torsdag 10 november 2016

Skottarens historia

På den tiden jag föddes och bara några år efter så gjorde ansvarsdelen i mitt liv sitt intåg. Ingalunda ensam om detta, vi är många runt om som har den erfarenheten.
Något med snö har det alltid funnits inom mig, i en vrå längst in. och flis.
Hur vi inget kylskåp hade, men vi eldade i växthusen med flis, och flishögen lades på just packat snö och var ett utmärkt kylskåp.
På vintern fick vi skotta in all flis i fyrhuset. Hämtade flisen gjorde vi från  sågverket med fars lastbil, skottade ner flisen och en fliseleder med skovlar fyllde flaket. Många spadtag.
Den fick vi lägga presenning över så den inte snöade igen. Samma anordning från flishögen och in i fyrhuset.
Där fanns en stor dysa, vet inte vad det heter på svenska just nu - som vi fyllde och värmen höll sig i växthusen. Ett pass efter väder och vind.  Far byggde själv skovelgrejen, tre till antal :-) Han var händig min far!
Far körde lastbil och var ofta borta. Så det blev jag och min syster tillsammans med farmor så länge hon orkade som stod för det hela så länge far var på körningar.

Vägen ner till vårat var lång och brant. Snön föll så gott som alltid rikligt, och det måste skottas så far kom fram med lastbilen. Var det halkigt sandade vi.  Morgon som kväll. Före skolan och efter skolan.
Minns något om slit, men också en tillfredsställelse då det var klart, så far kunde  komma hem. Min mor valde ett annat liv, så det blev "bara" vi.

Just idag då jag igen måste ut och skotta mer av balkongen för det snöar på nytt dök dessa minnen upp och jag tror jag kan säga att jag möter den lilla flickan inom mig då jag håller på.
Åldern ger förutom att bära alla sina åldrar också en upprepad glädje över livet, över snön. Tänk så enkelt det är!
Så nu tar jag fatt på dagens.
Tack far för tuff barndom och jag har förlåtit dig för att du dog så allt förtidigt. Det blev ändå det bästa för dig, du hade inte klarat av så bra att bli så begränsad. Då hade du blivit en surgubbe ...

31 kommentarer:

  1. Din berättelse minner mig om hur min lilla mamma skottade när vi hade flyttat till Sverige och far min jobbade borta under veckorna. Vi bodde utanför en liten by i norra Sverige och det var en lång väg för mor att skotta fram till landsvägen för att bland annat skoltaxin skulle kunna komma fram. Flera hundra meter vad det nog. Kylskåp… jag var nog tolv när vi flyttade in i en sprillans ny lägenhet och där fanns både vatten i kran och kylskåp. Trevligt att läsa om din barndom.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du också delar med dig; din mor slet hon med!
      Kram

      Radera
  2. Härligt färgspel som möter när jag tittar in till dig. :)
    Minnen, rätt omhändertagna, gör något bra med en. Och den där lilla flickan; det är ett fint möte som man borde vinnlägga sig om att göra oftare. Men man styr inte riktigt över det, ibland dyker hon bara upp och ofta är det härligt att återförenas.
    Jag önskar dig en fin snöig torsdag!
    Kram Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för vacker kommentar!Rätt omhändertagen så bra beskrivning du ger!
      Kram

      Radera
  3. Det händer ofta att man tänker bak på hur det var när man var liten. Både glada och lite mindre glada minnen dyker upp. Det är nog bra med en blandning, för det har präglat ens tankesätt och man har fått lära sig att klarar av motgångar. När jag var barn gick vi till mjölkaffären på lördagsmorgonen och köpte mjölk i en emaljkanna. Vi fick inte kylskåp förrän jag var ca 8 år. Så mycket som har hänt på dessa åren. Intressant att läsa om din barndom. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentar, blandningen av minnen är bra. Emaljkannan som fylldes med mjölk, så fint.
      Kram

      Radera
  4. Så fint du berättar om din barndom. Även om allting kanske inte var så lätt så berättar du med kärlek och glädje även kring det tunga arbetet. Visst slet ni men det var viktig så att far kom hem. Tänk så mycket som har hänt med våra levnadsvillkor på ändå ganska så få år...

    Kram och lycka till med den fortsatta skottningen!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren.Ja, faktisk minns jag min barndom med glädje även om det var tufft. Det känns som en styrka inom mig och en förståelse för andra följer med.
      Kram

      Radera
  5. Jag får tårar i ögonen då jag läser dina rader om din far. Kärlek rakt igenom. Det var trevligt att få en liten inblick ur ditt liv.
    Det är så mycket, ja nästan allt, som är annorlunda nu och det är som du skriver, minnena, de kan ingen ta ifrån oss.
    Jag fick ju slita mycket då jag var ung,men det var så på den tiden, nästan jämt och alltid om man bodde på landet och hade jordbruk. Men, det var trevligt med alla djuren, fast de fodrade mycket skötsel, sånt som var lite tungt.
    Vi hade drygt 300 meter ner till landsvägen så det var långt att skotta och min pappa var borta på veckorna i skogsavverkningar, så det gällde att kunna ta i.
    Min pappa hade ingen bil utan han kom med häst och släde.
    Ojdå, nu åkte jag tillbaka i minnernas labyrinter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för rar kommentar wiolettan; och tack för att du delar med dig .. så lätt att hamna i minnenas labyrinter, det delar vi på :-)
      Kram

