tisdag 29 december 2015

... allvaret förlorar all mening om inte humor och glädjen håller det i handen..

... skriva några ord om döden. Fast egentligen är det om livet - och det slår mig att det är det jag gör mest av allt nu för tiden. Jag sysslar med livet - medveten om att allt tar slut och jag införlivar det i det stora hela och i det lilla ohela.
En detaljbild av min nymålade tavla
som det lilla ohela
Livet - Magnus Härenstam - döden, satte mig på spåret
Nu kommer tankarna fritt från hjärthjärnan:
Det högsta av glädje och välbefinnande prisas jämt, vi är så positiva, vi älskar utmaningar, vi klättrar högt och lågt lite efter vår förmåga och lust.
Men vi klättrar kanske runt döden så länge det går?
Min första upplevelse av död som jag minns klart kom då jag var 6 år då dog min farfar Klemet. Oldemor Klara Ovidias bortgång tror jag var före, den är mer oklar
Farmor blev tvåa då var jag 18 år. Så dog min pappa då jag var 25 år.
Så var jag plötsligt äldst i generationerna.
Mitt jobb har varit fullt av dödar av alla de slag.
Min mamma som jag inte växte upp med dog 2007. Sommaren 2006 tog min syster henne med till mig. Mamma var svårt sjuk i Kol och syrgasen var hennes närmaste livgivare.
En människa så sargad så det var ett under att hon levde såpass.  Hon bar på så mycket svek och ånger.
Jag kan minnas den förmiddag då vi satt vid mitt köksbord med en kopp kaffe. Vi visste båda att hennes tid var utmätt.
Jag hade kommet fram till att jag inte längre bar någon agg till hennes svek - en försonande tanke som jag delade med henne.
Hennes svar minns jag:
Det jag har gjort kan inte förlåtas.
Från min sida var det det.
Dagen vid avresan kramade jag om henne och sa:
Husk at jeg er glad  i deg da!

Efter mammas död överraskade mig saknaden av henne.
Hon ringde mig ofta sista tiden och ibland var jag ju inte hemma så hon lämnade meddelande på svararen.
Tomheten då inga meddelanden fanns. Jag lyfte luren för att kolla fast jag visste hon var borta.
Samma sak hände efter pappas bortgång - han kommer nog på besök idag.

Min son kom springade in och grät- han hade tappat korvsmörgåsen han nyss hämtat och taget med sig ut i sandlådan:
- Jag tappade smörgåsen i sanden.
Han grät.
- Jag gör en ny åt dig!
-  ... jag är bara så lessen över morfar säger han och knallar ut med en ny smörgås i handen.

När mitt första barnbarn var 3-4 år så var hon nyfiken på min farmor, hon fick se en bild och jag har saker som hon har gjort; Var fans hon nu?
Klara frågor förtjänar klara svar:
- Hon är död.
På följande utredning med frågor och svar, så kryper hon upp i mitt knä, hon kramar mig hårt och säger:
- Farmor jag vill inte att du ska dö!
Mitt svar blir: Det kan jag inte lova - men jag ska göra så gott jag kan.
Och om jag dör så finns jag inne i dig - du kan tänka på mig.
Nu går vi än djupare och jag glömmer aldrig hennes allvar - men också leenden då
hon finner tröst i tanken. Gör alla i världen så?
Så uppenbarar sig himlahistorien - att vi hamnar där.
Det hela avlutas med att hon hoppar ner från mitt knä och utbrister glad:
-Nu vet jag farmor - du väntar med att dö så gör vi det på samma gång!
- Vi ser om vi får till det svarar jag ----
En glädjedans spritter ur våra kroppar .

2010 dog hennes farfar, hon var mycket lessen och grät i kyrkan.
Lillebror grät inte.
En tid efter så har de två pratat om detta - att han inte grät .. berättade han för mig.
- Men när du dör farmor så ska jag gråta.

