torsdag 8 januari 2015

Berättelse Till tröst i närheten av livets slut

Bästa läsare; idag skriver jag om känslosamma saker. Jag tror det är klokt av oss att ta in det avslut som kommer. Nu är det ju så att vi alla är olika även i detta.
Berättelsen är till vissa delar självupplevd.

Hur tröstar en den som så länge varit sjuk och nu har taget beslutet att inte behandlas mer?
Årens innehåll, först svart och kaotisk, döden kommer. Nej, den var tydligen längre bort.
Så en tid av tillfrisknande, bättre liv, god prognos. Klarar behandlingen väl. Uppförsbacke, javisst. Långa sträckor av medvind. Tro hopp och kärlek.

Nu en annan tid.
En tid i gränslandet, en tid i övergång, en tid i utgång.

Tröstbehovet är så stort. De glada tillropens tid är över. Ta upp kampen, kämpaglöden och det till sina tider "överpositiva" har fullgjort sin funktion. Det tröstar inte mer. Det ger ingen friskhet.

Kampen glider över i att få ge upp, bara vara till i de sista dagarna.
Döden är lika för alla, alla ska dit.
Du är lite närmare än vi som är runt dig. Sjukdomens väg du gått är det som skiljer oss.

In i rummet.
Du ligger där så liten i sängen, du är vaken, med i blicken men du är så rädd.
Du är inte riktigt klar att ge dig i väg.
Din ångest är så uppenbar.

Det finns bara ett sätt som jag själv skulle vilja, vill du det tro?
Jag sitter vid din sida först.
Hur tror du att det blir?
Som att somna in i en god sömn svarar jag.
Då har jag en mardröm nu säger du, fast jag är vaken?
Så kan det gott vara.
Hur tror du det blir för dig?
Att somna, svarar jag.
Men du är ju inte rädd?
Inte som det är nu, dödens avslut är mitt avslut, svarar jag, känner mig trygg inom mig i nuet här.

Vi gråter tillsammans. Du blir trött, vilar oroligt.

Du har några saker du inte hunnit med att gör avslut på. Något du ångrar.
Vi kan ringa,  eller skriva ett brev, säger jag som en lösning på problemet.
Jag vill ju inte göra de lessna säger du.
Nej, så klart ... men du kan ju säga att du bara vill ta upp det för det känns inte så bra ....
Det blir två telefonsamtal, jag ringer upp och  förklarar, så tar du över själv.
Du sover en stund efter det.

Så kommer en ny våg av ångest och oro, du är så rädd så du skakar, blir högljudd ...
Har du ont?
Nej, inte så mycket svarar du.
Personalen kommer in och du får ändra läge, munnen fuktas och jag kammar ditt hår.
Du har bestämt att peruken ska på då du läggs i kistan....
Vill vara fin då ....

Så kommer din ångest igen ... jag vet ju inte om du vill men ...
Jag lägger mig bakom dig i sängen och håller om dig.  Du slutar skaka efter en stund. Lugnar dig, jag känner hur du slappnar av.
Det blir så särskilt nära i den kommande frånvaron ...

Du viskar något knappt hörbart;
tror du att vi ses igen ..?
Jag vet inte, men det borde ju finnas någon förnuft i det här ...
då ler du ....
Vi skrattar tillsammans, tyst och lite småflicksaktigt...

Klockan tickar på väggen ....
Sakta hör jag din andning ändras, du bli slapp i kroppen, ditt huvud finner vila på kudden ....
Så somnar du ....

Klockans visare visar att tiden är ständigt på väg ... men du är vid vägs ände



22 kommentarer:

  1. Ett underbart fint inlägg. Men ack, så sorgligt!
    Varm kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid!
      Varm kram till dig!

      Radera
  2. Ja, tänk att alla vi ska den vägen vandra men ändå skrivs det så lite och ingenting om det. Ett slut där det inte är alltför jobbigt är ett bra slut. Och om man får vara omgiven av nära och kära.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma väg som sagt. En "god död" är den där de nära kan finnas. Så finns det ju också de som är svåra och smärtsamma. Tack för kommentaren!

      Radera
  3. Ja, ingen kommer undan. Det är tufft men i någon mån rättvist - om man har fått leva klart sitt liv någotsånär.

    SvaraRadera
  4. Likhet för alla! Något så när! Tack för kommentaren!

