måndag 11 januari 2016

Det ingår i livet ...cancer, sjukdom

Ni vet som regissör så ser en sina blogginlägg som ett sätt att printpränta ner det som ligger en om hjärtat. 
Denna veckan kommer jag skriva några allvarliga inlägg. 
Jag gör det eftersom jag tycker att det ingår i mitt/våra liv.  Jag har reflekterat en hel del på detta och delger er mina tankar; Någon av er som läser detta kanske tycker att det jag skriver inte stämmer överens med de tankar och erfarenheter ni själva har och det har jag all respekt för. Mitt inlägg är just ett inlägg i en diskussion. eller helst i en dialog som kanske uppstår, där jag delar mina tankar med er.

Jag går rakt på sak. 
Cancer. Cancerdiagnos. Cancerbehandling. Chocken. Bearbetning. Operation. Biverkningar. Förlust av kroppsdel. Smärta.
Ångest.  Bli frisk!  Död.

Än så länge är jag själv fri, men har följt nära vänner i sjukdomen. Sannolikheten att jag drabbas är såpass stor så jag har det med i mitt liv på ett hörn. Inte så att jag går omkring med ångest för det och att det hindrar mig i livsglädjen, långt därifrån. Varje dag är stor glädje för mig nu för tiden.
Jag är glad i livet mitt. 

Den första bekanta jag följde var för 30 år sedan. Hon, den unga fina människan, skolans bästa lärare dog och efterlämnade man och 3 barn. 
Hon var positiv in i det sista.
Vi är många som  har samma erfarenhet av att följa någon. Alltför många såklart. Det är självklart så att en vill ta "upp kampen" med en sån sjukdom. Att med positivt tänkande och friska satsningar hantera sin sjukdom. Rätt kost. Träna. 

Det sägs så ofta att personer som dör i cancer nu för tiden att de har förlorat kampen mot cancern.
Är cancern personlig tänker jag, som om det jag skulle göra i kampen mot inte skulle räcka till och alltså bli ett misslyckande?
.
Sällen hör vi att hen förlorade kampen mot sin stroke. Eller sin Parkinsons sjukdom. Eller MS. Cystisk Fibros. KOL. Diabetes typ 1. Njursjukdomar. Alla skador efter olyckor, med flera. Sjukdomar som också drabbar oerhört, innebär stor förändring i tillvaron och är dödliga.

Depression har också blivit en sån sjukdom som kan anses 'personlig', eftersom en nu kan via medicinering, KBT och annat själv påverka sin situation. Det är liksom ens eget fel eftersom en inte tar sig tillräckligt i kragen om inte medicin och samtalsterapi hjälper. 

Alla sjukdomar har sitt och jag skriver det inte i första hand för jämförelsen, men för att kanske få perspektiv.
Jag menar inte att en ska sätta sig ner och ge upp direkt. Vi är alla olika, och har våra individuella sätt att ta oss an diagnos och följder. Det är upp till var och en.

Min bästa väninna i Oslo  dog i cancer. Lång sjukdomstid. Frisk en tid. Så ny inoperabel period, massor med cellgift och strålning som gav biverkningar. Den 25 är det ett år sedan. Hennes kamp var länge lyckad och hon bar det fantastisk; när hon inte längre orkade kände hon sig misslyckat, som om hon inte gjorde, eller trodde tillräckligt. Vi pratade om det att ge upp - ja, men då dör jag ju.

Jag överhörde två kvinnors samtal på en buss i somras söderut.
Ena kvinnan säger: 
- Jag orkar inte längre delta i vår cancergrupp. Dels är jag för trött och jag har ofta så ont nu. I bland är stämningen bland oss som om vi inte alls är sjuka, vi har "liksomcancer" och den kommer inte åt oss. 
 - Mina senaste värden är bottenlåga ännu en gång, jag överväger snart sluta all behandling för jag orkar inte. Min tid upptas av det och jag hinner inget annat. 
- När jag sa det i gruppen så blev det så konstigt  tyst. Peppningssnacket gick över alla gränser; Jag fick be de att sluta helt enkelt.

Att sitta på sätet  framför skapar tjuvlyssnare, det är oundvikligt.  När jag gick av bussen så sa jag att jag hört deras samtal och att det var lärorikt och gott att höra hennes ord.
Hon tog min hand och sa tack!
Om du har läst ända hit så tack för det!