En gång var jag närvarande vid en död på äldreboendet.
Det är han som är på väg bort. Hon sitter bredvid.
Hans medvetande kom och gick.
Han slår upp sina ögon och tar hennes hand:
Han säger något jag inte uppfattar;
De brister båda ut i skratt och när det lagt sig så dör han.
Med ett leende  på läpparna.

Det stor Hela
Copyright Tove Olberg

34 kommentarer:


  1. Läser och tänker...
    Det är bara en sak som vi verkligen vet å det är att vi alla skall dö, fast det är bara några av oss som förstår det fullt ut. :)
    Jag har sedan jag var 4 år varit med om att människor dör, ibland har jag inte gjort annat än att gått på begravningar och jag gissar att det inte är slut än.
    När min väninna drog sitt sista andetag då kände jag att det egentligen inte finns någon död, vi slutar bara att vara människa och det behöver ju inte vara helt fel, ler... :)

    Din tavla är fylld med känslor..

    Kram ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ända säkra vi vet är döden. Jag fäster mig vid ..."vi slutar bara att vara människor" det är noterad med ditt namn:-)
      Tack!
      kram <3

      Radera
  2. Jag blir rörd när jag läser ditt inlägg och mina tankar går automatiskt till min mor som gick bort för mer än 10 år sedan. Jag saknar henne enormt och kan ofta komma på mig med att tänka på små detaljer från när hon fanns här. Vi stod varann mycket nära och då är det svårt att släppa "kontakten." Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så nära så länge, då blir saknaden stor, det förstår jag Gunnel!
      Kram

      Radera
  3. Med döden har jag ingen lust. Jag gillar: Det kan jag inte lova - men jag ska göra så gott jag kan.

    SvaraRadera
  4. Döden är en skitstövel....Min pappa dog då jag var 5 år. Visste inte vad det innebar att dö, men förstod att det var nåt tråkigt då alla vuxna omkring mig grät. Vi fyra syskon satt på farstubron varje dag i flera veckor och väntade på att vår pappa skulle komma hem och trösta vår mamma....han kom aldrig.
    Men nu gör vi ett bra slut på det här året och jag önskar dig ett riktigt GOTT NYTT BLOGGÅR.
    Kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sorgligt, känner igen att vänta på ...
      Vi gör ett bra slut . hipp hipp för 2016!
      Kram!

      Radera
  5. Tove, din tavla talar till mig. Den är blå och det finns så mycket känslor i den och av så skilda slag.
    Och vad härligt att du och din mor kunde försonas efter många år.
    När döden knackar på dörren så finns inte så mycket att ta till, men jag tycker det som Comsi Comsa skrev var så tänkvärt, "vi slutar bara att vara människor".
    Att prata om döden väcker ofta starka känslor och det är dessa vi måste förhålla oss till. Jag tyckte dina barnbarns tankar var så talande och kloka.
    Ett vackert och tänkvärt inlägg som fick mig att fundera vidare på mycket.
    Stor kram!
    Tänkte också vidare på Magnus Härenstams föreställning "Morsning och Goodbye", en föreställning jag sett på teatern och som betydde mycket. Att förhålla sig till livet och dte som kommer efter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Tavlan fick idag flera färger som jag inte är nöjd med - den får bli mer blå igen!
      Comsi Comsa´s tänkvärda satt så bra!! Det känns bra den kontakten jag har med mina barnbarn kring liv och död. Det är tryggt. Finns där under lek och samvaro i det dagliga. Som du säger: Att förhålla sig till livet och det som kommer efter. Varm kram kära vän!



