måndag 4 januari 2016

Berättelse - Människorna i 49:an

Stina Kär är en gammal fröken, förmodligen oskuld. På passande vis bor hon på markplan. Rollator och knappt det passar inte i en fastnad hiss. Såpass. Hissen i huset stannar ständigt nämligen helt opassande.
Ingen vet vad hon sysslat med i sitt friska liv. Hon är iallafall snål, det är hela trapphusets figurativa befolkning överens om. Gammal är hon också vid det här laget. Det har hon alltid varit säger ynglingen på våning fem, och de vet ju allt, de unga.

Mitt emot Kär bor Kurtsson. Liten, rund, närsynt och hör illa. Enligt sägen har han varit en fruntimmerskarl hela sitt liv. Numera syns ingen till.
Jag har varit vaken några slumpvis valda nätter för att kolla och ingen såg jag.

En trappa upp, på plan ett står det på dörren till vänster; Familjen Brusell.
Dörren är  öppen och där går jag in.
Ropar hallå och strax står de där alla 7.
Far Brusell kommer sist. Det svarta håret på ändå och famnen full för sin familj och alla andra som råkar behöva den.

Bordet är dukat med allskens gott. Här vilar inte ro men mycket ljud o frid.
Mor Brusell är kokerskan, städerskan, hembiträdet mor och hustru - allt i ett säger far Brusell. Nyper sin fru i rumpan och placerar en puss på hennes pikanta näsa. Fru Brusell är kvinnan som sadlade om från yrkesskicklig civilingenjör och blev hemmafru. Det sägs att hon gjorde en uppfinning och att pengarna efter patenten strömmar in. Jag har aldrig frågat och de har inget sagt.
Herr Brusell kör taxi, tunnelbana, buss och frilansar sig genom livet i stort.

Till höger bor en blind man, gift med en kvinna med dimmig syn. Herr och Fru Blidim står det på dörren.
De är uppåt värre för att de just inget eller lite ser, säger de. Jag kände genast att hon var vacker, säger han. Han formar till sig då jag tittat länge, säger hon.

På nästa plan bor det en änka, änkan Proviva  Koting med faderlös son Sivert som således har samma efternamn. En tidigare prostituerad, Wilma Påls. En dubbelamputerad som dessutom saknar hörsel men har rullstol, Rulle Kvist.

Vår hyresvärd är en person som tänker psykosocialt-ekonomisk, så han slog ihop de två lägenheterna till en så de ovan nämnda bor alltså i kollektiv. På dörren till vänster står det Kom glad in.
På dörren till höger står det Utgång.

På tredej plan bor jag till vänster.  På min dörr står det Svea Brun. Min granne till höger som lever sitt liv i sol under vinterhalvåret. På hans dörr står det Char Les.
Midsommar firar vi ihop han och jag.
Små grodorna sjunger vi då och skuttar omkring. Helan går till sillen som vi låter oss väl och mycket smaka. Så svärmar vi en stund och kollar in lysmaskarna.
Han har 10 barn som han träffar en gång om året. Han har de med samma kvinna enligt honom själv.  De kom på besök alla tio en gång och det var ett förfärligt väsen i trapphuset. Char är utomordentlig skicklig på att göra processerna med onödigt tjafs korta - så lika mycket väsen var det då de bara någon minut efter uppgångens väsen tog fatt på nedgångens.

Plan fyra är en stor vindsvåning där det bor en konstnär.
Konstnärer är ju en kategori för sig, det är en lysande punkt i vårt trapphus.
Tidvis bor en teatralisk kvinna hos honom. Hon är skådespelerska och ser mycket eldig ut i sina röda, gula, orangea och rosa kläder. Hon är het, säger konstnären, då vi för en gångs skull fick i hop till en gårdsfest.
På den stora dörren står det Viktor Romaus. Teatraliska lyder smeknamnet Vindsfröjd.

Högst upp i huset finns ännu en vindsvåning som i verkligheten är en liten ettalya med kokvrån. Där huserar yngligen som vet allt, Yng står det på en postitlapp på dörren.
Yng är student och det har han varit väldigt länge enligt mig. Den ena kursen efter den andra avverkas, kunskap är inte tung att bära säger han. Fil.cand, Fil. mag och Fil fil.
Som många studenter extraknäckar han som bartänder och personlig assistent.  På gårdsfesten sa han att de yrken ligger så nära varan.
Herr Brusell tar i sin freelanca tillvaro på sig för mycket, då hoppar Yng in. Så vitt jag vet har han inte gjort någon jämförelse med de andra yrkena vad gäller taxikörning.

