söndag 12 mars 2017

I spåret


Jag har åkt skidor några dagar, så skönt och så vingligt. Jag är trots mitt norska ursprung inte född med skidorna på benen :-) Eller född att ha skidorna på benen.
Spår i skogen med uppför, nerför och kurviga till sin natur i naturen är inget för mig längre. Har inte heller varit det tidigare, men det har gått bättre.
Branta nedförsbackar är som gjorde för rumpskidåkning!
På mitt bostadsområde har ett så gott som platt spår lagts ut - och det är underbart att få kombinera stavarnas bruk med skidornas tänkta framåtgång. Jag är ute efter lite glid och den allsidiga motion som detta ger. Det är roligt!
Så ramlade jag naturligtvis i det raka spåret.
Att min balans är ur led vet jag,  jag gör övningar varje dag. Jag tar mig upp från liggande och sittande på golvet. Det är en allsidig övning, att både komma ner och upp.
Jag blivit något baktung. Det har jag inte övad på alls.
Så där låg jag med skidorna i spåret och en stav under mig och den andra hade en konstig pose.
Jag har ju inte övat på att ta mig upp från fall med skidor och stavar, så det blev att improvisera. Jag kände att jag borde ta av mig skidorna för det spände så i anklarna. Jag försökte med tummen att trycka in utlösaren på bindningen - inte då.
Att trycka till med staven var inte ens ett alternativ.
Nej, nu jävlar tänkte jag och fick mina stavar i snön och tanken var att jag med armkraften skulle häva mig upp. Det visade sig att armkraften inte alls bar upp baktyngden. Och skidorna for framåt och jag blev kvar och föll en gång till, mera bakåt denna gången.
Det var svårt att hålla sig för skratt mitt i hjälplösheten.
Jag, tidigare lätta smärta raska - låg där numera tung osmärt orask. Allt har sin tid.
Av med stavarna, böjde mig framåt och intog ett naturligt rörelsemönster - tyngden framåt med händerna knäppta framför mig så tänkte  jag mig ta mig upp genom att skjuta ut baktyngden och med låren lyfta mig upp - då föll jag framlänges.
Det var då jag fick kraften och kom mig upp och kunde fortsätta färden.
Nästa dag var jag ute igen och föll inte fast jag tog spåret två gånger.
Men jag lade in fall- och stiga upp övning.
En annan skidåkare gled förbi och frågade om jag behövde hjälp - nej, då jag tränar bara.
Och nej - jag tänkte inte ens tanken: Att ta en selfie.

30 kommentarer:



  1. hihihi, hade älskat att se en selfie på dig där i spåret. :D)

    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. En selfiefilm hade suttit bra :-) I träningssdyfte :-)
      Kram

      Radera
  2. Ingående beskrivning av din skidåkning. Underbart! Jag måste säga att du är modig som ger dig ut på sådana bravader. Min stela kropp hade aldrig kommit upp från ett sånt fall. Jag hade nog fått ligga kvar tills nån förbarmade sig över mig....någon med armstyrka. Ha en mysig söndag kära Tove.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den blev ingående, fall för fall :-)
      Kram

      Radera
  3. Hahaha ... vet du, om det hade varit jag hade jag fått skrattspasmer och inte tagit mig upp av den anledningen.
    Tack för det här inlägget :D Det tror jag gjorde min dag faktiskt ;)
    Men måste ju också säga att jag tycker du är oerhört duktig som ger dig ut så där. Jag har inte åkt skidor sedan jag var barn, och knappt ens då ... Vet inte om jag skulle klara det alls ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tro det ja :-)
      En får hålla på tills det inte går längre har tydligen blivit mitt motto i vissa saker :-)
      Plattmarken är en fin bana vet du!
      Kram

      Radera
  4. Så igenkännande! Det är just det som är roligt med skidåkning, att man får ha så mycket roligt åt sig själv. Många skrattanfall är bra för hälsan. Att man blir svag av dem tillfälligtvis gör ingenting, huvudsaken är att man kan skratta åt sig själv. Rumpskidåkning brukar jag också idka. Det känns lite säkrare stundtals. Underbart beskrivet, tack för det Tove! På´t igen bara, snart blir du som Björgen! Heja, heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-) Visst är det härligt att inte få till det direkt och skrattet är en vän att ta hand om på flera sätt. Det bär en både upp och ner :-)
      Heja oss rumpskidåkare!

      Radera
  5. Så härligt med längdskidåkning. Så länge sedan men jag minns hur roligt det var...

