byts ut mot Bergsgatan i Dragspelet.
Hör redan tonerna i bälgen och berget känns mjukt i sin hårdhet.
Högt upp med utsikt blir det också denna gång.
Livsglädjen gror i mig och jag slår åter en rot i värmländska myllan.
Jag ska inte börja på nytt eller börja om - jag ska fortsätta mitt livsprojekt med glädjen inom mig.
Ack Värmland du sköna.
Residensstatusen tänker jag behålla, ändras på så sätt att det blir lite större och jag kommer att inreda sovrummet till min 
Ateljé Klara Ovidia.
Hela lägenheten blir min livsateljé.
Tavlor ska målas och ord präntas ner så länge  hälsan håller och livet står mig bi.

Fågelmannen på Torget i Arvika
Skulptur
av Liss Eriksson, yngste son till Christian Eriksson
Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

torsdag 8 mars 2018

Inga problem - en fjäril i mars?

"Problem är egentligen inte problem, men konstruerade verkligheter som vissa inte gillar"
Denna definition formades till av norsk man i kretsen kring kretsen.

Minns en aforismisk ordalydelse som dök upp för mina öron nån gång på 1990 talet:
Är du probleminriktad eller lösningsfokuserad?
Naturligtvis blev lösningsfokuserat ett ord att gilla och föredra. Är en lösningsfokuserat så finns ju inga problem.
Men vad ska en då lösa?

VI  - jag och mina vänner, Wiki Pedia och några uppslagsböcker har nu under min frukost haft ett samarbete kring ordet.

Problem eller inte.

Problem kommer från grekiskans problema som betyder det förelagda, uppgift.
Många ser ordet i betydelsen svårighet, andra ser hellre betydelsen utmaning.
Det var nog där aforisistisken uppstod :-)

Problemlösningen i sig är otroligt intressant:
1. Analys
2. Kontemplerar alternative lösningar för att få nuläget - som innehåller problemet - nuläget definieras som ÄR-värdet flyttas till
3. Målet som är BÖR-värdet - alltså att ÄR och BÖR är på samma punkt och således försöka ändra nuläget så det stämmer med det uppsatta målet.
Vidare kan lösningen = eliminera problemet genom att målet flyttas till nuläget.

Om inga lösningar finns så kvarstår alltså problemet?
Ett problem kan bara ses som ett problem om det finns en möjlig lösning - och nu närmar vi oss Husfruns filosofisk dropp - av andra filosofers filosofi ...
oj nu fick jag problem här ... vilse i problemlösningen ....
Ett problem kan bara ses som ett problem om det finns en möjlig lösning .... hm ja ha ... så finns ingen lösning så finns inget problem heller ... jag citerar Wikipedia:
"I ett teoretisk scenario där en problematisk situation uppstår som är, per definition olösbar kan situationen i fråga inte rimligen klassificeras som ett problem på  grund av sin oföränderliga natur"

Rent praktisk kan problem och lösning gestalta sig så här:
Fjärilen dök upp från ingenstans, flög någon centimeter över golvet tog sig upp i fönsterkarmen och under tiden jag fick fram mobilkameran för att fånga fenomenet på bild så dök problemet upp - hur skulle jag lösa det med att få den att överleva, när den redan överlevd vintern?
Ja, jag löste det genom att ta ÄR  till BÖR och döden inträffade 07.30.


Livslinjers reflektioner med med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

lördag 3 mars 2018

Mycket väsen för lite ull


Lika bra jag släpper "bomben" direkt.
Jag tänker skriva om döden. Den som otroligt nog - nej, jag menar helt naturligt - finns bland oss hela tiden, det ända säkra vi vet när vi en gång är födda.
Men vi stoppar oftast flitigt undan den och om en tar fram den i ord och tankar så viker halva skaran undan. Om en har publik vill säga. Och det kan en ha tills det där inträffar att en släpper ur sig ordet döden.

Vi kan försvara oss med att vi inte bad om att bli födda. Om alla tänkte så att det är bäst att inte sätta barn till världen, ja, då hade vi ju  ingen värld.

Så trist för Adam och Eva, de avlade till ingen nytta. Eller mer troligt det där med att vi härstammar från aporna.
Att vi först gick på alla fyra, pressade ur oss otydliga läten och sedan reste oss sakta, fick en utvecklad hjärna om än invecklad och ännu är den något ospänstig om en ska tro forskningen.
Vi beter oss som om vi fortfarande är på savannen och söker vårt byte. Vi är flyktberedda.
Det är nog därför som vi illa flyr och fäktar  döden.

Språket utvecklas, vi får  ben och armar. Och könet.
Vad gäller könet kan jag tycka:
Så mycket väsen för lite ull.

Jämställdheten är het.
På kyrkogården, i minnes- och asklundar ligger vi huller om buller kvinnor och män.
Döden förenar och lägger oss jämställda.

Bara det där med alla kromosomer och hormoner, lägg därtill demoner - inte kan en leva för evigt med den utrustningen.

För att inte tala om fett, proteiner, kolesterol, insulin, kortisol, serotonin, blodet och alla muskler, alla meter tarm och andra maggömmor.
Vi är utrustade med en blind tarm till och med - appendix, det maskformiga bihanget som ingen nytta  åstadkommer, men kan likväl bli sjuk och dö.
Vi har scener och ligament samt allt annat som vår kropp är byggd av.

Skelettet är en verklig höjdare i mina ögon.
206 ben som kläs upp och på av allt ovannämnda.
Som sagt, lägg därtill alla känslor och andra yttringar vi har eller utsätts för.

Själva livet i äggen och livmodern efter tillförsel av tömd  fröpåse från  - ja, ni vet.
Redan där börjar kriget i kroppen.

När döden kommer - oväntad eller väntat så är inte vår första tanke att den är naturligt och skönt för kroppen som ju levd ett tungt liv.
Det som gör oss till människor, våra känslor av kärlek, värme och en djupare mening av betydelse och tillhörighet.
Saknad är en del av livet kan en säga för de som bli kvar.
Att bli vän med döden tar tid, men hindrar  inte från ett gott liv.
Däremot är vägen dit krånglig.
Och alldeles fullkomligt normalt .... som alla de 206 benen inom oss.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

Framtiden

Den 13 december fyller mitt bloggande fem år. Den kom till när jag 2013 stod inför en förändring i mitt liv och insåg att jag var i behov a...