      Radera
  6. Tove det måste ha varit svårt att ha haft en så frånvarande mamma, särskilt när du var liten?! Som tur är verka du ha ett förlåtande sinne och det är ju jätteviktigt, särskilt för att man själv skall kunna gå vidare i livet.
    Härligt hur barnbarnen tar det här med döden naturligt och deras kommentarer säger mycket om er fina relation.
    Visst är det så att måleriet kan vara frigörande, iaf för mig när jag målade som mest.
    Varma kramar till dig💜

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var svårt, jag trodde länge att hon skulle komma hem.
      Mina barnbarn och jag har det nära med varann och det känns tryggt och väldigt skönt att kunna ge dom på deras väg. Målandet är för mig så roligt och jag har inga hämningar, lever i varje penseldrag/knivstryk nonfigurativt kludd kladd :-) Ja, jag tror på försoning i meningen acceptera.
      Varm kram!

      Radera
    2. GOTT NYTT ÅR FINA BLOGGVÄN!

      Radera
    3. Tack det samma fina bloggvän!

      Radera
  7. Känsligt och berörande inlägg du har skrivet.
    Jag tror inte döden är hemsk....men jag tror vägen dit kan vara tuff ifall man har någon sjukdom.
    Vi som blir lämnade här på jorden är de som får det jobbigast.
    Själv så dog min pappa när jag var 6 år. Min bror då jag var 18. En kär och min bästa vän dog i cancer för tre år sedan. Fy.

    Tittar in och önskar dig ett riktigt GOTT NYTT ÅR i positiv anda. Vi ska se livet med glädje.

    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vägen dit kan vara tuff, det är sant. Ser att vi har några gemensamma upplevelser, jag miste också en bästis i cancer i januari i år.
      Gott nytt år i glädjen över livet!
      Kram

      Radera
  8. Du skriver innerligt och berörande, varmt och modigt att dela med dig av dina upplevelser. Många ord och meningar talar till mitt inre och jag har svårt att sätta ord på det.
    Så gott att du kom till försoning med din mor medan hon fortfarande var här. Härligt med den nära kontakt du har med barnbarnen och att ni också kan tala om det här med döden. Något som tyvärr ofta kan vara svårt att tala om och förhålla sig till.
    I din målning ser jag mycket - känslor, mörker, ljus, kraft, hopp - livet.

    SvaraRadera
  9. Tack!
    Jag är en lycklig människa som har dessa händelser med mig tänker jag ofta nu för tiden
    Ärlig och beskyddande är min roll som farmor - i hopp och glädje. Jag flyttade hit upp för att vara en nära farmor.
    Blir jätteglad över vad du ser i mina tavlor för det är så det är när jag kluddkladdar ....
    Målerisk kram!

    SvaraRadera
  10. ... allvaret förlorar all mening om inte humor och glädjen håller det i handen.. är dom bästa orden jag har läst på mycket länge! Så sant och så glasklart! Stor kram till dig och ett hopp om ett fantastiskt fint 2016 för oss alla!

    SvaraRadera
  11. Önskar dig ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR !
    Kram Marie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Marie!
      Önskar dig det samma!
      Kram

      Radera
  12. Jag skulle också vilja dö med ett leende på läpparna. Jag har precis sett "Morsing och goodbye" med Magnus Härenstam på SVT Play. Tankeväckande. Roligt. Sorgligt. Hela registret av känslor får komma till tals. Intressant att läsa ditt blogginlägg som alltid. Jag önskar dig ett Gott 2016. Bossekram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bosse! - att dö med ett leende på läpparna har jag planerat :-)
      Tovekram!

      Radera
  13. Gripande inlägg! Vi borde prata mera om döden. Och om livet också, det riktiga livet. Nästa år ses vi, eller hur!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi borde det - om livet också det riktiga livet!
      Vi ses i 2016!