En gång hade Brusellarn taget tre taxikörningar. Yng hoppade in och tog en. Den tredje föll på mig som har körkort men inte bil.
Utan att hinna tänka så satt jag, Svea Brun bakom ratten på taxibil 3.

Min första kund hämtade jag upp på Sviternas väg 10. När jag själv åker taxi så retar jag mig på att den bakom ratten sittande har svårt att lämna platsen för service till kund.
Jag hoppade ut och var raskt vid kundens sida för att ta hans stora resväska, men se icke då, den ville han ta själv.
Han var tyst under hela resan. Ut till vår flygplats tar det 25 min.
Hans telefon ringde:
- Knapsson här.
- Men se Andersson, så trevligt. Jag sitter i en taxi så fatta dig kort.
Knapsson var den typen som inte talade med högtalare på.
15 minuter lyssnade han på personen i telefonen, så kom en brysk avslutning:
- För helvete Andersson, du får se till att röja problemet ur världen.
Kanske Andersson var en torped?

När jag parkerat åket på anvisad plats och betalningen är klar så önskar jag Knapsson trevlig resa!
Då gör han en ful grimas och frågar  med is i rösten om jag har för avsikt att inte bära ut resväskan åt honom?
- Precis, svarar jag!
Sällan har ordet precis varit mer precis.

På återvägen till stan får jag en ny körning.
Denna körningen blir mer livat.
Kvinnan ska inom en adress i stan innan hon kommer till sin avlämningsadress nånstans i skogen norr om stan så en körning på drygt 45 ligger framför oss. Endast en handväska och en tygväska med Gösta Linderholms fru Lena Linderholms underbara mönster. Rulla in en boll och låt den rulla.

Hon har knappt satt sig innan telefonen med högtalare kommer fram.
- Pia, hur har du det?
Pia hinner inte svara, min kund pratar på direkt.
 - I går så fick jag uppsöka akuten. Hemorrojderna är förfärliga denna gång. Faktisk en hel klase.
Jag satt med ett gott glas vin, en klase druvor och en god ost då det blev så fruktansvärt ont.
När jag tittade efter så var trosan full av blod.
På akuten fick jag sitta och vänta jättelänge. Hemorrojder har inte första prio enligt triagesystern.
En rektoskopi gjordes - det känns som hela tarmröret ska ballongsprängas. Att ligga där på britsen med rumpan öppen är minsann ingen höjdare.
Pia försöker säga något men det är ju fullkomligt onödigt.
- Och tror du inte det kommer in ett akut brådskande prio ett fall - så där blev jag liggande och vänta.

Nu är vi framme vid mellanlanda-adressen och kvinnolivet ber mig om hjälp att hämta ett paket på våning 3 så kan hon fortsätta tarmrörsutredningen.
 - Tyvärr, säger jag och ikläder mig en sorgsen min - eftersom du inte har något handikapp så är inte det min uppgift.
Hon stiger motsträvigt ur bilen och jag väntade i 15 minuter innan hon kom ner igen - utan paket!
Under resterande färd stängde jag av bak i bilen verksamheten och ställde in volymen på radion så högt det gick och lät madam Hemoröjd  leva sitt eget liv.
När vi kom fram hade hon inget kort att betala med, ej heller kontanter. Men hon ringde personen hon skulle besöka, denna gång utan högtalaren - en man som kom ut i morgonrock och tofflor, viftade med alltför mycket pengar som de båda insisterade på att jag måste behålla.
Detta är enda gången jag kört vit taxi svart.

Copyrigth Tove Olberg

36 kommentarer:

  1. Vilken makalös berättelse! I den trappuppgången kan det aldrig bli trist. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack; jag har roligt när de formar till sig de där figurerna :-)
      Kram

      Radera
  2. Vilken härlig berättelse och vilket persongalleri. Det borde du förlänga till en tjock roman. Jag gillar att få skratta en måndagsförmiddag. Kram Bosse

    SvaraRadera
  3. Finns det några lediga lägenheter här undrar jag...
    Det skulle inte bli en trist minut.
    Vilka fantastiska personbeskrivningar!Så sköna!
    Tack för underbar läsning denna snöiga vintermåndag och jag har läst högt för Bosse dessutom. Han skrattade gott!
    Och Tove, bra att du körde vit taxi svart!
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ditte och Bosse! Det är så roligt då dessa gestalter uppenbarar sig efterhand som jag skriver och går en trappa upp :-)
      Kram!

      Radera
    2. Med andra ord har du lika roligt som författare som vi har som läsare.

