torsdag 14 januari 2016

Det ingår i livet .... döden

Första inlägget kan du läsa här Det ingår i livet ... cancer, sjukdom

I utkast har det legat där för att mogna. Som om döden tar sig tid att mogna.
Hos bloggkollega - var kom det ordet i från mitt dödsallvaret mitt i livet?
Bloggvän som bloggskribent, vilken benämning vi än ger det så blir mitt utkast omskrivet till viss del och jag länkar till kollegorna för de skriver om det samma på ett bra sätt det som berör oss.

Mia på miatankar som i sin tur länkar ännu en bloggkollega i skuggan av.
Tack ni båda!

Döden ja, den är livsviktig skriver Elisabeth Kübler Ross. Lars Wikander skrev boken Bryt dödstystnaden som kom till mig under en fortbildning i mitt vårdjobb 1985 där författaren höll föredrag om hur vår död på institution präglades av tystnad.

Ett annat föredrag i fortbildningssyfte berättade om när någon på avdelningen dog så fanns en Inez undersköterska som ordnade till, tröstade och var närvarande!
Så slutade Inez och gick i pension. När någon dog så uppstod ett glapp och det blev så påtagligt oreda ... först förstod de inte varför men så kom de på det: Det där skötte ju Inez.
Kan inte komma på vad föredragshållåren hette, men temat var arbetsmiljö, antistress och livet själv när döden kommer.
Tankar jag har: Har döden blivit än mera fjärran eftersom vi håller på med så mycket självförverkligande och det där positiva tänket, det tar ju tid  så vi hinner inte dö än .. skjuter vi det framför oss?

Som vanligt så skriver jag rakt ur tanken och kanske är det här rörigt värre -  i så fall  - så har jag väl beskrivit rörligt nog precis som livet - och döden.

En tanke slår mig just nu:
Om jag dog just nu så med böckerna liggande på bordet.
Döden är livsviktig, Bryt dödstystaden och sist men inte minst boken Självmord angår oss alla så skulle det ställa till det ...  (det får kanske få ett eget inlägg)
Jag sitter dessutom i morgonrocken under en filt i soffan ... håret på ända, oborstade tänder ... säkert luktar jag svett också. Mitt på dagen!!

Som avslutningkuriosa ska ni få en liten finklädd sann historia som en av mina män i livet berättade om sin farfar:
Det skulle var fest på de eldres hjem som det så vackert heter i Danmark. Då sundhetsplejer - ännu en vacker benämning - kommer in för att meddela när festen skulle börja: 
Farfar svarar att han skal inte delta. Men om hon kunde vara snäll och i iordningställa hans finkostym, stryka vitskjortan och hänga upp det på garderobsdörren samt ställa in en liten snaps på bordet. Han gjorde klart att att inget mera ville den dagen.
På kvällen fann de honom liggande på sängen i finkostymen och lillingglaset tömd.
Han klädde sig fin, tog en sista sup och dog.
Tack för din uppmärksamhet!

Uppdatering kl. 19.25: Jag har lagt in direktlänk till Mias inlägg nu:) blev en miss där! Copyright Tove Olberg

23 kommentarer:

  1. Vilken rörande berättelse om den gamla mannen. Jag tror faktiskt att en del människor känner på sig när det är dags. När vi diskuterade fars 75-årsdag, sa han att då är jag inte med. Det var han inte heller. Men trotts att han var trött och sjuk, så satt han och jobbade vid sitt skrivbord varje dag med alla praktiska detaljer, försäkringar och allt som skulle tas hand om sen när mor blev ensam. Ett par dagar efter han färdigställt allt dog han. Du tar upp så viktiga frågor. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fin berättelse du ger oss! Jag blir varm i hjärtat: ett lysande exempel på att döden ingår i livet! Tusen tack för detta Gunnel!
      Stor kram!

