Av sig själv tog bloggaren och bloggläsaren i mig tag i den delen av mitt liv som jag är så glad i, men pausar från då och då på hel, halv eller ibland på en kvartstid.
Klickade in mig runt hos kamraterna här och var.
Har varit hemmavid i vardagens jämna lunk, men den ena dagen blir inte den andra lik hur som.
Som bekant är det något med vardagen som hägrar för mig, Var dag nästan.
Analyser, reflektioner och nollställning avbryter varann.
En ska inte ta sig själv på större allvar än att en behåller självdistansen, nåja, den slingrar sig nog lite i mitt innersta den där distansen.
Min utställning som jag skrivit om blev en riktig höjdare för mig!
Någon hybris är inte så dumt, själens rum lockas av sånt.
Jag målar, målar om. Skriver poesi och annat tjafs.
Har påbörjat återläsningen av serien av Per Anders Fogelström, Mina drömmas stad.
Äter ute och inne och annorstädes. Cyklar.
I går höll det på att gå riktigt illa. "Som tur var" såg jag något på andra sidan gatan och tog med mig cykeln åt vänster - då kommer en yngling i rasande fart ut från höger - jag hade alltså väjningsplikt egentligen kan en säga. Jag kände luftdraget och en sekund eller två så nuddade vår pedaler vid varann.
Minsann.
Förändras en utan att göra en medveten förändring?
Jo, se det är jag övertygad om :-)
Som min bloggvän
Karin på pettas säger: "Bena på jorden och huvudet i himlen"
- åtminstone ena benet :-)
Rullan går ....
