söndag 28 januari 2018

Skit inte i tarmfloran

En dag hamnade en smörklick av misstag i min tekopp.
Medge att det finns vissa likheter med tarmsystemet.
Visst är det alldeles underbart att tarmens ve och väl numera  är en del av livet. Det har den ju alltid varit, men mer i det dolda. Den till och med samarbetar med hjärnan.
Trög mage är lika med trög hjärna?
Lös mage är lika med finfin hjärna, vi lär oss, kommer i håg och är briljanta med idéer och att genomföra dem?
Stackars hjärnan då både fenomenen uppstår samtidigt!
Tarmfloran; vilket fantastisk ord.
Naturfloran ligger naturligtvis långt före i utseende, färger och formationer.
Avföringen som avskiljer oss från det kroppen inte behöver, det som blir över då tarmfloran gjort sitt.
Gallblåsan, levern  och bukspottkörteln har varit i full gång och blodet har taget till sig alla näringsämnen.

Det är nog därför det rumlar om där inne och ibland pyser rumlet ut.
Med hjälp av tarmfloran.
Här kan vi dock urskilja såväl färger som formationer.
Tarmen är alltså ett viktigt "avskräde". För alla människor.

När barn första gångerna lämnar sina korvar i potta eller toalett är de oftast mycket stolta. Det där hänger i hela livet vill jag påstå. Med den skillnaden att stoltheten byts ut mot lättnad.
När barnen är mycket små är rapa och fisa en nödvändighet. Vi blir glada och berömmer och gör allt vi kan för att de ska få till det.
Senare gör vi motsatsen, vi lär de att hålla rumlet inne.

Tänk er en situation i en buss där alla egentligen är fisträngda.
Om alla fes samtidigt så skulle det inte märkas lika mycket som om en och en släpper sig.
Nu är ju en del helt ljudlösa medans andra är högljudda.
Luktvariationer hoppar jag över.

Tarmfloran består av bakterier och andra mikroorganismer som naturligt finns i tarmen.
Bakterier är encelliga mikroorganismer utan cellkärna.
Ett mycket vackert ord i systemet tarmfloran är organeller, de är membranomslutna och ligger innanför cytosolen.
Minsann kan jag se de i solens sken.
Organeller är cellens motsvarighet till organ.
Det torde då vara de som organ -iserar hjärnan kanske.
Visste du att inom tarmfloran finns domäner?
Tarmflora.com kanske?

Eftersom jag inte är vetenskapskvinna kan jag fritt få bolltra mig i egna tolkningar.
Bolltra är troligen ett norskt ord. Vilket innebär att fritt sväva och reflektera.
Skitsnack eller inte.

Tarmfloran i cytosolens nedgång
Titeln på min målning i akryl är tillfällig eller så är den inte det :-)
50 x 60


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

torsdag 25 januari 2018

Visitkort och dans

Av min statistik att döma hälsar jag en stor del av världen God morgon!
Käckt tycker jag!

Okäckt är det att efter alla snö så töar det nu i dag.
Droppar droppar en och en.

Jag röjer om dagarna i lådorna med av lite av varje. Jisses rena samlarmanin konstaterar jag.
Visitkort, jag säger bara visitkort.
De allra flesta från konstnärer, men ett av dem från en dejt med middagsbjudning. På åttiotalet!
Fast en sa inte dejt då.
Och plötsligt så blir jag lite yngre, jag menar lite mindre, smärt och tydligen intressant och rolig.
Till och sprudlande.
Jag sprudlar nu också med den skillnaden att det är längre mellan sprudlet.
Å andra sidan är de starkare. Liksom mer fylligt.

Nå, så resulterade det inte i något varaktigt, men en fin vänskap både med personen i fråga och en av hans vänner.
Vi for ut och dansade alla tre. Riktigt förspänt tyckte jag!
Och mycket trevligt, roligt, framför allt dansant!