      Radera
  6. Minnesarkivet från barndomen är en skatt som kan kan nalla lite av då och då! Tänk så både barn och vuxna fick slita. Är inte en dysa en sorts munstycke?? Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentar! Så sant sagt - vi nallar lit då och då :-)Jo, översta delen av dysan är nog ett slags munstycke när jag tänker efter för det måste ju ha varit en brännugn dit flisen föll.
      Kram

      Radera
  7. Ja, och tänk Tove, så mycket vi har varit med om alla vi i vår ålder. Du skriver så fint, så hjärtefint, om hur det var. Jag känner igen mycket av det skrivna som var en gång...jag tror att jag var runt tio år när vi köpte det allra första kylskåpet. Nu fick du igång mina minnen också.
    Ta det varligt med handleden när du skottar, använd huvudet, för jag kan tänka mig att det är knepigt med fötterna ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentar! Så mycket som vi har i våra barndomsgömmor, att känna i gen oss och mötas lite i just det. Minnenas kram!

      Radera
  8. Säg mig hur gammal var du då du sandande före och efter skolan? Känner du att du tog skada... Du beskriver din far så fint... Jag har vuxit upp utan måsten anser jag. Visst fick jag hugga i, men det var endast rätt. Generationen före mig hade det nog det hårdare... Jag fick passa mina yngre syskon då far och mor var borta på möten å så...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minns från lite före första klassen, men så insjuknade jag i polio den hösten, sedan tog det vid igen då jag började 2:an och åren framåt. Nej, jag har inte taget någon skada tycker jag, men visst fanns det att jobba med att lära sig hantera. Men det har gett styrka och det finns en vinst i att förstå andra ocks¨- och sig själv :-)

      Radera
    2. Tack också du för kommentaren Åke!Glömde det nästan ..

      Radera
  9. Tack för fina barndomsminnen!
    Jag har inte dessa slitminnen. Men minns ändå att både far och mor fick skotta snö. Och mor fick åka med mat till pappa på jobbet.
    Jag hade inga syskon.
    Kommer precis ihåg det allra första kylskåpet. Min far gjorde glass i frysfacket.
    Kram, Gerd

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren Gerd och för att du delade med dig :-)
      Kram

      Radera
  10. Tack Tove, så fint och kärleksfullt du berättar om din far och din barndom. En fröjd att läsa inlägget. Jag tänker ofta tillbaka på barndomsminnen och känner stor tacksamhet till mina föräldrar som trots allt slit gav så mycket kärlek. Önskar dig en skön helg och ta det lugnt med snöskottningen. Varm kram ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren Gunilla och att du delar med dig!
      Varm kram

      Radera
  11. Härliga minnen från din barndoms vintrar som berör och väcker igenkännande tankar hos mig. Din berättelse är varm och kärleksfull trots allt det jobbiga. Ha en riktigt skön helg och varma kramar från väst :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommantaren Eva och att du delar med dig också:-)
      Varm kram

      Radera
  12. "Bära alla åldrar inom sig" eller hur du nu uttryckte det, väldigt fint. Visst gör vi så, bår tillbaka i minnen, gläds, blir sorgsen eller litet blandat. Barndomen sätter djupa spår både på gott och ont. Tack för att jag fick ta del av dina minnen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren Mia, Barndomen växer till sig i oss under åren som läggs till :-)

      Radera
  13. Åååå, så fint, vackert och klokt du skriver om din barndom och din far!
    Alla åldrar inom sig..ja, så är det och tänk vilken liten duktig flicka du har där inom dig.
    Varma kramar till både den vuxna kvinnan och den lilla flickan❣

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren ghugge :-)
      Varm kram från lillflickan och kvinnan!

      Radera
  14. Våra minnen och upplevelser präglar oss i stor grad och när du nu står uppe i alla snön och skottar så passerar de framför dig. Du berättar så fint och kärleken till din pappa finns hela tiden med.
    Hans tidiga bortgång är svår att förlåta, men du har gjort det.
    Och att han blivit begränsad hade inte varit det liv han velat leva.
    Stor, varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren Ditte; vi delar nog de där med våra fäder var och en på sitt sätt, det känns skönt att dela! Tänker på din far som drabbades som han gjorde, det är tunga minnen för dig! Min fars begränsning hade varit en belastning för han och oss syskon.
      Varm stor kram!

      Radera
  15. Så fint du beskriver det ... en slitsam uppväxt, men du minns den ändå med glädje och kärlek.
    Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentar Anki - mycket kärlek finns i dessa minnen!
      Kram

      Radera

En kommentar är alltid fint å få - tack för besöket :-)

Gems Weekly Photochallenge - Låst

Är det låst ja, då är det ju låst. Inget framför, inget bredvid, inget vid sidan och inget bakom - jo, baklås-t Om  en ska låsa måste en...