Copyright Tove Olberg

30 kommentarer:

  1. Cancer är fortfarande en skrämmande sjukdom, trots att överlevnaden nu är så mycket större än bara för några år sedan. Jag har skrivit om min syster på bloggen i dag... hon kämpade i fem år tills hon tackade nej till all behandling, till läkarnas förtret. De försökte till och med lura i henne några kapslar, som hon gömde i batteridelen till radion och som jag sedan smugglade ut ur hennes rum.
    Ja, i bussen får man ibland höra både det ena och det andra, men det är inte alltid lika uppbyggande som det du fick höra. :)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smart gömställe! Det har sina sidor att avstå från behandling också. Många infallsvinklar på det. Att bli lurad är ju inte bra. Kommer för att läsa hos dig :-)
      Tack för din kommentar!
      Kram!

      Radera

  2. I går till Nej till Cancer grät jag floder, har så himla många som dött i denna djävulska sjukdom. Vi har kommit långt men vi behöver komma på något som gör att Cancer inte vill vara i vår kropp, utrota den vet jag inte om det går.... Kanske kan man använda den till att göra någon nytta istället för att äta upp människor.

    Kram på dig ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har en kommentar på din blogg min vän!
      Finns mycket kvar att göra så är det!Skön tanke det med att den kan göra nytta i stället ...
      Tack för din kommentar!
      Kram!

      Radera
  3. Cancer är kanske den allvarliga sjukdom som flest människor kommer i kontakt med eftersom den finns i så många former. Min dotter, Rasmus mamma, fick leukemi när hon var 6 år. Då hade just en ny behandlingsmetod kommit hit från USA och där det var 50% chans att bli botad. Tidigare var det inga barn som överlevde. Behandlingen tog tre år med strålning, cellgifter och annat elände, men hur dåligt hon än mådde sa hon alltid: "Jag måste ta medicinen annars blir jag inte frisk": Hennes positiva syn och tro på att bli frisk hjälpte mig många gånger. Stödet från omgivningen var tyvärr inte stort. Ulrika fick inte bli smittad med någon barnsjukdom eller infektion för det kunde vara direkt livshotande. När jag bad föräldrarna att berätta om deras barn var sjuka, så jag kunde låta Ulrika stanna hemma från skolan, tyckte en del att det var alldeles för jobbigt. Tron på mänskligheten fick sig en rejäl törn där. Ett mycket intressant inlägg. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läser och tänker - att ens barn får cancer. Du beskriver så fint och varmt vettigt, jag blir berörd!
      Jag tror det är många med dig som får sin tro på mänskligheten avskalad. Rädda och förhärdade får det svårt och så blir beteendet därefter. Men det svider mycket och kan kännas fullkomligt onödigt - rent av fult, repsektlöst blir min tanke. Det går ju att säga att en inte vet vad en ska säga. I svåra stunder provas vi och det blir lite "egennyttigt" att inte delta. Många vinklar Gunnel, jag sätter stort värde på din kommentar att du delade med dig! Ser att pettas har en hälsning till dig i sin kommentar med extra kram, nu blir den dubbel!

      Radera
  4. Bra, tänkvärt inlägg, Tove! ♥

    Jag har också reagerat på uttrycket "förlora kampen mot cancern". Det låter som ett personligt misslyckande, vilket det inte alls är. Jag har sett sjukdomen gå bredvid mig, min make hade den i 6 år.

    Och "ta sig i kragen" vid depression, det gör man bara inte så där, hummar med i dina tankar där.

    Kram från mig, som varit på väg att mista mitt yngsta barn i andra sjukdomar två gånger om, men där det lyckats, hon mår bra idag ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har flera prövningar på detta område Gerd, så jag blir glad av dina humanden när du läser mitt. En tanke och upplevelse delad i vår vardag!
      Tack för kommentaren och att du delade med dig!
      Kram!

      Radera
  5. Även jag är beredd på att det en dag blir min tur.
    Om man nu kan vara beredd men i alla fall finns det i mina tankar. Jag har många nära och kära som har haft cancer, som har dött men också flera som har klarat av sjukdomen. Ett tag jobbade jag som stödperson för cancersjuka och deras anhöriga, satt vid dödsbädden när ingen annan orkade osv. Jag har tänkt skriva om allt detta många gånger men det har inte blivit av.
    En extrakram till Gunnel här ovan. Att ha ett cancersjukt barn måste vara något av det allra värsta.
    Stor kram till dig Tove för att du tar upp sådant som är svårt och hjärteknipande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då har du mycket erfarenhet om detta Karin på nära håll som gett dig insikter och kunskaper - då kommer det nog med i egna livet som vi upplever det båda. Om du känner för det så skriv gärna om dina upplevelser nån gång. Tack för kommentaren och att du delade med dig! Skrev in din extrakram till Gunnel i mitt svar till henne. Det som är svårt behöver tas upp tänker jag.
      Kram!

