onsdag 4 mars 2015

Berättelse Marte

Marte.

Nu har jag gjort en återberättelse om henne. Hon fanns med på min gamla blogg som "försvann". Kvinnan  som kom som ett original från Norge och dog som ett i Värmland.

Först bodde Marte i en liten stuga. Känd för alla sina sjukdomar. Marte alltså inte stugan.
Det berättades att hon varit på ett kalas och där kom prostatan på tal.

- Det du Marte, det har du väl inga problem med? Gubbarna skrockade förnöjt.

Marte, med sitt vita hår stående rakt upp, sina tjocka glasögon på näsan, vilande på käpparna hon använde, bidar tiden med svaret, kikar över glasögonen. Låter blicken svepa runt den kalasande samlingen innan hon ger sitt svar:

- Opererad för det många gånger jag!
Så tronar hon ut ur rummet för att strax nästan svimma, ta sig åt hjärtat och utbrista jag dör!


Åren gick och Marte flyttade in på åldershemmet.
Ingen boende tog så mycket energi av personalen, och medboende försökte liksom ignorera henne.
Inte gick det. En så sjuk människa kan ju bli riktigt sjuk.

Så blåste äldreomsorgens vindar i väg med henne till ortens nybyggda sjukhem.
Marte levde upp,  att bo på sjukhem passade henne alldeles utmärkt.

Här fanns ju dagligen sjuksköterskor att tillgå samt ronden där läkaren också dök upp varje vecka.

Endast sjuksköterskor dög. Marte var som sagt en utmaning för övrig personal.
Med sina tjockglasögon på näsan intervjuade hon alla nykomlingar om bakgrund,  erfarenhet i vården och vilken utbildning de hade.
Hennes tillstånd försämrades snabbt som ögat, så på det sättet lyckades hon få sköterskornas uppmärksamhet flera gånger per dag.

När så en personal berömde Marte för hennes utfrågningar ökade takten på hennes krav på de övriga.

Hon hade mycket för sig;
Antal underbyxor året om. Minst 3. Vit bomull med knälånga ben närmast kroppen, men för att sätta dit personalen så varierade hon ordningen de gånger hon gick med på byte. Då stod hon med sin yllepläd med långa fransar om sin överkropp som redan hade 3 lagers modellen på sig  .. oavbrutet hävdade hon att nu kom hon att dö i förkylning.
- Rompevask, sa Marte, er nödvendig, men ikke for ofte!

Mat var omöjligt att få i henne. Hon klagade högljudd, tog sina käppar och besökte köket där hon skällde ut kokerskan.
I bland var det endast doktorn som fick henne med sig därifrån, han påpekade hennes känslighet för bakterier, då vände hon direkt. Dagarna därefter var det sängläge. Hon hade blivit så sjuk.

Hur hon överlevde så länge som hon gjorde?
Marte drakk vatten för att skölja ur sina njurstenar som hon inte hade. Varm mjölk med honung för sitt klena bröst. Och kex som en före detta granne försåg lådan i  nattduksbord med.

Proceduren vid sänggående gick till historien. Den där yllepläden som inte fick tvättas skulle ligga ovanpå hennes 3 övriga tecken.
Fransarna skulle placeras på ett visst sätt. De mittersta skulle ligga kant i kant med hakan på millimetern.
- Alle gode ting er tre, sa Marte och syftade troligen på sina 3-lagers .

Men som alla människor har så hade Marte också gemytliga sidor. Fattade hon tycke för någon personal någon enstaka gång per år så minsann kunde hon visa tacksamhet mot denna.
För att strax larma då vederbörande gått ut.
Till en hade hon berättat med glimten i ögat att visst hade hon varit kär, jodå ... men han var så sjuklig av sig så hon hade tackat nej då han friade.

Martes nattlarm vid vissa tider och ovissa då hon hade blåskatarr, hjärtstopp, början till lungsot, var allmänt eller specifikt sjuk, var många.