Visitkorten ja .. de låg först i högen för spara, sedan i högen för slänga och sedan spara igen.
Förnuftet fick råda.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset 

söndag 21 januari 2018

Eufori och aforism - det är som fan


Mitt skrivande är som en slags dalgång mellan höga fjälltoppar. En skulle kunna tro att jag är född i norra Norge, men jag är född på södra mer plattlandet.
En gran som sades vara Europas längsta kallades Goliat växte inte så långt från där jag bodde.
Ingen nämnde något om David.
Vips så plöjer jag dalens åkerlapp och vips så , nja ... nästan vips så är jag på bergstoppen och vad som händer där vet ju alla som har varit på en bergstopp.
Topptur.
Eufori. Upprymd och överväldigad. En kan nästan flyga ner i dalen igen.
Aforismernas paradis eller hur?
Affirmationer vilket enkelt kan uttryckas som att
omprogrammera hur en tänker, känner och handlar - i vissa situationer.
Typ: Ta dig upp på toppen och du får överblick.
Se allt från ovan - helikopterperspektivet. Vilket gör dig till en bra person. Du kan!
Hela världen ligger för dina fötter!

Men vad gör en med höjdskräcken?
Aforismer  hör i hop med det positiva tänkandet, sätta sig mål och delmål.
Sikta mot stjärnorna och en når trädtopparna.

Tror en tillräckligt på den teorin kan en ju flytta berg.
Då försvinner höjdskräcken och du är regissören i ditt eget liv.

Det positiva tänkandet som en tid ansågs rädda världen har numera fått mer sällskap av det negativa.
Mina tankar går mer i banan att det föddes en del av individuell självupptagenhet, det positiva tänkandet alltså.
Att vara negativ i meningen att inte direkt köpa allt positivt utan lägga till en realism vilket inte direkt leder till olycka utan tvärt om.
Att ha en negativ inställning av typen ifrågasättande och iakttagande är inte bakåtsträvande!

Naturligtvis har jag ett djupt personligt minne i att genomsyras av positivt tänkande.
I en av mina första "behandlingar" av den utmattning som flyttade in i min kropp; stresshantering som Kommunhälsan så "friskt" bjöd mig och många andra på.
Affirmationerna flödade och budskapet gjorde mig konfys och faktisk ganska så nedstämt efter en tid.
Min självbild av att vara positiv fick sig en rejäl törn, jag var för lite positiv.
Det gick så långt att jag skrev med den läppstiften jag aldrig använde på badrumsspegeln:
Jag är bra.
För varje dag upplevde jag mig allt sämre på att vara bra.
En god vän gjorde mig uppmärksam på att jag ständigt rättade mig själv och sa att jag nu skulle tänka positivt.
"Vad är det för behandling du går i?"

Så småningom fann jag mig själv igen i den blandningen av realism, äventyrslust uppbyggd av negativa och positiva incitament.
Mindre självupptagen (?) högst individuell och en bland alla andra - liten nog att vara stor.

Det är som fan vad det där lilla och stora perspektivet har en tendens att snirkla  sig in i mina texter.
                                     
                                   Tack för sällskapet om du följt mig resan ända hit :-)

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

onsdag 17 januari 2018

Put the kettle on ...

Just den där frasen snappar jag upp när jag ser något engelskt.
Den är så inbjudande befriande i möte mellan människor vänligt.
A nice cup oft tea!
Help yourself!

Varje morgon puttar jag vattenkokarn on. Stor tekopp, två påsar English breakfast.
Först doppar jag påsarna lite så där upp och ner, så får de lugnt låta sig dras ur och ett glasfat över så dragningen blir fulländat.
Och så, ja, en tesked brunströ.
Förunderligt god, stärkande och jag vaknar.
Eftersom jag bor själv så blir det mänskliga mötet något beskuret.
Men ett litet samtal med sig själv går också an.

Ibland är de samtalen något enkelriktade i sitt innehåll, men jag vet att  krydda de med motsatser.
En kan inte gå runt å hålla med sig själv hela tiden. En behöver lite mothugg.
Eller ett motdrag. Ett hugg är ett hugg, då är det kört.
Ett drag är ett drag, berikar, bidrar till omkringsigseende om en har lite tur.
Jag låter bli de där stora frågorna om livets mening och varför.
Nu ljög jag.
Jag skiljer inte så mycket på de stora och små frågorna. De små bli stora och tvärtom.
Inbördes betydelse attraherar så det blir sting i sammanhanget.
Huller om buller och hipp som happ.

I dag ska håret klippas. Undrar om jag ska snagga ner så gott som allt.
Ekonomiklipp kallar min frissa den varianten.
Hår växer ju ut.