      Radera
  4. Tänk så mycket man går miste om ifall man bor i villa. En så skön samling människor livfullt skildrade av ett berättarjag som det är lätt att ta till sig. Tack för denna muntra underhållning.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tove Olberg/Svea Brun blir så glad då du säger så fina saker!
      Kram!

      Radera
  5. I mitt nästa liv ska jag bo i höghus! Helt säkert!
    Fast det har sin tjusning att bo med make, spöke och en hel massa husdjur på utsidan också.
    Tack för en härlig livfull samling hyresgäster och för Svea Brun som kör vit taxi svart. Åtminstone en gång.
    Du är för härlig!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha det blir bra i nästa livet! Tills dess kos dig med din goa gubbe&spökena!
      Tack!
      Kram

      Radera
  6. Tur att man inte kör taxi! :-)
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
  7. Ni får bygga till det där höghuset, på höjden! Jag skulle också behöva bo där....

    Allvarligt talat, var får du allt ifrån? Inte är något fel på din fantasi i alla fall. Tack för underbar läsning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter alla förfrågningar ska jag ta upp det med hyresvärden :-)
      Ja Mia, det är enkelt med min fantasi och rörlighet i tänket.Jag sätter mig ner och skriver och det kommer till mig.
      Tack Mia!

      Radera
  8. Tack Tove för en härlig berättelse vilken inlevelse och berättarglädje du besitter. Instämmer med tidigare kommentarer att det verkar betydligt mer livat i ett hyreshus än i eget. Taxichaufför, ja, varför inte !?
    Noterar din fina header med talgoxen i bokhyllan, jättekul!
    Varma kramar du duktiga författare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack du fina fotografen, som du ser blev bilden suddig, tänkte på dig då jag tog denna ..
      Varma kramar från författaren till fotografen!

      Radera
  9. Vilken härlig samling av sköna människor... vilket fantastiskt hus!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki!Det blev ett härligt hus när alla flyttade in!
      Kram

      Radera
  10. En otroligt fantastisk berättelse!
    Du kan ge ut romaner.
    Nu blev jag stum i rimmet. Kom av mig, liksom.

    Nu får jag skynda på
    innan tåget ska gå.

    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Gerd! :-) Rimma hinner vi nästa gång :-)

      Radera
  11. En helt underbar berättelse !
    Önskar dig god fortsättning på det nya året !
    Kramisar från Marie

    SvaraRadera
  12. Jo så glömde jag skriva att din header är jättefin med talgoxen uppe på böckerna ! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack! bilden blev lite suddig men ...
      :-))

      Radera
  13. Härlig berättelse. Tack för den du påhittiga.

    Kramen.

    SvaraRadera
  14. Det var en brokig samling människor som fanns i 49:an. Det speglar nog många trappuppgångar eller svalar som vi i Göteborg säger! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Brokig brokad - svalar - kommer tänka på svalgången .. hm tack för detta.
      Kram!

      Radera
  15. Bra bokval av talgoxen, hihi...!

    Kul läsning Tove, och så bekant för mig, för det
    låter nästan som på vår trappuppgång, mycket liv och rörelse, någon flyttar ut,
    och nya människor flyttar in ! Mångskiftande samling människor som bor i vårt höghus !

    Allt gott till dig vännen, kramar !


    SvaraRadera
    Svar
    1. Härlig kommentar att få!
      Kul du uppmärksammade bokvalet!
      Everything good to you too!
      kram

      Radera
  16. Hahaha ... åh, Tove. Detta är för härligt ... :)
    När kommer boken med dina samlade texter? :D

    SvaraRadera
  17. Tack! :D jaa du när kommer boken ... :-)

    SvaraRadera
  18. Härlig berättelse! Kul med taxikörningsavslutningen. Bra sätt att avsluta något som annars hade blivit en uppräkning... Du har så finurlig humor.
    När jag jobbade som lärare lät jag mina elever bygga ett höghus av fyrkantiga tyglappar. Först fick de känna på tyget och beskriva det och sen fick de fantisera kring vem som bodde bakom gardinen aka tyglappen. Det kunde bli dråpliga historier... detta var på gymnasiet. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marja! Tänker genast på tyget i min nya gardin ... som ju är genomskinlig ... förstår att det blev dråpligt och kanske träffande också :-)
      Kram

      Radera

En kommentar är alltid fint å få - tack för besöket :-)

Gems Weekly Photochallenge - Låst

Är det låst ja, då är det ju låst. Inget framför, inget bredvid, inget vid sidan och inget bakom - jo, baklås-t Om  en ska låsa måste en...