      Radera
  14. Det var mycket om döden. Jag har hållit om två kära människor i dödsögonblicket... min fostermamma (när jag var 9 år) och min allra käraste syster. Båda gångerna var det som att de låg och väntade tills jag kom, för att sedan släppa taget. Efter döden upplevde jag att det bara var skalet av dem som fanns kvar, själen fanns någon annanstans, kanske inom oss. Min dotter, som är mycket lik min syster, både till det yttre och till sinnet, har ofta förnimmelser att hon finns nära henne. Bland annat när vi skulle fara till min mammas begravning... då såg hon min syster i spegeln bakom sig.
    Jag är inte rädd för döden, men det känns så ledsamt att inte längre få vara med.
    Din tavla har många bottnar. Den skrämmer mig lite, samtidigt som den är en utmaning att se på. Färgen är så underbart vacker.
    Gott Nytt År till dig Tove! Jag gillar dina tankar. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är starka upplevelser det du beskriver Marja! Att förnimma någons närvaro och dessutom vara lik den det är också en förunderlig sak - några upplever det.
      När jag läser din upplevelse av tavlan så träffar du rätt - det är många bottnar i mina tavlor.Något i tavlan var jag inte nöjd med så den har fått nya färger - men jag får se om den får förbli så :-)
      Trevligt att vi utbyte av våra bloggar Marja!
      <3

      Radera
  15. Nog är både allvar, humor och glädje betydelsefulla ingredienser i livet... och vad vore livet utan döden? Vi föds, vi lever och vi dör....nog finns det en hel del att fundera kring och uppskatta. Tiden är kort i det stora hela, men på något vis är varje dag som en evighet. Stor, mäktig och skör på samma gång. Storhet i det lilla. Dagen och natten. Här är vi. I Livet <3

    Livskram <3
    Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi föds vi lever och vi dör - storhet i det lilla ..
      Livskram <3

      Radera
  16. Jag tänker aldrig på döden ?
    Men när jag tänker efter så känns det bra att gå på kyrkogården.
    Läste nånstans att den döendes sista andetag mot ens handflata, då bär man
    hans/hennes själ i hela sitt liv !

    Humor är kort sagt allvarligare än man tror och
    man måste inte vara gravallvarlig hela tiden.
    Man behöver släppa loss och inte vara gravallvarlig jämt.

    Kram på dig min goaste bloggvän, önskar dig ett riktigt gott nytt år !!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vandra på kyrkogården gör jag också, det är fridfullt!
      Humor är kort sagt allvarligare än men tror - precis så är det!
      KrAM OCH GOTT NYTT!

      Radera
  17. Döden, ja, den drabbar oss alla förr eller senare. För mig blev döden något påtagligt när jag var åtta år och min lillasyster dog i sömnen. Trots att det var högsommar var hon hemma fram tills begravningen. Hon låg i garaget (av sten) där släkt och grannar kunde ta farväl av henne. Minns än hur folk stod där och sjöng psalmer... Begravningsdagen hämtade en likbil (tycker inte om ordet, men finner inget bättre) henne och sedan körde vi släkt o vänner efter i följe efter fram till kyrkan. Allt kändes sorgligt, men naturligt och fint, tror att detta minne har gjort att jag egentligen aldrig känt någon dödsskräck. När människor ibland i min närhet berättat om döda människors kroppar som något skrämmande har jag inte riktigt förstått. Det finns väl inget mindre farligt än en död kropp? Levande människor är mer relevant att vara rädd för - vissa av dem i alla fall!

    Tove det blev en del personliga tankar från mig. Tack för ett fint inlägg, ett av flera fina inlägg från dig! Önskar på ett bra bloggår och att vi ska ha mycket nöje av varandra... ;-) Gott Nytt 2016 på alla plan!

    Så fint att du och din mamma fick en fin kontakt de sista av hennes år...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för din personliga och innehållsrika kommentar! I bland blir ett inlägg fulländat med kommentar och det blev det nu!
      Att ligga kvar så alla kan komma och ta farväl var en god sed som ju gjorde det naturligt att dö, det fick sin tid i livet.
      Vi tar fatt på ett bra bloggar med mycket nöje av varann Mia!
      2016 :-)

      Radera

En kommentar är alltid fint å få - tack för besöket :-)

Min konstutställning i september

Fördelen med abstrakt konst är att det går att se fler bilder/gestalter i samma tavla.  Alla tavlor i akryl. Det är så rolig...