    SvaraRadera
  5. Vackert och känslosamt, jag gråter en skvätt...Trygghet, ovisshet och sorg i en fin samklang. Kram till dig, Tove. / Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit och Tack Åsa för den fina kommentaren :)
      Kram

      Radera
  6. Vilken fin medmänniska i din berättelse. Allt är så mycket enklare när den som är sjuk utan återvändo vill prata om det. Vacker bild och en vacker övergång. Skönt för den som tröstat och den som trösten fått /kram

    SvaraRadera
  7. fint skrivet
    o kul med nya besökare tack för ditt besök

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit och tack för besök med kommentar!

      Radera
  8. Tack för ett fint och känsligt inlägg om döden.
    Jag tänker på min cancersjuka vän som dog i tarmcancer nu.

    Hon sa till mig....JAG ÄR INTE RÄDD FÖR DÖDEN, JAG ÄR RÄDD FÖR VÄGEN DIT.
    Hon grät och var stark , grät och var stark tills hon på slutet gav upp boende på hospice. 57 år gammal vart hon.
    Min dikt till henne var.
    Min vän..Min fina vän.
    Jag kan höra ditt skratt klinga där bakom...
    Jag minns de dagar av äventyr vi hade..
    Våra sinnen var som systrar, och du var mer en syster för mig min vän.
    Du finns inte...
    Men du finns nu på ett annat sätt.
    Man kan inte leva på minnen sägs det.
    Men jag lever på de goda minnen vi hade min vän.
    Jag lever fortfarande på att minnas ditt glada jag, ditt spralliga spridande sätt...
    Du och jag hade så många planer...
    Så mycket som alldrig blev av..Du vet.
    Jag skulle inte ha tårar , när du inte längre fanns.
    Min vän....Jag saknar dig.
    Du var ju den syster jag alldrig fick.
    Men...Jag vet du är med mig.
    Jag vet.....Jag vet...



    Min dikt till min vän.
    Tack för fint inlägg Tove. Döden är nåt naturligt. När det är dags, så är det dags helt enkelt.
    Kramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu blev det tokigt här --- svaret till dig hittar du nedan :)

      Radera
  9. Det sägs ofta att vi inte talar eller skriver om döden men det gör vi ju visst det! Ditt fina inlägg är ju ett exempel. Det kommer ut massor med böcker, det görs TV-program och radioprogram. Är man inte purung så har de flesta av oss också egen erfarenhet av någon i släkten eller omgivningen har dött. Döden ingår i människans liv, så är det bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt i det, det finns många böcker att läsa, tv- program. Första "dödsboken" jag läste var Elisabeth Kûbller Ross - Döden är livsviktig. Lars Wikanders bok Bryt dödstystnaden är en annan.Tv- serien döden döden döden icke att förglömma. Precis som du säger; döden ingår i människans liv. Det enda säkra vi vet. Jag miste många av de mina tidigt i livet.
      Tack för din kommentar!

      Radera
  10. Jag blir tyst, stilla och rörd när jag läser detta! Verkligen underbart! Berörd.... Du skriver det så vackert och öppet .... Minnen blir en del av det livet som inte längre finns, det sägs att om en har varit med om någon så finns den där efteråt, jag tror på det. Vägen till döden är svår, precis som din vän sa så tror jag det är för många...
    När det är dags så är det helt enkelt dags! Så himla bra sagt!
    Stor kram från en bloggsyster till en annan bloggsyster!

    SvaraRadera
  11. Du skriver så naket och naturligt om denna svåra stund, som blir ett så fint avslut. Det krävs styrka att göra det du gjorde, att ge så mycket av sig själv. Födelsen är så naturlig och väl omtalad men döden ryggar vi för och vill helst inte tala om. Ingen kommer undan. Alla ska någon gång härifrån men det är vägen dit som är svår. Jag tror att vi är många som inte vill lämna de vi älskar eller bli lämnade av de vi älskar. Din text stannar kvar inom mig och gjorde mig väldigt berörd. /Skrivmoster

    SvaraRadera
  12. Tusen tack för din kommentar!
    Varm kram!

    SvaraRadera
  13. Tänkvärt skrivit om något som ingen av oss kommer undan. En guldstjärna till dig som skribent. Det finaste inlägget som jag läst under 2015. Kram Bosse

    SvaraRadera

En kommentar är alltid fint å få - tack för besöket :-)

Gems weekly photochallenge - Dryck

Att dricka - dricker - drack - har druckit  dryck. Glas och dryck hör ihop, gemenskap och smakförhöjare. Vatten är  särklassklassifierat ...