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det znogge :-) Ta dig en tur!
      Kram

      Radera
  6. Vilket härligt och glädjefyllt inlägg om din skidåkning. Ordet rumpskidåkning gillade jag och kansk ekan det bli en ny gren. Och det är inte helt enkelt vare sig med balans eller att ta sig upp från framstupa sidoläge eller annat läge nere i snön.
    Skönt att någon stannade och frågade om du behövde hjälp. Men nu har du nog hittat tekniken.
    Jag hade gärna varit med dig och när jag inte kan vara det så är jag med dig i tankarna.
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi ger oss ut i spåret, lägger in rumpskidbacke, tar med oss varm choklad, mackor med stekta ägg och tar dagen på oss :-)
      Stor kram

      Radera
  7. Det var inte så värst många år sen som jag stod på skidor. Men då värkte min rygg. Kul inlägg om din framfart! Önskar att jag kunde varit med.
    Skyltsöndagskram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade varit trevlig det Gerd - när din rygg inte klarade av kunde jag satt dig i en pulka och dragit dig vet du :-)
      Kram

      Radera
  8. Övning ger färdighet :) Livet på skidor är inte så lätt... jag provade långfärdskridskor för någon vecka sedan och jag är knäckt än ;) Men skam den som ger sig!!! Eller hur??? Men det ser enkelt ut då Kalla rusar runt i skogen ;) Jag ska fråga henne nästa gång jag träffar henne om hon har något tipps ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det med övningen - och skridskor ja, det är något jag inte skulle göra - tror jag :-)Fråga gärna Kalla så frågar jag Björgen - sedan får vi ta ett taktiksnack :-)

      Radera
    2. Härligt :) Bakåtvikt / framåtvikt blir det skating... slutar det inte bra kan vi dela en flaska pava ;)

      Radera
    3. :-) syn för gudar :-)
      Vi delar :-)

      Radera
  9. ,-))))) vilket härligt inlägg,
    Rumpåkning när det stupar, känner jag igen! ,-)))
    Att ta sig upp, det kan nog vara svårt, har inte åkt på länge.
    Ditt svar "jag övar" var otroligt störtskönt!! .-))))
    Jag undrar vad den personen tänkte!
    Ha det fortsatt fint,
    KRAM Primrose ,-)

    SvaraRadera
  10. Tack för ett gott skratt, nej flera stycken, kunde inte hjälpa det men jag såg det hela framför mig det du beskrev och det kanske inte var snällt av mig att skratta, men svårt att låta bli.
    Jag tycker att du var otroligt modig som sedan gjorde fallövningar. Tror säkert att det är bra motion och nyttiga övningar, men ändå så jobbigt.
    Måste få säga att jag saknar selfien. Får vi se den nästa gång? Bara bild av vit fin snö och ju härligt det också.
    Ha det bra och kram till dig.

    SvaraRadera
  11. tack själv att du skrattade med mig; jovisst är det nyttigt både skratt och fallövningar!
    Jo, som sagt en selfifilm hade vore perfekt :-)
    Kram!

    SvaraRadera
  12. Alla stunder i livet är inte för selfisar :) motsatt till vad man kan tro ute i sociala media ;)
    Heja! ... för att du ger dig ut och dessutom över på dina "upp- och nedövningar"!

    SvaraRadera
  13. Tack! Övningarna i sig stärker ju :-)

    SvaraRadera
  14. Skam den som ger sig. :)
    Är det något jag, som bor nere i söder saknar, så är det vita vintrar som ger möjlighet att åka skidor. På "platta spår" bör tilläggas. :) Fast de många usla vinterdagarna är förlåtna denna soliga marsdag med vår i sinnet.
    Solig kram till dig!

    SvaraRadera
  15. Inte ska en ge sig- i synnerhet inte i plattspåret :-)
    Tack för solkramen; det var så fint i går och i morse - nu regnar det och det är också våren tänker jag!
    Vårkram till dig!

    SvaraRadera
  16. Haha, kan skriva under varenda mening du skriver! Fast, dessvärre var det länge sen, jag var tvungen att sluta med skidåkningen när vristerna inte längre pallade. Jag har en massa metallskrot inopererat i benen, o då blir det så stelt så stelt. Förr älskade jag speciellt att åka skidor ute på myrarna i mars när solen flödar. Skare på snön så hundarna kan springa bredvid, ryggsäck med grillkorv, då var livet en fest. Och nog är det väl sjutton att man inte kan åka skidor när spåren som ligger här nu är 110 kilometer! Var nu försiktig så du inte bryter dig!
    Kram från pörtet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så härligt det låter med tur på myrarna i mars-solen och hundarna med, grillkorv och - ja så underbart! Förstår att du saknar det Paula men med så mycket skrot som du skriver så blir det stelt.
      Ska vara försiktig :-)
      Kram från Olbergska residenset




      Radera
  17. VIlken underbar beskrivning av ditt äventyr. Längdåkning på skidor är något jag verkligen gillar. Tyvärr är det sällan så mycket snör att det fungerar här hemma. Men vissa vintrar har jag kunnat åka ut direkt från porten och kavat runt en timme eller så trots att jag bor bara 20 minuters cykeltur från Stockholms central.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Å det låter ju fint att du kan om snö finns få "kava runt en timme" när du bor storstan :-)
      Kram

      Radera

Tack - så roligt du hörde av dig!

Gems weekly photochallenge - Vacker

Vad skiljer vacker från andra superlativer? När en människa ser något vackert samspelar känselspröten i alla sinnen, hela kroppen tar in de...