Så en vacker sensommarsöndag steg hon själv ur sängen, gick till det dukade middagsbordet, åt och tackade alla för den goda maten. I synnerhet kokerskan där nere i köket skulle det hälsas till.

På kvällen gick proceduren utan mankemang. Fransarna  på yllepläden glömde hon bort.
Marte ville dessutom ha fönstret på glänt vilket aldrig hade hänt.

Kvällsrapporten överlämnas till nattpersonalen.

Avdelningen hade fullt upp, några låg för döden med anhöriga hos sig, några var oroliga.
Så  först efter 02 ronden kom de på att Marte inte larmat.
Det hade heller aldrig hänt!

Hela nattpersonalskaran på tre personer knackar försiktigt på dörren, tystnad. De smyger fram i det mörka rummet, endast en liten lampa är tänt.

Osäkra och tydligen tagna av stundens allvar står de tre stilla och ser på Marte.
De flyttar blicken mot bröstkorgen som inte häver och sänker sig.

Martes ljudlighet låter inte heller.
En efter en känner de på pulsen vid arm och hals.
Ett stetoskop hämtas och så kan de lugnt konstatera att Marte på natten kl 02.57 efter sin friskaste dag, somnade in nära 100 år gammal.



13 kommentarer:

  1. En underbar historia! Tack för den Tove!
    Det finns många Marte i livet...och en viss risk finns att de inte blir trodda när de
    behöver bli det. Din berättelse visar också att vi till slut vänjer oss vid att det ska
    finnas någon som märks och syns, som oroar och stökar om i vår arbetsvardag, ja, rör om i grytan. När den människan inte lever längre så blir det märkbart tomt och ledsamt. Jättetomt och man ser med andra ögon på någon som hade sin särskilda charm även om den ibland var irriterande och energitagande.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ett glädjetack för din kommentar, den blev speciell just!
    Martekram

    SvaraRadera
  3. Det porträttet uppskattar jag. Tack! Så fint du beskriver den gamla trots alla hennes jobbiga sidor. Likriktning är inte alltid av godo. Det låter som du upplevt henne!

    SvaraRadera
  4. Jag upplevde henne! En av de som jag lärde mig så mycket av när en ska ha omsorg om en vårdtagere. Roligt att du uppskattar portrettet! Tack!

    SvaraRadera
  5. Dessa människor glöms aldrig bort *sanna mina ord* Att vara en med strömmen blir en med strömmen när man dör också. Sanna original överlever tiden och berättas om för olika generationer. Hoppas att jag också blir en människa som man minns länge!?! Tack för en fin återberättande sannhistoria /kram

    SvaraRadera
  6. Visst är det så! Tack så mycket!
    Martekram

    SvaraRadera
  7. Säger som PettasKarin. Underbar historia!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å tusen tack!
      Martekram

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  8. Sitter här med ett stort leende... tack Tove för denna fina berättelse - en sannsaga som jag sparar i mitt hjärta.
    Kram ♥

    SvaraRadera
  9. Å tusen tack Anki!
    Varm kram

    SvaraRadera
  10. Antar att denna kvinna gärna hade haft inskriften "Vad var det jag sa?" på sin gravsten!
    Skämt åsido så finns det många som hon som plågar sin omgivning hela livet. Leif GW Persson berättar om sin mamma som betedde sig så från hans tidiga barndom och ideligen hotade att dö. När hon äntligen gjorde det vid mycket hög ålder kände han endast lättnad.

    SvaraRadera
  11. Absolut den inskriften. Fast hon ändrade taktik på sin sista dag. Hon är ingalunda ensam i sin framfart. Visst är det lättnad för de närmaste då de tonar u.

    SvaraRadera

Nobel nåbel helg

Jag satt med filtvirken som jag fick lägga i från mig då intresset på skärmen fångade in mig. Det blev inte många varv kan jag säga. Nobel...