      Radera
  6. Jo, jag läste till slutet och tycker cancer är ett skit. I släkten har vi bara cancer i gammal ålder och det tröstar mig något. Nu dog Bowie också. Eftersom jag inte drabbats tänker jag inte mycket på eländet. Det är bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är för härlig du; tack för att du läste hela och delade med dig av ditt! Det är bra!

      Radera
  7. Att få leva tills man dör kan innebära att avstå behandling med svåra biverkningar och det borde både närstående och vårdpersonal respektera. Jag har upplevt att närstående kan vara de mest ihärdiga påtryckarna och den sjuke har för husfridens skull gått med på väldigt underliga och påfrestande sk alternativmetoder. Eller med stor ångest måst undvika kontakt med vissa släktingar som överöst familjen med huvudlösa förslag.
    Sen reagerar jag alltmer mot att vi stirrar oss blinda på cancer och glömmer en massa andra sjukdomar som skapar lidande och död. Cancer botas ofta numera, diabetes typ 1 botas inte, orsakar ett liv med många restriktioner och ofta svåra komplikationer, mycket lidande och för tidig död. Varför har vi inte regelbundna insamlingsgalor till diabetesforskning?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men din bakgrund har du mycket erfarenhet och kunskap.Jag nickar och reflekterar över det du skriver, mina tankar går också dessa vägar ...
      Tack för din kommentar! D

      Radera
  8. Jag läste varje ord av det du skrev Jag är oerhört tacksam över att vara friskt så här långt. Jag vet mycket väl att livet hänger på en skör tråd och att varje dag är en gåva som man måste försöka göra det allra bästa av. Ibland lyckas det, ibland inte! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Solveig för det!Livstråden är verkligen skör. Vi tar tillvara dagen.Kram!

      Radera
  9. Jag tror att man använder uttrycket "förlora kampen mot cancer" eftersom det verkligen innebär så mycket kämpande av personen som drabbats. Stroke kan man inte kämpa mot, den drabbas man direkt av liksom hjärtinfarkt. Inte heller Parkinssons sjukdom innebär att man måste kämpa särskilt mycket. Där tar man sina tabletter och kan inte göra så mycket mer åt det. Men har man väl fått diagnosen cancer så blir det (i svåra fall) oändliga jobbiga behandlingar med cellgifter som man mår väldigt dåligt av. Att utstå dessa med alla sina svåra biverkningar är verkligen att kämpa och att inte ge upp, tycker jag.
    Man får hoppas på de nya medicinerna som kommit på den senaste tiden att de kan hjälpa till att bota denna hemska sjukdom.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det som du skriver att det har sin orsak att uttrycka sig så. Jag delar inte dina tankar om att de sjukdomar som du du nämner skulle vara utan kamp. Att drabbas av cancer eller stroke, hjärtinfarkt, ALS är att drabbas oavsett sjukdom tänker jag. Jag grundar detta på min långa tid i vården. Visst finns det mediciner och de blir bättre och bättre, men långt från biverkningsfria. Att åter repa sig, infinna sig med sin förändrade personlighet, förlorad integritet drabbar den enskilde och dennes omgivning rätt så rejält. ALS är ännu en sjukdom. En stroke eller hjärnblödning är allvarligt nog.Träna upp förmåga att tala gå igen, äta själv osv. Hoppas som du på bra mediciner gör vi och det känns bra - men under tiden tänker jag, har vi sjukdomarna med oss i våra liv.
      Tack för din kommentar och att du delade med dig av dina tankar!
      Kram!