När pistillen blir på pastillen
får ståndaren huvudbry

Livslinjers reflektion med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset 

söndag 14 januari 2018

Söndagspredikan - Jäntungen

Kära läsare,  tittainnare och andra sidvyare.
Ännu en söndag att predika på.
Tänkte göra ett experiment i dag.
Predikstolen får stå tom och inga prästkläder på den fantiserande prästen.
Gudrun Sjödens kläder gör sig gott. Fantasiprästen har blivit så förtjust i tjusiga sjalar lätt slängd över axlarna.
Det ger liksom rymd och utrymme och färgernas sjalpalett är så gott som obegränsade.
Nu kan en ju undra om predikan egentligen blir så mycket bättre av en sjal. Eftersom min tro i grunden är svag så låter jag den frågan passera.
Mitt välmående i omsvept sjal infinner sig.

Ska säga att det att inte stå i predikstolen ger ett annat utgångsläge när jag nu går i mittgången.
Men jag anammar en nära varo och inte en höjdpunkt från ovan.
Den stora frågan är hur jag ska inleda samtalet på golvet så att säga. Inte har jag tänkt på det. Det jag tänkt på er ju bara att det ska samtalas.

- Någon som har något att dela med sig av?
Tystnad och lätt skruva på sig hörs från bänkraden jag står bredvid.
Byter bänkrad och ställer frågan igen.
Samma reaktion.
Ett par gånger till gör jag det samma och resultatet blir det samma.

Då reser sig en jäntunge på så där 10 år kanske ur sin bänk längst fram och kommer mig tillmötes i mittgången.

- Jag kan berätta om min mormor, säger  hon glatt och helt utan osäkerhet och blygsel.
- Kan jag få låna din sjal?
Hon snurrar den käckt kring huvudet och knyter den därefter kring midjan.

- Hej, jag heter  Tina Tärnesson!
Min mormor hette Kristina och det är efter henne jag heter Tina.
Mormor trodde på Gud. Hon sa att hon var hans utsände på jorden.

Där står hon, Tina Tärnesson  i min sjal, och  utan tvekan släpper ut kärnfrågan i det kyrkliga klimatet.
- Tror ni på Gud? 
Hon ställer frågan till människorna på tredje bänkraden till höger räknat från altaret om en går framlänges.
Det sitter bara tre personer där.
Den första svarar:
- Nej, jag tror inte på Gud.
Den andra svaret:
Nej, jag tror heller inte på Gud.
Den tredje svarar:
- Nej, inte jag heller.

Tina Tärnesson vänder sig till samma bänkrad till vänster.
Där sitter också tre personer.
Där blir svaren att samtliga tror på Gud.

- Då är det oavgjort, kungör Tina Tärnesson.
Mormor sa att om en  inte tror så tror en inte och om en tror så tror en.
Hon tyckte inte det gjorde så mycket om någon inte trodde.

Vid kyrkkaffet räknar vi in fler än vanligt och samtalstonen är ömsom hög och ömsom låg. Kaffet tar  slut och kyrkvärdarna får koka nytt och tinar upp fler bullar från frysen.

Jag frågar Tina Tärnesson om hon  vill avsluta stunden med att tacka för i dag.
- Nu säger hon förvånat?
- Mitt i samtalen?

Men efter en stund så avtar samtalen av sig själv.
Troende och icke troende vet själv när det är dagas att sluta. ?

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp 

Copyright Husfrun i residenset

fredag 12 januari 2018

Cultura abstrus - bearbeta svårfattligt enkelt?

Idag kände mina ordvingar att de ville ut å flyga å träffa på bilder och tavlor i min lilla värld som jag delar med dig om du så vill.
Ta i, ta till och låta flytet finna sig.
Min definition av att låta orden dansa med bilden och ge sig hän till det är dags att ge sig - av.

