måndag 28 juli 2014

Nödutgång, flera gånger

Vatten från ovan strilar ner, åskan har dundrat rejält strax över mitt huvud, blixten slingrar sitt lyse kors och tvärs. Värmerekord ger åskrekord. Blixtstatistiken likaså. Väder är det jämt.

Flög iväg till Stockholm, Ekerö, bilade till Arvika i Värmland, till min hembygd Setskog i södra Norge och vidare till Oslo.

Flyget från Gardermoen blev försenad vid min hemresa så jag hann inte med mitt bokade plan. Stod standby på nästa flight. Det blev en hotellnatt innan jag kom hem till mitt Happy Street.
Ingen tid att passa så vad gör det? Inte ett dugg, bara trevligt.

Nja, det där sista är lite överdrevet. Det finns tendenser till att det krånglar lite för mig. Som att hissen stannar, eller inte alls går varken upp eller ner. Det tog tid innan dörren öppnades också.

Andas fröken Olberg säger jag till mig själv, det fanns ingen annan där att säga det till ... andas och åter andas.
Var är nödknappen? Finns ingen! Andas! Trycker en gång till på önskad våning ... andas .. inget händer ... andas. Så öppnar sig portarna till det ljuvliga som finns utanför hissen ... naturligtvis slutar jag inte att andas.

Min gröna sköna resväska då? Hittar den i receptionen. Gladskutt i frökens kropp.

När jag ska sticka kortet i dörren till mitt rum, jo då, det lyser bara rött. Provar sakta, fort, om igen och fler därtill. Rött.
Tar mina väskor i väskorna och går hela korridoren fram och åter, provar igen. Går en gång till, men nu korridoren åt andra hållet. Andningen är normal, nödknapp behövs ju inte här.

Men så plötsligt är tekniken på min sida, grönt! Skönt!!

Värmen till trots så måste jag prova badkaret! Har inte karbadat på evigheter. Vilken känsla! Jag låtsades ha varit ute på en lång regnig, blåsig och kall långpromenad.

Det är inte så lätt att låtsas i den höga temperaturen, så jag avslutade seansen med en kall dusch! Kall alltså, inte  fesljummen kall.

Somnar nöjd i lugn meditativ andning, i en sådan skön säng.

Den här sänggaveln föll  jag för 




Stänger av väckarn då den ringer, och slumrar om. Alla som haft trött bråttom vet hur det funkar så det skriver jag inte. Hann på håret alla moment före ombordstigningen.

Jag hade blivit bokad på plats vid nödutgången. Tog det som en dam i min ålder och var klar över min *viktiga roll*, för vad var väl en nödutgång mot en instängd  i en hiss? ?

En annan gång satt en finsk, en dansk, en svensk och jag som vid det tillfället räknade mig som norsk. Vi hade växlat våra länders trevlighet och kom i samspråk.
Ett sådant nordisk tillfälle då allvaret lockar fram humor.

Finnen satt framför mig i linje med utgången och jag frågade om han visste hur han gjorde? Jo, det gjorde han.
På min plats satt jag också nära så jag kunde öppna.
Visste jag själv då, frågade han på samma vis som Mark Levengood uttalar orden.

Vi kom överens om att han skulle öppna om inget hänt honom, hade något hänt skulle jag öppna.
Dansken önsket god fornöjelse på reisen, svensken log och sa tack för det!
-Takk, det ska bli hyggelig, säger jag.

Då frågar svensken: Ni öppnar väl? Norrmän säger sällan direkt att de ska göra något, de säger att de skal prova göra.
Så det sa jag.
- Jeg skal pröve.

Nödutgång. Oslagbart.
Som åskan, regnet och blixten.
Som sänggaveln.
Lycklig steg jag ur planet denna gång som jag gjorde den nordiska gången.


















2 kommentarer:

  1. Tänk hur det kan bli.. besökt två storstäder, Arvika går inte av för hackor heller...och så är största äventyret på hemresan!!

    SvaraRadera
  2. Ja, vilken briljant avslutning på en redan briljant resa :)

    SvaraRadera

Närvaro

Förr var jag inte så medveten om det där med att de dagar som gick var livet. Sedan ett par tre år så lyckas jag få ihop att så gott som al...