      Radera
  10. Tusen tack fina tove dör dessa dina tankar. Jag har också funderat på uttrycket "att förlora kampen mot cancern". Men jag ser det inte som ett misslyckande om någon inte överlever. Men jag tror man kämpar både mot cancer och andra svåra sjukdomar, till en viss gräns. För man vill så gärna leva. Likadant med någon som håller på att kvävas, man kämpar för livet.
    Jag har en del i min närhet; både barn, ungdomar och vuxna (alla åldrar) där några haft cancer och idag är friska, andra har pågående cancer och några har avlidit.
    Jag hade på 60- talet en pojkvän som hade cancer och som avled när han var 19 år. Jag var hos honom tillsammans med hans föäldrar, mina föräldrar och hans katolska präst strax innan han avled och han sista ord var; "det är inte mig det är synd om utan det är ni som blir kvar".Dagen därpå avled han.
    Han var klar med livet för det fanns inget alternativ...Och han hade sin tro, vilket hjälpte honom.
    Tack för samtalet från bussen. Det gav mig många tankar.
    Stor kram Tove!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte ett misslyckande att dö i cancer. Lika lite som i en annan sjukdom och kämpar-andan i oss är ju livet vi har, vi vill så klart. Din berättelse om din pojkvän berör mig djupt då den är så full av liv på något sätt trots att livet tog slut för honom. I hans uttalande ligger det mycket av insikt om kärlek, tro och sanning i det han uttalade.
      Tack för din kommentar och det du delade med dig av!
      Stor kram!

      Radera
  11. Håller med till 100% i denna sak! Jag är allergisk mot detta eviga kämpande. Naturligvis måste man kämpa för livet och för att behålla livsviljan även mitt i ev smärta, illamående och trötthet. Men det är verkligen inte så att de som kämpar mest och bäst klarar sig och de som dör har gjort någonting fel! Jag har några goda vänner som har cancer, och jag upplever att de har en enorm press på sig. De tror t om att om de tränar så kan de förböttra sina värden (typ Hb, vita...) Vilken strunt! Om kroppen som är sjuk befaller en att vila så är det bara att lyssna på kroppen tycker jag.

    SvaraRadera
  12. Allergi ja minsann ...
    Tack för din kommentar och att du delar med dig!

    SvaraRadera
  13. Jag vet att jag har kommenterat den här tråden förut men jag måste bara få ur mig hur djävlig, rent ut sagt den förbannade sjukdomen är. Tack för ordet och förlåt ett mustigt språk! Kram

    SvaraRadera
  14. Tack för ännu en kommentar i tråden, och mustighheter är tillåtna här :-)
    kram

    SvaraRadera
  15. Hej Tove! Jättebra inlägg du gjort här! Jag har tyckt hela tiden att uttrycket "förlorat kampen" eller värre "gett upp kampen" är helt fel för det kan väl ändå inte vara så att det helt och hållet hänger på viljan om man ska blir frisk eller ej!!? Visst, viljan har en betydelse till en viss gräns..!
    Cancer är en förfärlig sjukdom men vi får hålla hoppet uppe och tro att forskningen går framåt och att det snart finns botemedel mot de flesta former.

    OBS! Har haft datakrångel! Min adress nu är Ghugge.blogg.se

    Kram fina kloka vän

    SvaraRadera
  16. Ändrar din adress i min lista så jag hittar dit annars får jag kanske abstinens ..
    Tack för din kommentar och att du delar med dig!
    kram

    SvaraRadera
  17. Även jag reagerar starkt på det här med kampen mot cancer. Dels för den press det sätter på dem som blivit sjuka och dels därför att vi med det ger cancern än mer kraft genom att vi demoniserar den och gör den till ett allt överskuggande vidrigt hot.
    Vad gäller kampen mot saker och ting kan jag inte annat än hålla med moder Teresa som vägrade att marschera mot krig men gärna gick många mil för fred. Det vi fokuserar på får kraft och kampen mot något riskerar därför att bli kontraproduktiv.

    SvaraRadera
  18. Du sätter ord på oönskade konsekvenser och motsatt verkan av syftet; tack för den kommentaren och att du delar med dig på det sättet du skriver om det!
    Kram

    SvaraRadera
  19. Jag har haft lite internetkrångel och blir plötsligt bara utloggad... vet ej varför...läste det här inlägget till slut för några dagar sedan, men när jag precis skulle skriva en kommentar så blev det svart... suck.
    Cancern har tagit min bästa väns liv... min kusins liv och några andra i bekantskapskretsen har drabbats och lyckligtvis klarat behandlingen och blivit friskförklarade. Tanken att man själv kan drabbas finns där... men trycks bestämt åt sidan... vill inte, vill inte...
    Tack Tove för intressant läsning.
    Kram

    SvaraRadera
  20. tack för att du kom tillbaka Anki och kommenterade och delade med dig!
    Vi är många som vill inte ...
    kram

    SvaraRadera

En kommentar är alltid fint å få - tack för besöket :-)

Dagens lilla 2 - Märkvärdigt

Är märkvärdig något en gör sig? Vill göra sig? Eller är det märkvärdigheten som gör en? Märkvärdigt eller inte? Märk värdigt.  Är in...