Denna bilden är från grunden ett lila tulpanblad i visset tillstånd. Ståndare och eller pistiller var svarta. Här är de blåa.
Alla bilder och alla mänskliga förehavanden är kultur. Latinets cultura  betyder bearbetning, odling och bildning.
När jag redigerade =  bearbetade/odlade den till det här synliga så blev den abstrus.
Dunkel och svårfattlig. Låt oss säga att abstrus är kusin med abstrakt vilket står för inte påtaglig, utpräglad teoretisk och därigenom svårgripbar.
Att teoretisk dyker upp här är mig lite främmande, för mig veterligen så hade jag ingen teori bakom redigeringen eller hade jag det? Om det är brist eller tillgång i bildning torde vara osagt. Det är ibland lönsamt att lämna något åt slumpen.
När en ger sig in i djungeln cultura absbstrus så  blir det som det blir :-)

Svarta stigar eller något annat
55 x 45
akryl
sign.Klara Ovidia
Röda spöken eller Kyrkfönster
45  x 55
akryl
sign. Klara Ovidia
Lilla röda
20 x 50
akryl
sign. Klara Ovidia
Bilden av tavlan är något suddig vilket jag tycker passar bra med tanke på det abstrakta


Ett Irish Coffee glas ...
dricker en för mycket av det så kan innehållet se ut så här ...
En abstrusprocess visar spegelbilden av det  röda handtaget på min kaffebryggare
samt lite annat spegelbart.
Redigerat bearbetat foto.

Färgernas återgivning och ljus är inte så lätt att få till.
En tavla i lampsken, solsken eller diffust mörker ger flera tavlor i samma tavla. 
Upphängd tavla ger ofta fler perspektiv.

Om du följde med hela vägen hit så ska du ha stort tack för följet!


Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset // Klara Ovidia

tisdag 9 januari 2018

Några små stycken - livstycken

1.
Nej, tänkte hon när hon satt på tåget därifrån.
En stund senare då hon druckit upp kaffet i termosen och avnjutit smörgåsarna, avlutat med att lägga sockerbiten på tungan till sista droppen kaffe så tänkte hon: Ja.
Listan hon gjort sig, konsekvensbeskrivningen  som hon kallade den, hon hade gjort den tydlig och klar på både  på plus- och minussidan.
Det var när sockret smälte med kaffesmaken som hon insåg att hon glömt ge utrymme för det oförutsedda, det som händer det händer.
Lycka och tilfredshet strömmade inom henne.
Ja, tänkte hon där hon satt på tåget på väg till.

2.
Hon hade glömt handlarlistan hemma, men hon kände sig säker på att de varor hon lagt i korgen stämde.
Hon hade ett  sätt att komma i håg kommihåget. Att komma i håg antal varor.
Stödord hade hon provat ett tag, men det var inte så lyckat.
Men vad var den sista varan?
I huvudet gick hon genom kökskåpet med torrvaror kryddskåpet, kylskåp och frys.
Utan resultat.
Når hon kom hem kollade hon på listan som låg kvar på köksbänken.
Hon hade alla varorna.
På kvällen när hon skulle borsta tänderna kom hon på den sista varan.
Hon hade glömt anteckna  tandkrämen på handlarlistan, den kom bara med på kom i håg antal.

3.
Till tonerna från orgelmusiken bärs kistan ut av inhyrda bärare.
Det var ju bara hon och sonen kvar.
De gick sakta bakom. Prästen slöt an och gick på sonens sida.
Kyrkgången var bred.
Egentligen hade hon inte tänkt närvara alls.
Men sonen och terapeuten hade med sakliga skäl samt en touch av känsla talat med henne om vikten av ett avslut och hon hade gett med sig.
När de kom ut till gravplatsen och kistan sänkts ner trädde det fram en äldre kvinna klädd i påfallande vitt och med en röd ros i handen.
Hon slängde ner rosen och blåste en slängkyss från fingertopparna upp mot himlen.
Hon tog ett steg tillbaka och avlägsnade sig från dem.
När de kom till parkeringen stod kvinnan vid sin bil.
Hon kom emot dem och lämnade henne en lapp där det stod.
Jag är din biologiska mor. Om du vill ha kontakt så ring detta nummer.
Sonen läste och utbröt:
Var det där min mormor?