      Radera
  2. Fin historia om gubben, tänker nog lite så...
    När döden knackar på då önskar jag att det sker från min bästa sida, gärna uppklädd med ett leende på läpparna. Jag hoppas att jag hunnit döds-städa.

    Kram ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dö-städa gör jag då och då, blir aldrig klar! Det kommer säkert inte vara klart den dagen det gäller, heller... ;-)

      Radera
    2. Svar till Comsi: Den gubben var en stilig man, så är det nog med dig tänker jag att du är en stilig dam :-)
      Svar till COMSI och MIA: Dödsstäda har jag gjort och som du säger Mia; jag blir heller inte klar - så fort jag fått undan så kommer nytt ... men kuvertet med det jag vill det uppdaterar jag så det ska vara aktuellt :-)

      Radera
  3. Tack för att du länkat till min sida, Tove. Jag sänder med en direktlänk just till det inlägg du vill leda till. Det blir enklare så för läsarna... ;-)
    https://miatankar.wordpress.com/2016/01/08/att-do-ensam/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mia att du uppmärksammade det, det blev fel i hastigheten, nu uppdaterade jag länken!
      :-)

      Radera
  4. Dystert. Men fint om gubben som tog sin sup och dog. Fast jag vet inte om det är tillåtet att göra så i Sverige.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror inte det är tillåtet i Sverige, men jag har sett eller hört att något boende tillåter det vilket jag tycker är helt rätt för den som vill - mindre farligt kanske än alla mediciner. Tack för att du läser och lämnar kommentar!

      Radera
    2. Jag kan svara på att på Hospice kan det bjudas på en liten, eller iaf ett glas vin. De är ju outstanding.

      Radera
    3. Outstanding och mycket bra!Tack Gerd!

      Radera
  5. Den rörande historien, kan jag mycket väl tänka mig vara sann. En del planerar "som om" och känner på sig.
    Jag har ett exempel, det städades och planerades, så allt låg färdigt, när så dags var.
    Döden är ett mysterium, som vi inte kommer ifrån och inte riktigt vet hur det är, sedan.
    Det som sker, det sker.
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den historien är så sann den kan bli :-)
      Ditt exempel visar också att döden ingår i livet.
      Tack för din kommentar!
      Det som sker det sker!
      Gokram!

      Radera
  6. Lite som din historia om den danske mannen blev det när min mamma avled på Karolinska. Tyvärr hann hon inte klä upp sig, Det had ehon gärna gjort och helst med hatt, men överläkaren serverade henne, enligt hennes önskemål, ett danskt smörrebröd och rött vin. Och jag tror också att döden ingår i livet. Jag hoppas bara att jag inte som pappa tynar bort i utdragen alzheimer, för hans lidand evar inte värdigt honom. Och ingen annan heller...
    Stor kram och många tankar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns det fina avslutet som din mamma fick. Många lidanden ofta långsträckta är mindre roliga - jag tänker det finns något obarmhärtigt över det - många moral/etiska diskussioner om hur det kunde hjälpas. Din pappa var ju en spänstig man med god fysik kanske det påverkade? Min mor dog i Kol och det var ett evigt lidande in idet sista, hon blev lagt i respirator troligen av ett missförstånd och när den blev bortkopplad levde hon mot alla odds nästan två dygn till och kampen var svår. Nej, ingen annan heller du har så rätt!
      Tack för din kommentar och att du delade med dig! Tröste-och uppbyggande kram!

      Radera
  7. Har läst flera böcker av Elisabeth Kübler Ross och tycker mycket om dem. De ger perspektiv på både livet och döden. Minns att jag gav Döden är livsviktig till en god vän som jag trodde skulle ha utbyte av den. Märkte direkt när hon läste titeln att det inte blev så bra som jag hoppats. Tror att hon aldrig läste den.
    Kanske en av anledningarna till att vi har så svårt att tala om och förhålla oss till döden är att den numera är så institutionaliserad. Vi har därmed också skjutit den ifrån oss.
    Så fint med den äldre mannen. Tror att det är så de flesta av oss vill ha det.
    Stora kramen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tänka mig den situationen då du gav boken - vi har mycket obehag och rädsla för döden i våra liv. Tack för din kommentar och att du delade med dig.
      EKB kram!