4.
Skvallerligan var igång.
Det rapporterades om nyinflyttade, vad vaktmästaren missat och den stundande julfesten som så få anmält sig till.
Fru Nilsson på våning 2 som envisades med att hon  skulle kallas fru Nilsson hade ånyo blivit inlagd på sjukhuset.  För vad?
Bestämd var hon nog ängslig och mycket ensam och otrevlig!
Minst alla i skvallerligan som uppgick till nära 15 av de 20 hyresgäster som bodde i huset retade sig på fru Nilsson som skulle vara så märkvärdig och inte ville tillhöra ligan.
En av de mest framfusiga i ligan, hon som tog på sig rollen att ringa på allas dörrar för att få en pratstund och sedan göra sin egen version om de besökta som hon frikostigt delade med sig av till de övriga.
Alla hennes slutsatser byggde på antaganden som fick sin sanning i vad hon hört av andra - den yttre skvallerligan som hon naturtligvis omgav sig med.
Denna gång var det allvarligt med fru Nilsson, hon kom inte hem.
I dödsannonsen stod att läsa:
Begravningingen äger äger rum i stillhet. Inga blommor eller kondoleanser önskas.
Respektera fru Nilssons sista vilja.
Vid begravningen smög den framfusiga ligaledaren fram till kyrkporten och räknade in närmare 100 personer som i stillhet tågade in i kyrkan.
Vid nästa ligasammankomst rapporterades detta.
En tankeställare tog plats i skvallerligan och 8 sökta annan bostad.



Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp 

Copyright Husfru i residenset


söndag 7 januari 2018

Söndagspredikan - en nagel i ögat

Här finns det oskrivna bladet, den öppna söndagen och min predikan.

I natt drömde jag att min blå nagel på höger stortå lossnade.
När jag vaknade och fann nageln på sin rätta plats blev jag först besviken och sedan glad.
Nu kan en ju tycka att en nagel från eller till inte har så stor betydelse. 
Men det har det ...

"Vara en nagel i ögat sägs vara något som är till förtret eller förargelse.
 Synonymt med vagel i ögat.
Etymologiskt säkerligen efter Bibeln 4 Mos. 33:55.
Visserligen förekommer ordet nagel inte på detta ställe i de svenska bibelöversättningarna" 
Denna texten hittade jag  här: 
https://sv.m.wiktionary.org sök på nagel i ögat.

Synonymen vagel i ögat står för att skräp blivit inkapslat i hornhinnan så det blir en liten bulle.
Det har jag haft några gånger, men nu var det länge sedan.
Om stortånageln hamnat i ögat skulle det verkligen vara en riktig vagel. 
Nagelvagel. Vagelnagel.

Den skulle förmodligen täcka hela ögat och absolut vara till förtret och förargelse.
Jag skulle då endast se med bara ena ögat!

Enögd och blåögd står jag där i predikstolen med ett skrivet blad, denna öppna söndagen och min korta predikan är till ända.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

tisdag 2 januari 2018

"Ickefrågor och ickesvar"


 Hur mår du?
Är allt bra?
Förr svarade jag ärligt och lade gärna in ett perspektiv och resonemang på hur jag mådde!
Kände mig så väl om frågan.
För när en frågar så vill en väl ha svar ?

Det finns en artighetskultur i våra hurmårdufrågor som ställs i förbigåendets möte.
Numera har jag lärt mig tänket så jag svarar kort: Tack bra, hur är det själv?
Och det är i detta nu det händer; personen börjar som jag gjorde förr och jag får nästan hela livshistorian i knät så att säga.

Hm ....
Men ....
Om ....
När ...
Hur ..
Vad ...
Varför ...

Så jag har gett mig själv några svarsvarianter:
Jodå, det går.
Jämna plågor, men så ska det ju vara.
Eller dessa varianter:
En ska inte klaga.
En ska vara tacksam.
Andra har det värre.
Eller denna:
Är du säker på att du har tid att höra hur jag har det på riktigt?
Häri vilar en viss ironi, kanske till och med sarkastiskiteter.
Sant, men trevligt är det ju inte när ett kort möte i förbigående görs.

Det trevligaste "ickesvaret"på frågan är:
Tack som frågar!
För det är ett trevligt svar hur som. ?
 Ett "ickesvar" är alltså svaret som icke ger ett svar på en egentligen "ickefråga".

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyrigth Husfrun i residenset

Framtiden

Den 13 december fyller mitt bloggande fem år. Den kom till när jag 2013 stod inför en förändring i mitt liv och insåg att jag var i behov a...