      Radera
  8. Tack för detta inlägg! Det är så många som aldrig vill tala om döden, på något sätt verkar de tro att om man inte talar om den så finns den inte. För mig har döden alltid varit intressant och mystisk - men förstås även lite skrämmande.
    Ju äldre jag blir desto mer rör sig tankarna om det oundvikliga slutet. Och tiden verkar nu rinna undan allt snabbare. Antagligen har det att göra med att framtiden krymper alltmer, man har det mesta bakom sig. Man kan inte längre planera så långt i förväg.
    Jag är inte rädd för själva döden, men jag är rädd för det som kan hända före. Att jag ska bli ett kolli som inte klarar mig själv. Just det gör mig vettskrämd.
    Min mor drabbades av Parkinson vid 62 års ålder och tynade sakta bort; hon var nästan 78 år när hon dog. De sista sju åren låg hon på en långvårdsavdelning, men två år före det skötte jag henne hemma vilket jag är så tacksam över att jag kunde göra. Det var två fina år men naturligtvis jobbiga, både psykiskt och fysiskt. Vi stod varandra väldigt nära och jag önskar att jag hade kunnat sköta henne hemma ända till slutet men det var omöjligt. Men jag var hos henne varje timme den sista veckan hon levde. För henne var döden efterlängtad, en befrielse.
    Ofta är den det. När sjukdom och/eller ålder berövat en på det mesta som beskriver LIVET då är döden en vän.
    Jag önskar att alla fick sluta jordevandringen som den gamle mannen i sina finkläder. Ett värdigt och fint slut.
    Än en gång tack för ditt inlägg! Må väl!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit!Du delar med dig på ett fint sätt där du beskriver en del av vägen tills döden kommer som en befrielse. Berörd blir jag och du bidrar till mitt inlägg så det blir mer innehållsrikt!
      Tack för att du delade med dig!

      Radera
  9. Döden, ja den finns på något vis ständigt runt hörnet som en påminnelse till oss om att uppskatta livet. Livet som är här och nu...och när döden oväntat eller väntat ger sig tillkänna är vi på något vis aldrig beredda...döden är alldeles för främmande och definitiv för att vi ska förstå dess konsekvenser. När man förlorat någon så blir det på något vis aldrig detsamma igen.

    Ha det fint! Och Ta Väl hand om dig!
    Kram Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är närvarande ja! Som du säger så fint livet här och nu så lever jag nu för tiden!Om döden tänker jag att jag inte behöver förstå så mycket heller ... det ger sig då den inträffar. Den är ju ett naturligt inslag och att vi inte vet - fast vi skulle vilja det tror jag mer i dag än förr kanske.
      Tack för din kommentar, att du delade med dig och din omtanke! Jag lovar på heder och samvete att jag tar väl hand om mig och jag har det fint!:-)
      Det samma till dig!
      kram

      Radera
  10. Jag brukar säga att jag är stolt för jag tillhör ett folk som aldrig dör. Vi går bort, avlider, kilar runt hörnet, finns inte mer osv i all oändlighet, men dör gör vi inte!
    Tack för ett fint inlägg och att du inte duckar för ordet död! stor levande kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du jag tänkte på dig då jag skrev då jag kom i håg hur du tänker om döden!
      Tack för din kommentar och att du delade med dig!
      Levnadsglad kram!

      Radera

En kommentar är alltid fint å få - tack för besöket :-)

Gems Weekly Photochallenge - Låst

Är det låst ja, då är det ju låst. Inget framför, inget bredvid, inget vid sidan och inget bakom - jo, baklås-t Om  en ska låsa måste en...